Så osannolikt att det kunde vara sant

 

Daniel Stein, tolk
Ljudmila Ulitskaja
Övers: Ola Wallin
Ersatz, 2021

Daniel Stein var en fascinerande person med ett spännande levnadsöde. Polsk jude, flyr österut efter Nazitysklands anfall mot Polen 1939, undgår mirakulöst Einsatzkommandons jakt på judar i Vilnius, lyckas ta sig till en mindre ort i Vitryssland där han låtsas vara polack och arbetar åt Gestapo. Han varnar det lokala gettot om den förestående förintelsen och hjälper dem att fly. Själv gömmer han sig under ett drygt år i ett nunnekloster, ansluter sedan till partisanerna i skogen. Efter befrielsen arbetar han åt KGB. Så småningom återvänder han till Polen, låter döpa sig, och blir efter en tid prästvigd i den katolska kyrkan. Efter några år emigrerar han till Israel, och bildar där en egen församling, bestående av framför allt kristna judar, men också en och annan vilsen existens här i världen – alla är välkomna. Han ansöker i egenskap av jude om israeliskt medborgarskap, men vägras på grund av sin konversion. Han hamnar snart i konflikt med den egna katolska kyrkans ledning, han förkunnar en egen teologi, och ses dessutom med oblida ögon av snart sagt alla trossamfund i det heliga landet – och de är många.

Ett öde så osannolikt att det kunde vara sant. Vilket det faktiskt också är.

Onekligen tacksamt litterärt stoff.

Foto: Av Dmitry Rozhkov - Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=20041980

Ulitskaja väver hans livshistoria till en berättelse om skuld ansvar och moral. I en förtappad och oförbätterlig värld av hat, intolerans, inskränkthet, diskriminering, fördomar och oförsonlighet strävar den judiske katoliken Daniel Stein att sin församling predika en universell kyrka som omfattar alla i ett kärleksbudskap. Eller om man så vill: tillbaka till den judiske rabbinen Jeshua, mer känd som Jesus.

Ett polyfont collage av avbrutna och ibland motsägelsefulla fragment, precis som livet självt, med berättelser, dagböcker, brev, protokoll, intervjuer, sveper genom Europas och Mellanösterns dramatiska historia där samma tragiska inslag av våld, hat och förföljelse återkommer med en skrämmande regelbundenhet.

Daniel Steins händelserika liv är ingen framgångssaga, många skulle nog tvärtom beskriva det som ett misslyckande. Låt gå för det, men det är inte desto mindre ett meningsfullt misslyckande, eftersom i det ryms ett hårdnackat motstånd mot världens ondska. Och så länge det finns någon som vägrar att ge upp finns det hopp. För alla, judar och greker, fria och slavar, män och kvinnor.

Civilisationskritik med bredd och djup

 

OMLÄSNINGEN

Vi
Jevgenij Zamjatin
Övers: Sven Wallmark
Modernista, 2015

Jevgenij Zamjatins roman ”Vi” var det första ryska verket som förbjöds av den sovjetiska censuren. Den var också den första moderna dystopiska romanen, en föregångare till både Aldous Huxleys ”Du sköna nya värld” och George Orwells ”1984”. Zamjatins roman har nog ändå hamnat i skuggan av sina efterföljare, vilket är lika orättvist som beklagligt. Ryssens verk är överlägset de bägge britternas, det är både djupare och bredare i sin civilisationskritik.

”Vi” har länge av många betraktats som en uppgörelse med det sovjetiska, och rent av det stalinistiska, samhällssystemet. Det kan vara fullt förståeligt med tanke på Zamjatins minst sagt komplicerade relation med bolsjevikpartiet. Han var medlem i partiet på ett tidigt stadium, 1905 fängslades han för sitt samröre med partiet, och drabbades sedan av förvisning. Men han lämnade snart partiet, och det sågs inte med blida ögon.

Han kom tidigt efter revolutionen att kritiseras, fick allt större problem med publicering, och det hela kulminerade 1931 med hans begäran till Stalin, framförd av vännen Gorkij, att bli utvisad till väst, något som överraskade beviljades.

Och visst kan man läsa stora delar av ”Vi” som en kritik av antingen det sovjetiska samhället eller de auktoritära och diktatoriska tendenser som författaren tycker sig skönja i samhällsutvecklingen.

Samtidigt måste man hålla i minnet att boken är skriven redan 1920-21, då det sovjetiska samhällets konturer var fortfarande högst oklara, och utvecklingen hade kunnat ta olika riktningar.

Vi vet också att Zamjatin fick starka influenser till sin roman efter en längre tids vistelse i Storbritannien under första världskriget.

Att reducera ”Vi” till (ännu en) satir över sovjetsamhället vore att göra Zamjatins roman en stor orättvisa. Anslaget i hans bok är mycket mer allmängiltigt än så, den filosofiska udden riktar sig mot det moderna samhället som sådant, utan ideologiska undantag.

Den grundläggande utgångspunkten för Zamjatin är den fundamentala motsättningen mellan trygghet och frihet, en motsättning som det blundas för från både höger och vänster – även om det är med olika ögon – och som Zamjatin genom att dra fenomenen till sin spets gör högst åskådlig.

Av den följer också andra motsättningar som plågar det moderna samhället, kollektivism kontra individualism, rationalitet gentemot känslosamhet, transparens mot integritet, listan kan göras lång.

Hela det filosofiska paketet stoppar Zamjatin in i en spännande berättelse, skriven på ett poetiskt språk med vibrerande energi, och med ett högst oväntat slut.

Obligatorisk läsning.

En gogolsk fullträff

Det är svårt att vara bra, men det är ännu svårare att bli bättre. Med sin uppsättning av Gogols ”Frieriet” tar Höga kusten teaterförening ett jättekliv framåt i sin utveckling som amatörteatergrupp. Och det är inte svårt att ana länsregissören Iso Porovics på samma gång varsamma och krävande hand bakom.

Amatörerna från Ullånger med omnejd har förvisso utvecklats stadigt hela tiden. Men det steg som de tar nu innebär en helt ny nivå. Alla agerar, replikerna levereras inte bara utan gestaltas levande och trovärdigt, skådespelare i bakgrunden väntar inte på sin tur utan fortsätter agera. Ord och kropp harmonierar, det är bra tempo och perfekt avvägd timing.

Alla har dessutom glimten i ögat, det går inte att ta miste på hur roligt de har på scenen.

Det är helt enkelt bra teater.

Pjäsen är därtill föredömligt kortad och rollistan reducerad.

Resultatet blir en gogolsk fullträff. Snobberi och sociala konventioner visas upp i all sin hycklande falskhet. Skarpsinnigt gestaltade karaktärer avslöjar obarmhärtigt den småskurna människans sämsta egenskaper som enfald, girighet, kryperi och fåfänga.

Och äktenskapet som institution grundad på status och förmögenhet framstår i all sin förtryckande tomhet.

Det blir många skratt i denna karaktärskomedi, där allvaret ligger hela tiden strax under ytan på typiskt gogolskt vis.

Skådespelarinsatserna är som sagt gedigna. Satu Eriksson är bräckligt skör i sin konventionella och affekterade lynnighet. Robert Sandström är stundtals lysande som burdus och intrigant översittare. Agneta Westerlunds äktenskapsmäklerska ljuger så oskuldsfullt bra att man vill bara att hon ska fortsätta. Börje Sachs indolente figur är genuint klassiskt rysk. Björn-Erik Sundström trovärdigt tillgjort fjantig, och Jonny Hurtigs småaktigt dryg så det står härligt till.

Linn Bodin har en mindre roll som hon bär upp med pondus och auktoritet.

Och så Bo R Holmberg. Den gamle författaren är smått genial i sin tolkning av den överårige friarens gubbsjuka entusiasm som ständigt hotas av begynnande demens. A late bloomer men som han blommar ut!

En fantastisk föreställning. Det enda jag inte blir riktigt klok på är valet av musik. Låt gå för Kalinka i början, men Chatjaturjan, och Katiusja som avslutning?

Pjäsen spelas i Ullånger även på lördag. Sedan blir det spelningar på Thuleteatern i Örnsköldsvik nästa fredag, lördag och söndag.

Frieriet av Nikolaj Gogol

Centrumhuset, Ullånger

Medverkande: Börje Sachs, Agneta Westerlund, Robert Sandström, Satu Eriksson, Linn Bodin, Jonny Hurtig, Björn-Erik Sundström och Bo R Holmberg.

Regissör: Iso Porovic

Kostym: Sarita Sandström, Olga Peshkova, Gunvor Jonsson

Scenografi: Höga kusten teaterförening

Ljus: Claes Hilding, Kerstin Wörler, Mahlin Hörnlund

Ljud: Robert Sandström

Producent: Sarita Sandström

Foto: Katarina Östholm