Samtal med ett svårslaget rekord i bortförklaringar, rationaliseringar, halvsanningar och rena lögner

 

2015 publicerade den polske filosofen och författaren Mirosław Tryczyk boken ”Dödens städer” (Miasta śmierci). Det är en plågsam skildring av den våg av våldsamma pogromer som svepte genom delar av nordöstra Polen sommaren 1941 i kölvattnet av det tyska angreppet på Sovjet.

När tyska trupper drar snabbt vidare österut uppstår ett maktvakuum innan det upprättas en ny administration under den tyska ockupationen, vilket dröjer ofta flera veckor eller rent av månader, fram till sensommaren eller hösten. Kontrollen tas under tiden snabbt över av polsk milis, som så gott helt och hållet består av aktivister från högernationalistiska partier, som var mycket starka i dessa områden före kriget.

Det dröjer inte länge förrän dessa ”patrioter” sätter igång att göra upp räkningen med sina judiska grannar. Förevändningen är judarnas påstådda samarbete med den sovjetiska ockupationsmakten, ett påstående som till största delen bottnar i den högerradikala myten om judebolsjevismen.

Tryczyk låter vittnesmål av både förövare och det fåtal offer som klarade sig undan att stå för större delen av skildringen av händelseförloppet.

Fram träder ett skrämmande mönster. Pogromerna är välplanerade och koordinerade, det börjar med enstaka övergrepp nattetid, för att snabbt eskalera till ett massdödande.

I ett enda fall, i samhället Brańsk, som det finns invånare som säger ifrån, och även den lokala prästen fördömer våldet, och här får dödandet mycket mindre omfattning.

På övriga platser förekommer ingen opposition, och de lokala eliterna är antingen passiva eller i de flesta fall pådrivande.

Frapperande är den tyska frånvaron, tyskarna är ofta få, ibland saknas deras närvaro helt.

/../

Läs hela texten i Dixikon