En röst åt det arbetarkollektiv som byggde Sverige som industrination

 

De kom till skiljet i älven
Bo R Holmberg
Ord & visor förlag

Sandslån ligger naturskönt där Ångermanälven blir till en havsvik, mitt emot Nyland, en bit norr om Kramfors. Här är betagande vackert, stilla och smått idylliskt. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att föreställa sig att den här platsen sjöd en gång i tiden av liv, det såg ut som en väldig myrstack på vatten, ”Älven här var inte vatten,/den var timmer”. I Sandslån låg i drygt 100 år, mellan 1872 och 1982, världens största timmersortering.

Här byggdes Sveriges som industrination, och de som byggde var många, tusentals människor, länge framför allt män har arbetat vid timmerskiljet, som mest jobbade 700–800 arbetare här samtidigt. De kom från närområdet och fjärran ifrån, och de var alla sorter.

Eller som Bo R Holmberg uttrycker det i sin bok: ”/../De kom från byar/skogar och utmarker./ De kom från avlägsna/orter och tillhåll/från utsatthet/och från skolbänk./I mer än hundra år kom de.”

Bo R är uppvuxen på Loön, inte långt ifrån Sandslån, och har själv erfarenhet av arbetet vid skiljet, ett tema som ofta återkommer i hans författarskap. I sin senaste bok ger hans röst åt några ur arbetarkollektivet från timmersorteringen i Sandslån.

 I korta dikter, enkla till formen, kärva till innehållet, med humor, sympati och framföra allt solidaritet, tecknas ett galleri av arbetarporträtt. I den anspråkslösa anda som präglar Ådalens proletära samhällen vill inte Bo R Holmberg kalla sitt verk för poesi, utan föredrar att i Nicke Sjödins efterföljd säga ”text med ojämn högermarginal”.

Men nog är det poesi alltid, rytmen pendlar mellan slagkraftig och finstämd, bildspråket är enkelt men suggestivt. I korta, summariska rader skildras skiftande människoöden.

Här finns kämparna, de som slogs i Sandökravallerna 1907, gick med i Hungermarschen i Nyland 1917, fanns i ledet i demonstrationståget mot Lunde 1931, de som organiserade fackföreningar, som fick skrivet med stor stil på arbetskortet: ”Röd som fan!”

Men även om andra, de arbetsvilliga, de fogliga, som berömdes av cheferna med ”Prima bit. Religiös och socialistfri.”

Arbetsgemenskap skildras fint, liksom arbetets stolthet. Ett helt mikrouniversum träder fram, med spirande ungdomskärlek, vardaglig lycka, små och stora glädjeämnen. Allt är förstås inte frid och fröjd, inte minst kvinnornas situation kan vara mycket utsatt, superiet är allmänt förekommande och det gäller att lägga beslag på löningen snabbt innan den försvinner i spritångorna på närmaste krog.

”/../och när han fick kuvertet/tog hon hand om det,/valde ut några slantar åt honom,/resten tog hon./Det var därför man sa ragata./Men vad skulle hon göra?”

Det vimlar av original, en spelhaj som kallades Greven och blir lönnmördad, en arbetare ”/../som inte godtog/att kontrollanten/kom med felsorterat./../” och går till angrepp mot basen med båtshaken, några som skriver – poesi? - under rasterna, och under senare tid till och med ”/../En ung sommarvikarie/antecknade/i telefon./../Håret var/draget tillbaka/i hästsvans./Han var gitarrist/och tonsättare/och hade/fått en rad utmärkelser/under sitt liv./../”

En del längtar bort, många flyttar också, sorteringen i Sandslån läggas ner 1982, sågverk läggs ner, skogsbruket rationaliseras kraftigt och hela skogsindustrin tappar i betydelse för samhällsekonomin. Ådalen blir en avfolkningsbygd, och det industriella Sandslån förvandlas till en idyllisk turistattraktion.

Kvar är bara det gamla kontrolltornet mitt i älven, ett vakande öga över det förflutna, en påminnelse om allt det som har varit här en gång. Och så förstås de som i likhet med Bo R Holmberg har valt att stanna när flyttlassen rullade söderut.

”/../Å själv kan jag/int tänke mej/en vackrare plats å bo på.”

”De kom till skiljet i älven” är arbetarlitteratur när den är som bäst.