Det stannar inom familjen

 

En dag kommer allt det här bli ditt
Regi och manus: Andreas Öhman
Foto: Ari Willey
Distribution: SF Studios

Med sin senaste film kommer Andreas Öhman hem, och det på fler än ett plan. Ett viktigt inslag är bearbetningen av sorgen efter en lillasyster som omkom tragiskt. Andreas har själv sagt att filmen är inte bara ”personlig”, den är rent av ”privat”. Dessutom är filmen en hemkomst i ordets bokstavliga bemärkelse, då stora delar av filmen är inspelade i trakten av hembyn Djuped utanför Kramfors, och till och med på själva föräldragården.

De åldrande föräldrarna, Susanne Reuter och Peter Haber, samlar sina utflugna barn till ett viktigt möte. De är ett riktigt praktfullt persongalleri, hippa och urbana, storstad rakt genom, med moderna och progressiva värderingar och ideal.

Det gäller främst den ena av döttrar, Lisa, spelad med bravur av Karin Franz Körlof, kreativ men strulig, med ett påtagligt släng av Tourette. Hon är lite av filmens huvudperson, och förstår man, regissörens alter ego. Han lyckas också att framställa hennes inre demoner på ett ovanligt och originellt sätt.

Anledningen till att föräldrarna har samlat barnen är att man har bestämt att bara en av dem ska ärva skogen, den ska inte skiftas i mindre lotter, utan fortsätta brukas i sin helhet såsom har skett i generationer.

Beskedet kommer som en chock, i synnerhet som ingen av syskonen är beredd att axla ansvaret. Eller är de det?

Ett intrikat spel uppstår mellan familjemedlemmarna, och et kulminerar med en mindre skandal under mammans stora födelsedagskalas. Mycket kommer upp till ytan, gammalt groll, konflikter från det förflutna, undanträngd syskonrivalitet och orättvisor.

Och bakom allt detta kastar den omkomna broderns tragiska olycka sin långa skugga.

Men filmen är så mycket mer än ett familjedrama. Här finns också en viktig samhällsnivå med hela glesbygdsproblematiken, och även med miljö- och klimatfrågorna i förgrunden.

De betagande tjusiga vyerna kan inte dölja det faktum att stora delar av Sverige förvandlas till obebodd produktionsyta. Och vill vi verkligen ha det så? Och vad kan göras åt det?

En vacker film som är både personlig och allmängiltig, och som vågar konfrontera svåra problem på både det privata och samhälleliga planet.