Stark röst från orten

 

Ett ord för blod
Faysa Idle
Lind & Co, 2023

Faysa Idles bok är en skildring av uppväxten i Stockholmsförorten Tensta. Det är på många sätt en mörk text, som berättar om klankultur, patriarkalt förtryck och gängkriminalitet med allt som det för mig sig, ond bråd död, släktingar och vänner mördar och mördas, och våldet är ständigt närvarande. Men det finns en ljus sida också som innehåller, solidaritet och gemenskap, personlig styrka och mod, och strak framtidstro – trots allt.

En personlig utvikning till att börja med. Jag bodde i Hjulsta åren 1983 till 1997, vilket betyder att jag flyttade därifrån inte många år innan Faysa Idle flyttade dit med sin familj. Dessförinnan bodde jag några år i Rinkeby. Södra Järva var knappast en idyll under den tiden heller, det är tydligt att mycket har förändrats där under de senaste 25 år, och dessvärre inte till det bättre.

Samhället har i stor utsträckning abdikerat och dragits sig tillbaka, och lämnat ett tomrum efter sig, som har fyllts av familjer, klaner, och gäng. För unga människor som söker efter status, pengar och uppmärksamhet är vägen in i kriminalitet närmast given. Där finns också identifikation och gemenskap.

Alla som har sett filmen ”Gudfadern” vet hur det går till. Fast det här är ingen film utan på riktigt.

Faysa Idles skildring är mycket stark, språket är äkta och uttrycksfullt och det berör på djupet. Det väcker många tankar och känslor, jag ska här nöja mig med att ta upp två av dem.

När man talar om parallellsamhälle syftar man oftast på ”de andra”, det är de som utgör parallelliteten, de som lever sina mycket annorlunda liv, längs med ”oss”, och aldrig mötas de två.

Men det gäller givetvis åt andra hållet också. Jag kan inte låta bli att tänka på de så kallade Liberalernas förslag om text för svenska värderingar, som ”Korvprinsen” Pehrson menar ska underlätta integration. Han befinner sig inte ens i ett parallellsamhälle, han finns snarare i en parallell verklighet, som föga med den verklighet Faysa Idle beskriver.

Det kan förmodligen appliceras på det mesta av den senare tidens förslag om förbättrad integration och bekämpning av gängkriminalitet.

Om det bara var verklighetsfrämmande skulle det inte göra så mycket. Men dessvärre riskerar det, eller rättare sagt, kommer säkert att leda till ökade klyftor, och ett allt mer auktoritärt samhälle där det råder misstro och ett repressivt klimat. Vi är på god väg dit redan.

Och inte löser det problemen med kriminalitet och utanförskap.

Det kanske viktigaste med Faysa Idles bok är att hon lyfter fram människorna. De är inte längre bara gängkriminella och invandrare av någon generation i ordningen, utan människor av kött och blod, med ett namn och ett ansikte, de kan vara goda eller onda, snälla eller elaka, grymma eller ömsinta, oftast både och.

Hon låter dem framträda som individer, med sina karaktärer, egenheter, med sina bakgrundshistorier, sina sorger och glädjeämnen, sina hopp och förtvivlan.

Det är riktigt stort.

Stort är också hennes väg till en form av befrielse där hon kan söka sitt eget liv, och priset om jag har förstått det rätt har varit högt. Det är orden, språket, poesin och litteraturen som har varit hennes räddning.

Boken borde vara obligatorisk läsning (kanon?!) för alla politiker. Ni andra kan läsa den med stor behållning av egen fri vilja.

På förortsfronten allting nytt

ROMAN
Ingenbarnsland
Eija Hetekivi Olsson
Norstedts, 2012

Den 1 november 1969 flyttade vi in på Sandeslätt 33 i Hammarkullen. Lägenheten var stor och fin, vi tyckte att det var bra standard, trevliga hus, vackra omgivningar med nära till naturen. Balkongerna i trä såg lite konstiga ut, men smaken är som bekant olika. Alla husen i Hammarkullen var precis nybyggda, det fanns fortfarande nästan ingen infrastruktur, och den enda affären var en liten Konsumbutik. Gårdsten höll på att byggas, jag tror att det kanske var tre-fyra hus dit folk redan hade flyttat in. De flesta som bodde ute i Angered var så kallat vanligt folk, det vill säga svenskar, det fanns en del invandrare, förmodligen fler än på många andra håll, men det var vi också, så vi uppfattade inte det som ett problem.

Fem år senare var jag tillbaka på samma gata en sväng till. Nu höll hela Angered på att bli färdigbyggt, med centrum och allt. Andelen invandrare var nu påtagligt högre, och de sociala problemen fullt synliga, men fortfarande var det ett hyggligt område att bo i.
Det har flutit mycket vatten under många broar sedan dess, och numera går det inte en dag utan att man kan läsa nya skräckrapporter i tidningen från någon förort, Rinkeby, Angered, Rosengård. Verkligheten är naturligtvis mycket mer nyanserad, men det får på inget sätt problemen att försvinna. Isolering, ghettoisering, förslumning, missbruk och kriminalitet. Klassklyftor som blir oöverstigliga, samtidigt som sociala problem etnifieras.
Det är egentligen inte särskilt svårt att förstå varför det hände. Det som gör mig betydligt mer fundersam är hur vi kunde låta det ske. Det är i sådana lägen man önskar att man hade samma problem som Bengt Ohlsson.

En som definitivt inte har det är Eija Hetekivi Olsson. Hon är arg, och det finns inget bättre sätt att bearbeta sin ilska än att skriva en roman. Hetikivi Olssons debut handlar om en flickas uppväxt i Gårdsten. Vi får följa Miira genom hela grundskolan. Hennes föräldrar kommer från Finland, mamma sliter ut sig med att städa trappor, pappa arbetar på Volvo. Trots att Miira är född i Sverige räknas hon som invandrare. Varifrån har hon invandrat, frågar man sig.
Däremot råder det ingen tvekan om vad hon har vandrat in i. Gårdsten är en hänsynslös värld, där faror lurar överallt, och med en sexism som är närmast ofattbar. Miira har en stark känsla för rättvisa, och vägrar att acceptera att bli taskigt behandlad av någon, vare sig hemma, i skolan eller bland kompisarna. Hon bjuder motstånd med alla medel som står henne till buds, en del förstås tveksamma, och det uppskattas inte, dessutom leder det till nya konflikter, bestraffning, sämre betyg. Och det i sin tur väcker rebellen i henne till liv än mer.

Framför allt vägrar Miira att finna sig i rollen som förlorare. I Gårdsten är alla förutbestämda att misslyckas, ”i Gårdsten fanns ingen dåtid. Här fanns nästan ingen nutid heller. Minst av allt en framtid. I varje fall inte hennes.” När alla flickor väljer allmän kurs tar hon särskild, alla tjejkompisar ska läsa barn- och fritid på gymnasiet, hon satsar på naturvetenskaplig linje, hon tänker inte bli utsliten i förtid och förnedrad som sina föräldrar, hon ska bli proffs – i något viktigt, något stort.
Miira är ett kreativt barn, och hon tänker inte låta någon kväva hennes begåvning. Hon är också utrustad med mycket livlig fantasi, och det är till stor hjälp i den osannolikt torftiga miljö, som är Gårdsten. När hon går på mellanstadiet har Miira varit på bio en enda gång i sitt liv, hennes familj åker alltid på semester till fritidsstugan i Finland, de flesta i Gårdsten åker ingenstans. När de ska in till centrala Göteborg, är det som om de skulle färdas till en annan planet, vilket det förmodligen i viss mån också är.
Hetekivi Olsson förmår att omvandla sin ilska till ett fungerande språk, rikt, äkta och nyskapande. Här finns ingen inställsamhet, inga eftergifter för att göra läsaren på gott humör, men inte heller någon idyllisering. Det är en rakt igenom mörk berättelse, rösten är vass som rakblad, och tillvaron som den skildrar ett gränslöst elände på samhällets botten.
Trots allt finns det en öppning. Det är Miiras styrka, hennes fantasi, kreativitet och empati. Hon kämpar vidare, världen vidgas, kärleken är möjlig och det finns en framtid.

Förlorarnas café

ROMAN

Sista beställningen på Balto
Faïza Guène.
Övers: Lotta Riad.

Norstedts, 2010

Efter dundersuccén med debuten Kiffe kiffe imorgon, och uppföljaren Drömmar för dårar återkommer den blott 25-åriga Faïza Guène med sin tredje roman. Också här förblir hon förorten trogen.
Handlingen utspelar sig i en förstad till Paris, i slutet av pendeltågslinjen, en och en halv timme från stadens centrum. Här finns alla förortens nackdelar, men få av storstadens fördelar. Guène presenterar ett persongalleri av olika människor vars relationer hänger intrikat samman, och som har den lokala kvartersbaren som en gemensam referens.

Det lilla samhället är inte helt homogent, här finns också sociala skillnader, framför allt mellan dem som bor i småhus och de som bor i höghus. Gemensamt för dem är i alla fall att ingen av dem räknas till den grupp i samhället som kallas för ”vinnare”. Trots storslagna drömmar om kändisliv eller väl tilltagna spelvinster är Guènes hjältar, eller snarare antihjältar, obevekligt dömda till att vara underklass. De flesta är redan där, resten kommer att ofelbart ansluta inom en snar framtid. Det är en miljö som regeras av begreppet ”kris” i alla dess former: tonårskris, skolkris, arbetslöshetskris, kris, kris.

Guène skriver en korthuggen, osentimental prosa som tonsäkert fångar på kornet de olika idiomen, det är ett fantastiskt rikt språk som återger lika bra ungdomsslang, grovt sexistiskt mummel, förtäckt rasismsvammel som pretentiösa försök att tala ”fint”.
Det som inte övertygar är kriminalhistorien som utgör berättelsens ramverk. Den skapar visserligen en bra struktur som driver skildringen framåt, men i sin mångbottnade ovisshet riskerar den att bagatellisera – allt beror bara på slumpen. En alternativ tolkning är förstås att den istället framhäver alltings meningslöshet.

Romanens styrka är gestaltningen av människorna. Samtidigt visar Guène mycket åskådligt hur socialt utsatt situationer förstör mänskliga relationer. Förorten som geografisk och social enhet framträder på riktigt, bortom rubrikernas fördomsfulla generaliseringar.