Foto: Gunnar Stattin
förbigående
Jan Wolf-Watz
Eget förlag
Härnösands förre kultur- och bibliotekschef förspiller ingen
tid som pensionär. Med ett urverks precision publicerar han en bok per år. Nu
är han aktuell med sista delen i sin trilogi.
Jan själv föredrar att kalla den för novelltrilogi, låt gå
för det, även om jag tror att att skulle gå lika bra med begreppet kortroman.
Egentligen ganska ointressant, Wolf-Watz är knappast en
författare som fäster någon vikt vid genregränser, eller vilka som helst andra
gränser överhuvudtaget.
Det gäller i lika hög grad hans föregående två verk,
"Läsestycken" från 2020 och "Kopparstick" från året efter.
Också i trilogins tredje del "förbigående" skriver Jan Wolf-Watz en precis prosalyrik, lekfullt associativ, med existentiellt djup.
Det finns en strävan efter äkthet i språket hos
Wolf-Watz, ett sökande efter de rätta orden, och även om författaren inser att
det ibland - kanske rent av ganska ofta - inte går att nå ända fram, kan man
alltid söka en utväg i musiken.
Att inte nå fram är ett återkommande tema, det omöjliga i
möten, i att söka en väg genom livet, i kärleken. Men det finns ingen
uppgivenhet i den omöjligheten, snarare tvärtom, det är just därför vi måste
försöka ändå.
Det är som att söka perfektion i det ofullständiga. Det vet
dialektikern Wolf-Watz, "vägs ände är resans begynnelse", och bara
som som kommer "fel" kan upptäcka något nytt.
Det nya finns i kontrasten, i skillnaden, för där
"finns en markering, en betoning av individualiteten. Att den breddar
djupet i varje enskildhets storhet./../Att behålla det divergerande och
samtidigt finna den övergripande gemenskapen. Tack vare olikheten."
Eller annorlunda uttryckt: det omöjliga är nödvändigt.
Och vad boken "handlar om "? Tja, inget särskilt,
bara om livet, så där i förbigående.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar