Föregångare och inspirationskälla till den magiska reaismen

 

Det hon minns
Maria Luisa Bombal
Övers: Lena Heyman
Lind & Co (Palmserien)

Den chilenska författaren Maria Luisa Bombals roman ”Det hon minns” kom ut redan 1934. Den anses vara en föregångare och en inspirationskälla till den magiska realismen. Förvånande nog är det först nu som den för första gången publiceras på svenska.

Anslaget i romanen är originellt. Ana Maria, som inte saknar likheter med sin skapare Maria Luisa, ligger på sin dödsbädd. Hon är alltså död, inte döende. Romanens originaltitel är också mycket riktigt ”den svepta”.

Men den avlidna kan se, känna, tänka och framför allt minnas. Hon ser på de sörjande, familjen och vännerna, och hon ser tillbaka på sitt liv, bandomen och ungdomen, den första förälskelsen och det första stora sveket, den frånvarande modern, den tyranniske fadern, den obligatoriska ömma barnflickan, det misslyckade äktenskapet, ambivalensen gentemot barnen…

Det handlar lika mycket om det som hände som det som inte blev av, och kanske också om det som hade kunna bli. Och frågan som ståndigt återkommer, även om mestadels outtalad, är måste man vara död för att se klart och förstå fullt ut?

Greppet att låta huvudpersonen vara död är suggestivt fram skrivet, men frågan är om det tillför så värst mycket. Det hade nog fungerat lika bra med en döende, eller kanske bara en som minns, även om det givetvis inte blir lika skarpt definitivt. Å andra sidan ska man vara extremt försiktigt med att uttala sig om de dödas seende och minnesförmåga.

Framställningen av könsroller känns dessvärre daterad.

Bombals språk är precis och förtätat, har ingenting av den yvighet som utmärker den latinamerikanska ”boomens” författare som Garcia Marquez eller Vargas Llosa.

I sin historiska kontext intressant läsning.

Människor och djur

 

Tiken
Pilar Quintana
Övers: Annakarin Thorburn
Rámus.

40-åriga Damaris lever i en liten colombiansk by vid kusten. Hennes äktenskap är kärlekslöst, hon lider svårt av sin barnlöshet, hon och maken stretar på och klarar sig hyfsat men under små omständigheter. Det är en värld till hälften modern, med tv, telefon och elektricitet, i alla fall hos grannen, och då går det att dra en förlängningssladd. Då slipper man missa alla såpoperor på tv, största och enda nöjet för byborna.

Det är ett starkt skiktat samhälle där klass och ursprung hänger nära ihop. De bättre bemedlade är vita, de fattiga är svarta, i olika grad och nyans, och så finns det ursprungsbefolkningen, indianerna, i en värld för sig.

Byn ligger långt ifrån närmaste storstad, vid det lynniga Stilla havet, med en hotfull och ogenomtränglig djungel bakom ryggen. Det är fjärran från Macondo.

En dag mer eller mindre av en slump blir Damaris ägare till en valptik. Det uppstår ett starkt band mellan de två, och förhållandet ändrar på djupet Damaris liv. Hon tvingas omprövar sina relationer, med maken, med familjen, med sina vänner och grannar.

Inte minst konfronteras hon med sin kvinnoroll och barnlösheten. Valpen växer upp och deras relation kompliceras alltmer, och det blir så småningom till en riktig krock då tiken får egna valpar.

Ingen happy end här inte.

Pilar Quintana skriver en återhållsam, precis prosa, språket är enkelt och opretentiöst, kongenialt med sina karaktärer och sin miljö. Romanen är på bara strax över hundra sidor, men laddad med innehåll som väcker tankar och associationer och ställer oroande frågor kring existensens komplexa natur.

Det krävs inte nödvändigtvis 1300 sidor för att – försöka – säga något väsentligt.