Under tvång - och på eget initiativ. Den polska polisen under den tyska ockupationen

 

I takt med att tidigare stängda arkiv öppnades och forskningsklimatet blev friare, framför allt i Central- och Östeuropa, kunde kunskapen om Förintelsen breddas, fördjupas och nyanseras. Även om det är fortfarande ett fastslaget faktum att huvudansvaret för massmordet på judarna ligger hos de tyska nazisterna och deras allierade, har man successivt också kunnat belägga att också delar av befolkningen i de ockuperade länderna medverkade i Förintelsen och kan på goda grunder anses vara medskyldiga.

Ett frapperande outforskat ämne är den polska polisens verksamhet under den tyska ockupationen. De polska poliserna, populärt kallade ”de mörkblåa” (granatowi), efter färgen på deras uniformer, tjänstgjorde under tyskt befäl under så gott som alla år som ockupationen varade.

Redan i oktober 1939 kallade ockupationsmakten in nästan alla tidigare poliser, utom de högsta befälen, och efter en verifieringsprocess kom fler än 10 000 polska poliser att tjänstgöra i det så kallade Generalguvernementet.

Den tyska inkallelsen ställde dem i en uppenbar tvångssituation, och också från den polska exilregeringens sida uttryckte man sin acceptans, i synnerhet som man såg den polska polisstyrkan kunde bidra aktivt till att skydda polska medborgare.

Däremot var man starkt kritisk till de nyrekryteringar som gjordes sedermera.

Efter kriget har man från officiellt håll betonat de mörkblåa stod under tvång, deras roll har tonats ner, och inte minst har man framhållit att många av dem var aktiva i motståndsrörelsen.

Den beskrivningen har snarare förstärkts efter kommunismens fall, då den passar utomordentligt väl i det dominerande högernationalistiska narrativet om det lidande polska folket, offret för ockupationsmaktens brutala framfart.

Men nu har det kommit en bok som kompletterar – och ändrar – den tidigare bilden av den polska polisen på ett radikalt sätt. Historieprofessorn Jan Grabowskis verk ”Na posterunku” (ung. ”På vakt”; Czarne 2020) går systematiskt genom den mörkblåa polisens flera verksamhetsområden som hade anknytning till Förintelsen.

Det är en mycket deprimerande läsning. Grabowski visar övertygande att den polska polisen deltog aktivt i Förintelsemaskineriet mordiska verksamhet, mord, våldtäkter, utpressning och rån på judar förekom i stor skala, och långt ifrån enbart på tysk order.

Tyskarna saknade personella resurser och tillräcklig lokalkännedom för att kunna hålla reda på alla de judar som vägrade att infinna sig i getton, och de var ganska många till att börja med, dessutom var många getton på mindre orter inte stängda, en del hade överhuvudtaget inga avspärrningar alls. Samma situation gällde också efter gettons likvidering då en del judar försökte fly och gömma sig undan en säker död.

Ockupationsmakten var för sin mordiska gärning i hög grad beroende av den polska polisen. Och många mörkblåa hade utvecklat och förfinat tekniker för att spåra upp och ”avslöja” judar på flykt. Om judar som försökte komma undan Förintelsen behövde så gott som alltid hjälp från polacker, var också det största hotet mot deras överlevnad deras ”ariska” landsmän.

De polska poliserna handlade förvånansvärt ofta på eget initiativ. Så var fallet inte minst på landsbygden och på mindre orter, där den tyska närvaron var liten eller många gånger ingen alls. Här förekom både spontana aktioner och en mer organiserad jakt, som när man patrullerade regelbundet längs med järnvägsspåren efter judar som flydde från transporter, eller i extrema fall då man arrangerade regelrätta tävlingar i vem som kunde fånga flest judar.

Det var också utanför storstäderna som det var vanligast att de polska poliserna mördade sina offer och underlät att rapportera till sina tyska överordnade. På det sättet undvek man allt byråkratiskt pappersarbete, och framför allt behövde inte lämna ifrån sig bytet som man hade stulit. Tyskarna ansåg att allt beslagtagen judisk egendom tillhörde Tredje riket, och såg ganska allvarligt på sina polska medarbetares underlåtenhet, men det var tydligt att i det avseende var de mörkblåa inte främmande att trotsa sina tyska herrar.

Den polska polisen stod naturligtvis under tvång. Men när de anlitades i aktioner mot den etniskt polska befolkningen, som när de skulle hämta människor till tvångsarbete eller genomföra rekvireringar av livsmedel, bedömdes deras patriotiska attityd utifrån hur lite iver och noggrannhet som uppvisade i sitt värv.

Och mycket riktigt, ofta lät de nåd gå före rätt, blundade eller tittade bort, underlät att rapportera till tyskarna.

Mot judarna förhöll det sig precis tvärtom.

Det fanns naturligtvis poliser som uppförde sig anständigt, anonyma hjältar, då de inte gärna skyltade med sin anständighet, det kunde få allvarliga konsekvenser för dem om det kom till kollegornas kännedom.

Många poliser var aktiva inom motståndsrörelsen, och de såg ingen motsättning mellan sin underjordiska, patriotiska verksamhet och sin medverkan i Förintelsen. Grabowski nämner till och med ett extremt fall av en polis som på samma gång mördade och hjälpte judar.

Man kan vara både förövare och offer.