Lustmord på klassisk myt

I sina komiska operor, det vi idag kallar operetter, gisslar Offenbach skoningslöst maktens dubbelmoral och hyckleri. Ämnesvalet är hämtad från klassisk mytologi, men det är lätt att känna igen miljöer och personligheter från andra kejsardömets Frankrike.

Genombrottsverket ”Orfeus i underjorden” är ett veritabelt lustmord på den grekiska myten om Orfeus och Eurydike, men också en skarp vidräkning med den borgerliga familjens falska lyckobild.

Kapellsbergs Operastudio under kreativ ledning av regissören Märit Bergman tar tacksamt vidare Offenbachs respektlösa omtolkningar. Deras ”Orfeus i underjorden” är en feministisk komedi som med ett hånfullt grin ger fingret åt patriarkatet.

Läs hela texten i Allehanda.se

Löftesrika operaelever

Kapellsbergs musikutbildning har länge varit ett viktigt inslag i Härnösands kulturliv, inte minst operadelen. I år när Härnösands musiksällskap fyller 175 år medan Härnösands folkhögskola firar 75 år, har man slagit sina påsar ihop till ett 250-årsjubileum med en operaföreställning av skolan elever.

Spelplatsen under tre kvällar har varit Brännaborg, och föreställningen gick under titeln Spagettiopera, med undertiteln Hotel Nostalgia. Den alltid lika påhittiga Märit Bergvall har skapat en ramhandling – om man nu kan tala om handling – kring händelser på ett hotell, och fyllt det med en rad arior och sångnummer ur olika operor och operetter.

Ett hotell är på många sätt en tacksam utgångspunkt för en föreställning. Det är ett slutet universum med strikta hierarkier som på samma gång är en spegelbild av hela samhället. Spelplatsen skapar en tydlig avgränsning för de agerande, samtidigt som inom de givna ramarna har de en nästan fullständig frihet för sitt agerande.

Det var framför allt elever från årskurs ett som medverkade. Kapellsbergs operastudio har alltid haft duktiga studenter, så den höga nivån överraskade inte, men ändå, med tanke på att de flesta av operaartisterna har gått bara på skolan sedan september, alltså lite mer än en termin, var det djupt imponerande.

Förvisso var det inte svårt att märka att de inte är fullärda och har en lång väg kvar att vandra, men än mer märktes hur otroligt mycket potential det finns här.

Scenglädjen gick inte att ta fel på, många tog för sig ordentligt, och bjöd på en fullmatad föreställning med mycket humor och en yvig och tuff koreografi.

Även om det kan tyckas en smula orättvist vill jag inte desto mindre framhålla några som gjorde ett särskilt gott intryck. Linda Evers har en röst med ett osannolikt omfång, Jenny Viklund imponerade med ett dramatiskt utspel och vokalt mod – och det brukar föra långt, och Johan Svensson, tydligen inte helt kry för dagen, en sällsynt löftesrik tenor med behag och värme i rösten.

Det som förvånade något var valet av repertoar. Varför så mycket operett? Halva första avdelningen var ur Glada änkan, med Bernsteins Candide som lök på laxen. Tack och lov tog det sig i andra akten med bland annat Verdi, Ravel, Donizetti och Puccini.

Då kändes till och med det avslutande crescendo ur Läderlappen ganska rätt.

Spagettiopera. Hotel Nostalgia

Operastudion Kapellsberg

Regi och bearbetning: Märit Bergvall

Piano: Brandon Eldredge

Musikalisk instudering: Karin Bengtsdotter Olsson

Ljus: Axel Antonsson

Scenografi/Kostym: Kansjälvproduktion

Dans och kung fu

Han är världsmästare i kung fu, och upptagen i Hall of Fame. Han driver en egen studio i New Jersey där många kändisar är regelbundna deltagare. Han har varit gäst hos Oprah. Och under en veckas tid tränade Sifu Romain danselever från Härnösands folkhögskola.

Det är inte första gången som Sifu Romain gästar Härnösand. Han var här första gången för tre år sedan, hitlockad för Operafestivalen av tenoren, sångläraren och numera Nylandsbon Jean-Ronald LaFond. I år i augusti när Sifu höll sin kung fu- och taichiklass smög folkhögskolans danslärare Danielle Dietz dit nyfiken på vad en kampsporttränare kan möjligen lära ut till sångare.

Hon kikade försiktigt in, blev inbjuden att vara med och insåg med en gång att hon vill få Sifu Romain att undervisa hennes dansklasser. Sagt och gjort, det blev en dryg vecka på folkhögskolan nu i slutet av november.

-          Det är ett sätt att utveckla dansen genom att befria sitt inre och att lära känna sin kropp och dess relation till rummet, säger Danielle Dietz.

Enligt Sifu Romain innebär hans metod traditionell undervisning i kung fu och tai chi, men med en ”twist”. Och den handlar om att kommunicera, att förstå sina känslor, att bättre förstå sig själv och sin värld, och lära sig hur man tillämpar dessa insikter på sitt eget liv, och därmed växa som människa.

-          Alla människor konfronteras någon gång i livet med valet att antingen ge upp eller fortsätta kämpa. Vi arbetar med att våga förverkliga sina drömmar – att ha modet att förvandlas från larv till fjäril, säger Sifu Romain.

Undervisningen sker på tre plan: det mentala, det emotionella och det fysiska, men både Sifu och Danielle är snabba med att poängtera att de tre nivåerna hänger ihop.

Eleverna är entusiastiska.

-          Veckan har varit som en känslomässig berg-och dalbana, jag har öppnat upp, börjar förstå mina egna känslor, och känner mig nu mycket starkare, med ett bättre självförtroende, säger förstaårseleven Louise Dursjö.

Maria Löfskog som går andra året instämmer helhjärtat.

-          Genom att se till det inre kan jag uppfatta helheter, framför allt kan jag se min egen kropp som en helhet, och det gör mig till en bättre dansare, säger Maria.

Redan nu smids det planer för nästa år. Danielle Dietz vision är undervisning för hela skolan. Dessutom har det tagits en del kontakter med Norrdans som har visat stort intresse.

Sifu Romain vill gärna komma tillbaka.

-          Det har varit helt fantastiskt och mycket inspirerande.

”Kapells” firade silverbröllop

Det började för 50 år sedan med en klassiskt inriktad musikutbildning på Kapellsbergs herrgård i Härnösand. På herrgården bodde fram till sin död 1956 Anna Hwass, som var en mycket musikalisk person och skrev egna sånger. Herrgården kom sedan att ägas av Kempestiftelsen, som önskade att ställa den till förfogande för musikutbildning.
1976 blir Härnösands folkhögskola huvudman för musikutbildningen, och 1981 flyttar man in i de nuvarande lokalerna.

Det rätta namnet är ”Kapellsbergs musiklinje vid Härnösands folkhögskola”, men de flesta säger nog fortfarande ”Kapellsbergs musikskola”, eller bara ”Kapellsberg”. Och eftersom kärt barn har många namn säger många lite kärleksfullt också ”Kapells”.

1976 startas på skolan en musikhandledarutbildning. Den klassiska skolningen är än idag kärnan i skolans verksamhet, även om den har breddats betydligt, och har numera plats för musikskapande av alla slag, jazz, folkmusik, kyrkomusik, pop och rock.

50-årsjubileet firades med stor musikfestival i dagarna tre. På fredag var det jubileumshögtid på folkhögskolan med musik och invigning av Röjås-salen, som är alltså skolans nyrenoverade aula. För er som inte vet: Röjås Jonas var violinist, spelman, musikpedagog, och faktiskt Kapellsbergs musikskolans förste föreståndare.
Lördagen inleddes med en lunchkonsert på Sankt Petri Logen, som var samtidigt en hyllning till den nyligen avlidne operastjärnan Ingvar Wixell. Senare var det stor festkonsert på Teatern. Festivalen avslutades på söndagen med en musikgudstjänst på Missionskyrkan och en promenadkonsert i Brännaborg.

Musikfestivalen höjdpunkt var utan tvekan festkonserten på lördagen. Nordiska kammarorkestern spelade under ledning av Miguel Ramos, elev på Kapellsberg årgång 1987. Samtliga solister var tidigare studenter vid skolan. Men även de nuvarande eleverna fick chansen att medverka, i form av kör.

Kvällen leddes, med både humor och kunskap av två föreståndare, den avgående Peter Lyne, och den tillträdande Helen Lundquist-Dahlén. För Helen var det lite av en tjuvstart då hon egentligen inte tillträder förrän den första december.

Programmet var digert, med stor bredd, och innehöll både instrumentalverk och operaarior. Det mesta förstås klassiskt, Strauss, Mozart, Chopin, Tjajkovskij, Hayden, Berlioz, Poulenc, men också ett helt nyskrivet verk av Peter Lyne, som hade sitt uruppförande under konserten. Delar av verket är inspirerade av Anna Hwass romanser. Så knöts ihop det förflutna med nuet, med en tydlig angivelse av riktning mot framtiden. Ett värdigt avsked för en omåttligt populär föreståndare.