Det sista han sa
Laura Dave
Övers: Molle Kanmert Sjölander
Bokförlaget Nona
”Det sista han sa” är ännu en i raden av amerikanska
bestsellers. Och visst har den en spännande och ovanlig intrig, ett bra språk
och intressanta miljöskildringar. Allt enligt en viss mall. Och det är den som
är problemet.
Det är spännande som det ska vara, som läsare vill man hela
tiden veta vad som händer sedan, en riktig bladvändare. Miljöskildringen är
stark, det är lätt att känna sig hemma på husbåten i Sausalito eller på nattlig
vandring genom ett folktomt Austin.
Huvudpersonen är rakt genom sympatisk, och det är inget
problem. Inte heller hennes yrke som tillverkare – svarvare – av lyxiga
designmöbler, betydligt mindre originellt än författaren förmodligen avsåg.
Problem är dock att hon är så totalt ”relation korrekt”, som
någon slags karaktärsmotsvarighet till politisk korrekthet. Hon tänker alltid
de korrekta tankarna, känner de korrekta känslorna, visar de korrekta
attityderna.
Hennes äktenskap må vara lyckat, visst finns det sådana, men
det här är sockersött idylliskt på ett sätt som sänker romanen långt under
trovärdighetens alla gränser.
Relationen till bonusdottern är inte mycket bättre,
visserligen allt annan än sockersött, men definitivt relation korrekt med
förutsägbara komplikationer – som givetvis övervinns.
Där åker också hela upplösningen ut som barnet med
badvattnet och kvar blir en tom balja med en lyster som inte känns helt äkta.
Men har man inte så höga krav och vill ha lite underhållning
för långa vinterkvällar eller en resa så fungerar romanen alldeles utmärkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar