Folkmordet som glömdes bort

FILM

The Women and the Generals
Regi: Maj Wechselmann
Distr: NRK/SVT

1965 har Indonesien världens största kommunistparti utanför östblocket. Spänningarna i det indonesiska samhället växer, inte minst på grund av att den vänsterpopulistiske presidenten och nationalistikonen Sukarno tycks gå kraven på en jordreform tillmötes. En liten grupp vänstersinnade officerare befarar – på goda grunder som det snart visar sig – att militären, med stöd av högerkrafterna och CIA, ska slå till mot kommunisterna. De genomför ett kuppförsök, genom att kidnappa och mörda sex generaler.

Kuppförsöket misslyckas, och blir till en förevändning för en klappjakt på kommunister, som slutar i en veritabel massaker. Omkring en miljon människor, kanske fler, mister livet.
Sukarno tvingas så småningom att avgå, och Suhartos repressiva och genomkorrumperade militärdiktatur tar över de kommande 30 åren.
Blodbadet i Indonesien är inte okänt, men med tanke på dess omfattning är det förvånansvärt lite omtalat och uppmärksammat. Det är tydligen skillnad på folkmord och folkmord.
Maj Wechselmanns senaste film lyfter fram på ett förtjänstfullt sätt den indonesiska människoslakten. Hon använder sig av sin vanliga teknik att klippa ihop gamla arkivklipp, journalfilmer, den indonesiska militärens gamla propagandafilmer, utdrag ur amerikanska NBC:s nyheter – mycket avslöjande! – intervjuer och egna kommentarer.

Som titeln antyder handlar det mycket om de kvinnor som blev fängslade efter kuppen, de blev torterade, många blev våldtagna, flera miljoner hölls i fängelse under många år. Idag kämpar de överlevande för upprättelse.
Men Wechselmann tar upp flera andra teman, bland annat försöker hon att teckna en historisk och politisk bakgrund. Resultatet blir inte helt lyckat. Det blir alldeles för rörigt och utan sammanhang. Den oinvigde riskerar att inte begripa någonting alls ungefär fram till mitten av filmen.

Alldeles för mycket fokus hamnar på Suharto som enskild person, det är lätt att förledas att tro att det stora problemet helt enkelt var att han var korrumperad och manipulativ.
I sitt brinnande engagemang tar Wechselmann upp alldeles för många trådar och har svårt att sätta punkt. Samtidigt är det just hennes engagemang som är filmens drivkraft.
Sina brister till trots är filmen en viktig röst som bryter den selektiva tystnaden.

Publicerat i Flamman 2010-6

Förlorarnas café

ROMAN

Sista beställningen på Balto
Faïza Guène.
Övers: Lotta Riad.

Norstedts, 2010

Efter dundersuccén med debuten Kiffe kiffe imorgon, och uppföljaren Drömmar för dårar återkommer den blott 25-åriga Faïza Guène med sin tredje roman. Också här förblir hon förorten trogen.
Handlingen utspelar sig i en förstad till Paris, i slutet av pendeltågslinjen, en och en halv timme från stadens centrum. Här finns alla förortens nackdelar, men få av storstadens fördelar. Guène presenterar ett persongalleri av olika människor vars relationer hänger intrikat samman, och som har den lokala kvartersbaren som en gemensam referens.

Det lilla samhället är inte helt homogent, här finns också sociala skillnader, framför allt mellan dem som bor i småhus och de som bor i höghus. Gemensamt för dem är i alla fall att ingen av dem räknas till den grupp i samhället som kallas för ”vinnare”. Trots storslagna drömmar om kändisliv eller väl tilltagna spelvinster är Guènes hjältar, eller snarare antihjältar, obevekligt dömda till att vara underklass. De flesta är redan där, resten kommer att ofelbart ansluta inom en snar framtid. Det är en miljö som regeras av begreppet ”kris” i alla dess former: tonårskris, skolkris, arbetslöshetskris, kris, kris.

Guène skriver en korthuggen, osentimental prosa som tonsäkert fångar på kornet de olika idiomen, det är ett fantastiskt rikt språk som återger lika bra ungdomsslang, grovt sexistiskt mummel, förtäckt rasismsvammel som pretentiösa försök att tala ”fint”.
Det som inte övertygar är kriminalhistorien som utgör berättelsens ramverk. Den skapar visserligen en bra struktur som driver skildringen framåt, men i sin mångbottnade ovisshet riskerar den att bagatellisera – allt beror bara på slumpen. En alternativ tolkning är förstås att den istället framhäver alltings meningslöshet.

Romanens styrka är gestaltningen av människorna. Samtidigt visar Guène mycket åskådligt hur socialt utsatt situationer förstör mänskliga relationer. Förorten som geografisk och social enhet framträder på riktigt, bortom rubrikernas fördomsfulla generaliseringar.

Veckan som kommer Vecka 6 2010

Liza Marklund har anklagats för plagiat. Lite förvånande, jag som tyckte att allting hon skriver påminner om något som redan har skrivits. Flera gånger om. Förvånande är också att hon läser Östergrens romaner. Men som den ständigt elake Crister Enander har påpekat finns det talböcker. Nu tycks saken utagerad, Bonniers och Östergren har accepterat Lizas förklaring att det bara rör sig om en slump. Bonniers jurist konstaterar att texterna är märkligt lika till innehållet, men "formuleringarna skiljer sig åt". Tror jag det.

Veckan börjar med Jules Vernes födelsedag. För några år sedan var det 100 årsdag av hans frånfälle, och då skrev jag följande:

I år, närmare bestämt den 24 mars, är det 100 år sedan Jules Vernes död. Trots att det under året infaller jubileer i Frankrike förknippade med storheter som Montesquieu, Tocqueville, Nerval, har 2005 förklarats som ett Jules Verne-år. Det är ett postumt erkännande som säkert skulle ha glatt Verne. Under sin livstid var han förvisso en mycket populär författare, som nådde mycket höga upplagor och oräkneliga översättningar, men han fick aldrig ett litterärt erkännande bland de riktigt stora.

Jules Verne föddes 1828 i Nantes. I hans födelseattest finns en osannolik felskrivning - födelseåret anges till 1928! Man förflyttar den nyfödde hundra år in i framtiden, en tidsresa som senare kom att bli ett grundtema i hans litterära verksamhet. Vernes far var en aktad landsortadvokat som ville att sonen skulle följa i hans fotspår. Den unge Jules gjorde sin far till viljes och tog juridikexamen, men hans håg stod tidigt till litteraturen. Han skrev melodramatiska versdramer, noveller och operettlibretton, det mesta blev refuserad, några dramer blev antagna. Det stora genombrottet kom när en av hans äventyrsberättelser hamnade i händerna på förläggaren Hetzel, som direkt insåg den unge författarens potential. Ett otroligt kontrakt skrevs mellan de två: Verne skulle leverera två romaner om året i tjugo års tid! Något han inte bara uppfyllde utan också passerade med god marginal, han skrev inte mindre än 68 romaner.

Jules Vernes kvaliteter som äventyrsberättare är obestridliga. Hans överdådiga fantasi, fast förankrad i ett vetenskapligt och teknologiskt underlag har emellanåt visat sig förutseende på ett nästan kusligt sätt. Resan till månen, bara för att ta ett exempel, startar i Florida, inte långt från den plats vi känner under namnet Cape Kennedy, och landning sker i Stilla havet i stort sett på samma sätt som vår tids kosmiska färder brukar göra. Han förutser flygplan enligt principen tyngre än luften, helikoptern, TV:n också, även om den sände via tråd. Vernes "ingenjörspoesi", som Hetzel kallade det, har roat generation efter generation, och kommer säkerligen att fortsätta att göra det. I början på 1900-talet framhölls han som ett föredöme för ungdomen i Sverige, i kontrast till Nick Carter-böckerna som då hade introducerats i landet, och ansågs fördärvliga av kultureliten.

Jules Vernes omfattande produktion håller en mycket ojämn kvalitet, en del böcker är helt okända för den läsande allmänheten och bör nog så förbli. Genomgående i hans verk är att människoskildringar inte är alltför djuplodande. Undantaget är porträttet av den gåtfulle kapten Nemo. Kvinnor är oftast helt frånvarande, de få kvinnogestalter som uppträder är rakt genom stereotypa. Mänskliga kontakter präglas av den viktorianska moralen, något som renderade Verne påvens välsignelse. Vernes personteckning är som bäst i hans livliga skildringar av tjänsteandar, alla har väl tjusats av den driftige och lojale Passepartout.

Mycket av Jules Vernes berättarglädje grumlas av hans svaghet för uppräkning av vetenskapliga fakta. Lite i tid och otid bjuder han på en tröttande ström av tekniska och matematiska data, enligt uppgift är hans beräkningar oftast korrekta i detalj men sällan i sin helhet.

Alla personerna hos Verne är "hederliga gossar" oavsett nationalitet. Ett olyckligt undantag är nidporträttet av en judisk procentare, som klart antyder antisemitiska fördomar, ingenting ovanligt i Frankrike vid den tiden. Efter nederlaget mot Preussen 1870-71 blir också bilden av tyskar, som alltid är militaristiska, mörkare. Men annars präglas Vernes böcker av en stark tro till det internationella samarbetets gränslösa möjligheter, och övertygelsen om att forskare och vetenskapsmän står över nationella konflikter. Likaså kännetecknas en stor del av Vernes litterära produktion av framstegsoptimism, en fascination inför teknikens och vetenskapens potential och den väg till lycka och välstånd som de utlovar att medföra för mänskligheten.

1886 inträffar en rad händelser som får författaren att inta en attityd av tilltagande pessimism och en mörkare syn på världen. Han blir beskjuten av en förvirrad släkting, med en viss invaliditet som följd, och samma år dör först hans förläggare Hetzel och senare hans åldriga mor. Ytterligare en bidragande orsak var också den stämning av sekelskiftespessimism som gjorde sig alltmer gällande i Europa. Dessutom tror jag inte att man kan bortse från Vernes medvetenhet om teknikens och industrialismens inneboende problem. Också i det avseendet visade han sig mycket förutseende och profetisk. Till sin familjs stora fasa började han på gamla dagar vurma för den ryske anarkisten Krapotkins läror, kanhända inte helt så profetiskt men alldeles klart symptomatiskt.

Jules Verne dog 1905 i Amiens. En fransk tidning skrev "det känns som om jultomten var borta". Lyckligtvis har vi julklapparna kvar i form av alla hans böcker.

Ett urval av Jules Vernes romaner:

En världsomsegling under havet
Från jorden till månen
Jorden runt på 80 dagar
Till jordens medelpunkt
Kapten Grants barn
Den hemlighetsfulla ön
Tsarens kurir
Begums femhundra miljoner
Två års ferier

På tisdag är det 117 år sedan Verdis opera Falstaff hade urpremiär på La Scala i Milano.

På onsdag är 752 år sedan mongolerna erövrade Bagdad och anställde ett blodbad på befolkningen. Nihil sub sole novum est.

På torsdag är det Leo Szilards födelsedag. Han var en av dem som utvecklade atombomben, men försökte stoppa användningen av den. I ett famöst möte med James Byrnes (tror jag att det var) fick den ungerske juden Szilard en lektion i amerikansk demokrati. Byrnes berättade för den häpne vetenskapsmannen att politiker i USA hade ett ansvar inför sina väljare. Och hur skulle man förklara för dem att man hade använt en jädrans massa miljoner av deras skattepengar på en manick, som man sedan inte skulle ha till någonting alls, förutom att skrämmas lite. Nej, sånt trams passerar inte i en sann demokrati.

På fredag är det Abraham Lincolns födelsedag. Samma dag, den 12 februari 1809, föddes också Charles Darwin. Ingen dålig dag! Själv är jag född samma dag som Ted Gärdestad, men antar att det inte smäller lika högt (förlåt Ted!).

På lördag är det årsdagen - jämt i år, 65 år - av den mest förödande bombningen av Dresden. Åtskilligt har sagts i ämnet, det här skrev jag i en recension av boken "Dresden. Tisdag den 13 februari 1945" av den brittiske historikern Frederick Taylor (Övers. Ulf Gyllenhak, Fahrenheit, 2005):

Det är segrarna som skriver historia, och Tysklands historia under andra världskriget utgör inget undantag. Men ju längre avståndet i tiden ökar desto fler röster höjs som vill nyansera, lägga till eller rent av att ändra delar av historieskrivningen. Ett särskilt känsligt kapitel är de allierades bombningar av Tyskland, i synnerhet förstörelsen av den sachsiska huvudstaden Dresden. Många hävdar, senast Jörg Friedrich i "Der Brand" (recenserad i ST 22/11-04), att bombningen av Dresden var militärt helt omotiverad och syftade endast till att terrorisera civilbefolkningen samtidigt som man förstörde en vacker kulturhistorisk stad. En del har gått så långt som till att jämställa det tyska folkets lidande med Förintelsen. Just i fallet med Dresden har många propagandalögner som spreds av den demoniske Goebbels levt vidare fram till våra dagar. Saken blev knappast bättre av de osannolika anklagelser som under kalla kriget framfördes från östtyskt håll mot de amerikanska "imperialisternas" terrorbombning av den tyska civilbefolkningen!

Den brittiske historikern och författaren Frederick Taylor har föresatt sig att avslöja alla myter och lögner som florerar kring bombningen av Dresden i februari 1945. Hans bok har nu påpassligt översatts och getts ut av det alerta förlaget Fahrenheit, ett nytillskott på den svenska bokmarknaden med en ambitiös utgivning av populärvetenskaplig litteratur i anglosachsisk anda som sin uppgift. Översättningen haltar tyvärr stundtals, vad är en "parlamentär" demokrati, varför "utevaro" och inte frånvaro, för att nämna några exempel.

Taylors bok är inte desto mindre en fullträff. Han har jämförts med Anthony Beevor, författaren till omtalade, och enligt min mening överskattade, böcker om Stalingrad, Berlin och Kreta, en jämförelse som är klart orättvis då Taylor är vida överlägsen sin kollega, både som fackman och stilist. Han är Tysklandspecialist och har skrivit en avhandling om tysk högerextremism under 1920-talet.

Taylor tecknar en utförlig historik av staden Dresden och det sachsiska kungadömet som går tillbaka ända till romarriket, en historisk bakgrund som är förvisso mycket spännande men kanske inte alldeles behövlig i sådan fullständighet. Vi får en noggrann beskrivning av militärteknologins utveckling, i synnerhet luftkrigföringens historia. Den militära och politiska situationen vid den aktuella tidpunkten presenteras, och följs upp av en mycket levande och detaljrik skildring av själva bombningen, eller rättare sagt bombningar, den ödesdigra februarinatten, ett mindre litterärt mästerverk i sig, som dessutom lyckas undvika militärteknologisk barlast. Avslutningsvis för Taylor en nyanserad moralisk diskussion om krigföringens mål och medel, där händelserna i Dresden sätts in i ett vidare perspektiv.

Taylors historieskrivning formar sig till ett passionerat försvar för de allierades agerande. Myter och lögner avslöjas. Dresden var ingalunda blott en arkitektonisk sevärdhet där fredliga borgare ägnade sig åt kulturella nöjen, utan ett av nazismens starkaste fästen redan innan maktövertagandet 1933. Staden var inte alls så militärt betydelselös som man har låtit påskina, där fanns ganska mycket industri som lämnade ett viktigt bidrag till den tyska krigsansträngningen. Framför allt var staden en viktig järnvägsknut, med central betydelse för de tyska möjligheterna att föra fram förstärkningar och materiel till den inte alltför avlägsna fronten. Bombningarna underlättade betydligt för den framryckande Röda Armén, och Taylor leder också i bevis att de genomfördes i samråd med de sovjetiska allierade, rent av på deras uttryckliga begäran.

Samtidigt går det inte att ta miste på författarens kärlek till den vackra staden Dresden. Skildringen av fasorna i den drabbade staden är äkta och levande, Taylors hån och förakt för nazistpampar går hand i hand med hans djupa respekt för den tyska befolkningens lidande. Många Dresdenbor får komma till tals och lämna ögonvittnesskildringar, något som i hög grad bidrar till att göra framställningen vital och autentisk. Belysande är de vittnesmål som kommer från det handfull judar som fanns fortfarande kvar i staden vid den tiden, bland dem den berömde dagboksförfattaren Victor Klemperer. Trots att deras situation var lika utsatt som deras "ariska" grannar välkomnar de bombningarna och ser de fallande bomberna som en välsignelse och ett förebud om att ondskans dagar är snart räknade.

Det här är naturligtvis viktigt, alla resonemang kring andra världskriget kan inte bortse från nazismens ondskefulla karaktär och dess fasansfulla gärningar. I de allierades ögon ansågs Tyskland uteslutet ur de civiliserade nationernas gemenskap. Staden Dresden och dess befolkning bereddes ett grymt öde, men det kan inte råda någon tvekan om vem som i sista hand bär ansvaret. Med Taylors ord: "Dresden hade kunnat skonas och bevars för hela mänskligheten om det inte hade varit för de brutala drömmar om erövring, slaveri och folkmord..."

Boken om Dresden utkommer den 26 januari, dagen efter den 27 är det 60-årsdagen av Auschwitz befrielse och tillika Förintelsens minnesdag. Samtidigheten är säkerligen bara en tillfällighet, men visst ser det ut som en tanke. Åtminstone borde det göra det.

På söndag är det Alla hjärtans dag. Vad det nu ska vara bra för.

Annars är det årsdagen av att Alexander Graham Bell lämnade in sin patentansökan om telefonen 1876. Sedan dess får ingen människa vara i fred.

Publicerat i Tidningen KUlturen 2010-02-07

Hundra år av klasskamp och författarskap

ROMAN

Ett författarliv
Sven Wernström
Murbruk förlag, 2009

Det var länge sedan man hörde något från Sven Wernström. Annat var det förr. En jämn ström av böcker sedan debuten 1945, minst en om året, ibland ett par. Som det anstår en arbetarförfattare inget romantiskt dravel om inspiration, utan ett disciplinerat arbete, vid behov också på beställning. Fram till 1964 var dessutom författarskapet en bisyssla, då Wernström arbetade heltid som sättare.

Men åldern tar ut sin rätt. Sven har hunnit bli 85 år. Och förståeligt nog har han ett behov av att sammanfatta och sätta punkt. Det gör han i romanen Ett författarliv, enligt honom själv hans ”bästa och sannolikt sista roman”.
Upplägget är enkelt. Året är 2025, och Författaren, som har hunnit bli 100 år, berättar om sitt liv. I förordet skriver Sven Wernström att boken inte är självbiografisk, med hänvisning till några detaljer ur sitt eget liv som inte stämmer med bokens huvudperson.
Romanen är i första hand en skildring av svenskt 1900-tal, med början någon gång under 30-talet, över millennieskiftet fram till en dystopisk framtid om 15 år. Det är inte vilken skildring som helst, utan från ett tydligt vänsterperspektiv. Flera historier löper parallellt. Dels är det en rak historisk berättelse, som markerar viktiga händelser i främst Sverige, men också i världen.

Det är samtidigt den svenska arbetarrörelsens historia under några decennier. Den ser inte Sven Wernström som någon jubelföreställning. Snarare är det en lång räcka svek, även om Wernström är lite motsägelsefull på den punkten. Han skriver varmt och med sympati om Wigforss, och senare Palme, även om han anser att ”Efter Wigforss har ingen ledande socialdemokrat skrivit något som helst av vare sig litterärt eller teoretiskt värde.” Efter Den Store har ”halvtänkarna och tompratarna” tagit över. Wernström är bland annat mycket kritisk till förre kulturministern Bengt Göransson, som ju annars idag anses representera socialdemokratins vänsterflygel. Det säger en hel del.

Vietnamrörelsen och den nya vänstern, framför allt kulturvänstern, berörs en del. Sven Wernström är också ute och reser mycket, och inte särskilt förvånande uppskattar han Kuba bättre än Mexiko.
Framför allt är boken en klassisk bildningsroman. Sven Wernström gör en lång, lång klassresa, med början i sin uppväxt i en arbetarfamilj under 30-talet på Söder, ”livets universitet”, självstudier, en kort och inte alltför meningsfull tid på en folkhögskola, de första stapplande stegen på den litterära banan, och så det stora språnget när han förverkligade sin dröm och blev författare på heltid.
Sven hatar av hela sitt hjärta allt vad skolor, undervisning och lärare heter. Och i motsvarande grad älskar han bibliotek och bibliotekarier. Han påtalar intill tjatighet sin brist på bildning, och på ett sätt som är ganska ovanligt bland de flesta arbetarintellektuella koketterar han nästan med sin obildning. Vilket inte hindrar honom från att citera Chomsky när han ska säga något djupsinnigt om idrott.
Många kända författare och kulturpersonligheter passerar revy, Harry Martinsson, Nils Ferlin, Per Anders Fogelström, Per Wahlöö, Gunnar Ohrlander, med flera.
Skildringen är rappt skriven, på ett medvetet enkelt och vardagligt språk, något som enligt Författaren själv, har tagit honom lång tid att våga utveckla. Det tror jag säkert, och kan inte annat än att vara avundsjuk på hans mod.
Tyvärr har Sven Wernström också en tendens att ibland istället för att gestalta börja predika.

Romanen avrundas på ett äldreboende i ett Sverige som ser alldeles förfärligt ut. Sossarna har svikit, demokratin är satt ur spel och Sverige styrs av dekret från Bryssel i ett kvasifascistiskt Neuropa, all samhällsservice är avgiftsbelagd, klassklyftorna är enorma och hela samhället befinner sig i förfall. Också Författaren kan ge uttryck för märkliga främlingsfientliga tankar.
Det personliga och det politiska varvas på ett spännande och fruktbart sätt. Mitt i allt elände finns det mycket mänsklig värme och humor. Och slutet innehåller trots allt en strimma hopp.

Publicerat i Flamman 2010-5

Arma Lettland!

Det är ingen ände på det lettiska folkets olyckor. Finanskris, tillväxten rasar, arbetslösheten skenar. Just som alla trodde att det inte kan bli värre dyker Stockholm School of Economics in Riga upp som gubben ur lådan och meddelar att nu ska vi minsann lära letterna hur man bedriver rationell sjukvård efter svensk modell.

Lettland har 156 sjukhus för en befolkning på 2,3 miljoner. Det är ett arv från Sovjettiden, och då fattar man direkt att det kan inte vara bra.

- Man lägger in folk och låter dem ligga där, och det kostar fruktansvärt med pengar, säger Gunnar Ljungdahl från den ekonomiska skolan.

Att sjuka människor ska ligga på sjukhus är helt oförenligt med svenskt rationellt tänkande. Och att det kostar pengar, fruktansvärt med pengar, är totalt oacceptabelt.

Nej, nu ska letterna få lära sig hur man i ett rikt land minskar antalet sjukhusplatser till u-landsnivå, låter folk vänta absurt länge på vård, och hur man minskar vårdpersonal på det att de som är kvar får jobba häcken av sig utan att få något för det.

Sedan ska vi lära ut innebörden i rationella svenska begrepp, som till exempel ”dagoperation”. Det innebär helt enkelt att alla som överlever operationen får åka hem samma dag. Resten får stanna, vi är inte omänskliga!

Sist men inte minst ska letterna få lära sig hur man rationellt minskar antalet sjuka genom att tvinga cancerpatienter att söka jobb som inte finns. Och jag vill påpeka att det är faktiskt för deras eget bästa!

När höjningen av den lettiska vårdkvaliteten har nått rationell svensk nivå kan vi privatisera hela klabbet. Vårt stolta motto är ”Dyrt men dåligt”. Det ska ingraveras ovanför entrén på alla lettiska sjukhus som blir kvar.

Socialminister Göran Hägglund är tillfrågad, och då borde risken att projektet ska genomföras bedömas vara överhängande stor.

Publicerat i Flamman 2010-5

Vinterfest med underhållning på Kombis i Bjärtrå

För fjärde året i rad bjöds det på vinterfest på Kombis i Bjärtrå. Och för andra gången stod Holas musikallinje för underhållningen.

Kombis ägs och drivs av Bjärtrå byalag. Förutom permanenta gäster i huset, som står av stor del av intäkterna, ordnar man också olika aktiviteter. Det är yoga, film, teater, musik, kurser och cirklar.

- Det går inte runt av sig självt, säger Gun Larsson från byalaget.

Vinterfesten har blivit en återkommande tradition. I centrum står gemenskapen i byn, det är ett sätt att träffas och umgås. En värmande tacobuffé kunde intas, vilket uppskattades inte minst på grund av den bistra kylan ute.

Sedan förra året förgylls vinterfesten av underhållning från Hola folkhögskolas musikallinje. Eleverna har övat under hela hösten, och showen på Kombis i Bjärtrå är en säsongsfinal.
Holaeleverna framförde en varierad repertoar med några musikalnummer, lite rock och också blues. Alla inslag var mycket genomarbetade, inte minst koreografin. De snabba klädbyten imponerade.

Musikallinjen på Hola är mycket populär i hela landet. Av tolv elever är bara tre från Ådalen, resten kommer från södra Sverige. Och samtliga var flickor, inte en enda kille i sikte.

- Ja, musikal är nog en tjejgrej, medger skrattande musikläraren Hans-Olov Furberg.

Publicerat i Tidningen Ångermanland 2010-02-01

Konsten brinner – eldskulpturtävling i Nordingrå

Den lilla pigga Järnsta kulturförening i Nordingrå fortsätter att bjuda på spännande kulturupplevelser av högsta kvalitet. På lördag kväll arrangerade man en eldskulpturtävling på Hållsjöns is.

Eld har haft en betydelsefull och oumbärlig roll i människans historia. Den har stått för värme, belysning, men också kommunikation, och just där har elden en förbindelse med konsten. Eldskulpturen skapar en estetisk upplevelse som förmedlar känslor och tankar.

- Att tävla i eldskulptur är både effektfullt och publikvänligt, sa Mikael Arvidsson, en av arrangörerna.

Två lag ställdes mot varandra. Hemmafärgerna representerades av Lag Nordingrå (även om en av deltagarna var från Ramvik), med det fantasifulla namnet ”Drutten och glödskalen”, och bestod av Petter Mozard, Tor Holmlund, Cecilia Germain och Ove Grandics.
De var debutanter i sammanhanget. Deras skulptur ”Shivas kretslopp” var den första de har byggd. Den skulle representera förhållandet mellan sanning och förändring.

- Vi ser möjligheterna, det ska bli spännande, sa Cecilia Germain.

För motståndet stod det rutinerade Lag Strängnäs, med namnet ”Svart själ”. Det var Sture Söberg, Lennart Ström och Bosse Lindholm, och de är svenska, nordiska och europeiska mästare i eldskulptur. De startade också eldskulpturförbundet 1993.

Deras konstverk hette ”Utmärkt”, och handlade om, ja, riktning.

Denna gång segrade den gedigna rutinen och erfarenheten överlägset över den entusiastiska men kanske inte tillräckligt genomarbetade nybörjarandan.

Tävlingen var en del av Järnsta Kulturförenings så kallade Midvinterhändelser. Prisutdelning i Vännersta följdes av ett musikprogram med Stefan Sundström.

Publicerat i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda 2010-02-01