Civilisationskritik med bredd och djup

 

OMLÄSNINGEN

Vi
Jevgenij Zamjatin
Övers: Sven Wallmark
Modernista, 2015

Jevgenij Zamjatins roman ”Vi” var det första ryska verket som förbjöds av den sovjetiska censuren. Den var också den första moderna dystopiska romanen, en föregångare till både Aldous Huxleys ”Du sköna nya värld” och George Orwells ”1984”. Zamjatins roman har nog ändå hamnat i skuggan av sina efterföljare, vilket är lika orättvist som beklagligt. Ryssens verk är överlägset de bägge britternas, det är både djupare och bredare i sin civilisationskritik.

”Vi” har länge av många betraktats som en uppgörelse med det sovjetiska, och rent av det stalinistiska, samhällssystemet. Det kan vara fullt förståeligt med tanke på Zamjatins minst sagt komplicerade relation med bolsjevikpartiet. Han var medlem i partiet på ett tidigt stadium, 1905 fängslades han för sitt samröre med partiet, och drabbades sedan av förvisning. Men han lämnade snart partiet, och det sågs inte med blida ögon.

Han kom tidigt efter revolutionen att kritiseras, fick allt större problem med publicering, och det hela kulminerade 1931 med hans begäran till Stalin, framförd av vännen Gorkij, att bli utvisad till väst, något som överraskade beviljades.

Och visst kan man läsa stora delar av ”Vi” som en kritik av antingen det sovjetiska samhället eller de auktoritära och diktatoriska tendenser som författaren tycker sig skönja i samhällsutvecklingen.

Samtidigt måste man hålla i minnet att boken är skriven redan 1920-21, då det sovjetiska samhällets konturer var fortfarande högst oklara, och utvecklingen hade kunnat ta olika riktningar.

Vi vet också att Zamjatin fick starka influenser till sin roman efter en längre tids vistelse i Storbritannien under första världskriget.

Att reducera ”Vi” till (ännu en) satir över sovjetsamhället vore att göra Zamjatins roman en stor orättvisa. Anslaget i hans bok är mycket mer allmängiltigt än så, den filosofiska udden riktar sig mot det moderna samhället som sådant, utan ideologiska undantag.

Den grundläggande utgångspunkten för Zamjatin är den fundamentala motsättningen mellan trygghet och frihet, en motsättning som det blundas för från både höger och vänster – även om det är med olika ögon – och som Zamjatin genom att dra fenomenen till sin spets gör högst åskådlig.

Av den följer också andra motsättningar som plågar det moderna samhället, kollektivism kontra individualism, rationalitet gentemot känslosamhet, transparens mot integritet, listan kan göras lång.

Hela det filosofiska paketet stoppar Zamjatin in i en spännande berättelse, skriven på ett poetiskt språk med vibrerande energi, och med ett högst oväntat slut.

Obligatorisk läsning.