En mästare på ofriserade tankar

Ofriserade tankar

Stanislaw Jerzy Lec
flera översättare
Ellerströms, 2012

Aforism är enligt Nationalencyklopedin en ”kärnfullt formulerad reflexion eller iakttagelse, gärna uttryckt som ett tänkespråk eller en lärosats.” Aforismens konst är erkänt svår, och aforistikerna få men uppburna. Tänk de La Rochefoucauld, Oscar Wilde eller Nietzsche. 1900-talets mästare inom genren var den polsk-judiske författaren Stanislaw Jerzy Lec.

Hans eget liv var en rik källa att ösa ur för slagfärdigt formulerade tankar. Han var född 1909 i den polska staden Lwów (tyska Lemberg, numera Lviv i Ukraina) i Habsburgmonarkins mångkulturella Galizien. Hans familj var förmögna sefardiska judar, som hade adlats för sina förtjänster för kejsardömet. Hans fullständiga namn var baron Stanislaw Jerzy de Tusch-Letz.

Redan som ung visade han en satirisk ådra. Det berättas att under gymnasietiden lär han på en affisch som uppmanade att lära sig simma ha klottrat ”Varför det? Panta rei.”

Under 30-talet lierar han sig med vänsterradikala kretsar i det nu pånyttfödda men auktoritära Polen, och måste 1936 fly för att undgå arrestering. 1939 när Sovjet intar Polens östra delar, hälsas det i likhet med många andra intellektuella med entusiasm av Lec, som bland annat skriver en hyllningsdikt till Stalin.

”Soluppgång, som brinner i brännugnar,

som stelnar i brospann,

som knyts i kulornas hot,

ett fosterland, som en bikupa om hösten,

en stilla ö i krigets brand

- det är Stalin!”

(min översättning)

Och den inledande aforismen i Ellerströms nyutgåva av hans ”Ofriserade tankar” lyder: ”När ni raserar statyer spara socklarna. De kan komma till användning.”

1941 när Nazityskland anfaller Sovjet fängslas Lec och hamnar i koncentrationsläger, men han lyckas fly därifrån – i tysk uniform! Han kämpar som kommunistisk partisan, och när kriget är över skickas han 1946 till Wien som pressattaché. ”Jag besökte Wien igen. Som jag har förändrats!”

1950 avviker han med sin familj till Israel, men återvänder till Polen efter två år. Han får publiceringsförbud, men situationen ändras drastiskt efter avstaliniseringen efter 1956. Han blir aforistikern och kåsören på modet, hans ”Ofriserade tankar” – i det polska originalet är de okammade – finns att läsa lite överallt, och de upprepas illmarigt av alla. De sammanfattar en hel historisk epok, med den livserfarnes hela visdomsförråd, men har också ett existentiellt klangbotten.

Lec använder hela arsenalen av ordlekar, ordvitsar, paradoxer, dubbeltydigheter, motsägelser, in absurdum-resonemang och halsbrytande metaforer. Hans måltavlor är småskurenhet, trångsynthet, enfald, kryperi, hyckleri och livsfientlighet. Men det finns också en mörk sida hos honom, något som han själv inte är omedveten om, han erkänner utan omsvep att cynism kan i vissa lägen vara den enda värdiga hållningen.

Lec lämnade efter sig mer än 2000 ”ofriserade tankar”, och som han själv skriver ”Jag drar de här ofriserade tankarna i håret.” I Ellerströms lilla bok finns bara ett litet urval, men ändå får både stort och smått plats.

En del är av rykande färsk karaktär. Den här är till exempel riktad till Göran Hägglund: ”Somliga hatar konst. Det är ett framsteg att de kan identifiera den.” Han kommenterar Melodifestivalen, ”Han uttryckte sig så banalt att det bara behöver tonsättas för att bli en hit.”, och bidrar till debatten om klasshatet, ”Varje klass har sin småborgerlighet.”

Jag saknar dock min favorit, ”Hans samvete var rent. Han använde det aldrig.”

Leonard Neuger skriver i bokens förord att Lec är det hebreiska ordet för pajas eller narr, och att Lecs mammas flicknamn var Safrin, som på hebreiska betyder författare. ”För att vara sig själv måste man vara någon.”