Ali & Ava
Regi och manus: Clio Barnard
Distribution: Nonstopentertaiment
I ett dunkelt England, någonstans i en murrig storstad, möts
av en tillfällighet Ali och Ava. Det vore banalt att kalla dem ”omaka par”, de
flesta par är omaka.
Men det är mycket som skiljer åt, klass, kulturbakgrund och
inte minst ålder – hon är påtagligt äldre, och bara det faller utanför de
etablerade normerna för många. Och så har de helt olika musiksmak, något som
kan visa sig nog så problematiskt.
De är båda ensamma människor, och ett oväntat, trevande
tycke uppstår. Det ser fint ut till en början, men ganska snart hinner deras
förflutna i kapp dem och skapar hinder och murar.
Ali lever i ett icke-äktenskap som han har svårt att bryta
upp från med hänsyn till familjen. Det är kulturmönster som sitter djupt och
som det kräver mycket mod att göra sig kvitt.
För Ava gäller hänsynen framför allt sonen som idealiserar
sin far, utan att känna till hans våldsamhet och grova misshandel av modern.
Däremot är han väl bekant med pappas fascism och främlingsfientlighet, och då
går han automatiskt i försvarsställning till mammas pakistanske pojkvän – hur mycket
brittisk, eller åtminstone engelsk - han än är.
Det är om möjligt ett ännu djupare kulturmönster.
Och allting ser ut att gå i kras.
Men filmens humanistiska budskap är att det faktiskt är
möjligt för oss att kasta av oss fördomarnas tunga ok och ta klivet in i en individuell
frihet. Det kan bli ett första steg mot samhällets frigörelse.
Ali lär sig att digga Dylan. Jag kan själv nästan börja
gilla punk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar