New Orleans-värme på Mannaminne – Plura lockade storpublik

Årets New Orleans-festival på Mannaminne kunde för ovanlighetens skull bjuda på New Orleans-temperaturer. Dessutom mycket värme från flera scener, och en härlig musikalisk mix som allt mer blir festivalens kännemärke.

Inne på restaurangen spelade Lena Stompers den sortens tradjazz som ligger närmast festivalens ursprungskoncept. Det bjöds på en skön atmosfär, som fick lov att kompensera för den närmast totala syrebristen.

Utanför det gamla dieselloket som i programmet av någon outgrundlig anledning kallades för ”Spårvagnen” spelade Johan Eliasson, mer känd som Bottleneck John, riktigt blå, fingerfärdig 20-, 30- och 40-tals blues.

I Dragspelshuset, även där med tämligen snålt med syre, lirade The Ol´Rugs från Stockholm svängig visinspirerad rock, med inte minst låtar av Ulf Peder Olrog.

Och i Önlogen fick man se steppdans (!) till Tom Eddye´s trios sköna swing. Det fungerade faktiskt ganska bra.

På stora scenen mitt emot Kinesiska paviljongen inleddes programmet av Ellen Sundberg från Östersund och hennes band. De spelar låtar av den legendariske Kjell Höglund, det svenska vemodets store bard och uttolkare.

Det är kompakt visrock med underfundiga, ibland gåtfulla och mångtydiga, texter, som blandar humor, vardag och en filosofisk dimension. I Ellen Sundbergs tolkning fick Höglunds lyrik en överraskande klarhet, som ytterligare fördjupade hans vemodiga humanism och gav ny skärpa åt mycket av den vardag mystik som ät så ofta förekommande i hans låttexter.

Och sedan intogs scenen av den ljusa kvällens klarast lysande stjärna, Plura Jonsson.

Med akustiskt komp är han så mycket mindre rockartist och så mycket mer trubadur. Jämförelsen med Cornelis Vreeswijk ligger inte långt borta, inte minst nu när de går i nästan samma viktklass. 

Som sångare tycker jag att Plura kan mäta sig med Mäster, han äger också en alldeles egen frasering i framförandet, ett personligt tilltal som får var och en i publiken att känna att han sjunger just för honom, en avmätt känsla i rösten som förmedlar längtan, och en whiskyindränkt heshet som talar om för oss att det är en man med erfarenhet av livet, en som vet vad han talar om.

Att han verkar ha roligt på scenen gör inte saken sämre.

Däremot föredrar jag Cornelis som låtskrivare, men det är naturligtvis helt subjektivt, Cornelis självironiska, ordekvilibristik med dess inslag av lätt cynism, passar mig helt enkelt bättre än Pluras känslomässiga stämningar och poetiska vändningar.

Festivalen fortsatte på lördag med ett fullspäckat program, och med Amanda Ginsburg, kallad för nya Monica Z, på stora scenen.