Det är viktigt att arbetarrörelsen inte upprepar sitt
misstag från 1914, och bekämpar den nationalism och militarism som ledde till
första världskrigets utbrott.
Det är 100 år sedan ”svarta veckan” i Europa, som ledde till
första världskrigets utbrott. Österrike-Ungern förklarade Serbien krig, och
sedan accelererade hela utvecklingen med sin egen dynamik där krigsförklaringar
följde på varandra. Snart stod det mesta av världens samlade högteknologiska
militära resurser på slagfältet, redo att börja strida mot varandra.
Världen stod inför en väldig katastrof, som skulle få
ödesdigra konsekvenser lång tid framöver. Det är därför förvånande, för att
inte säga chockerande, att idag se bilder på med vilken sprudlande entusiasm
som nyheten om krigsutbrottet mottogs. I alla Europas huvudstäder ser man unga
män glatt vinkade med sina hattar, nästan i en karnevalstämning, på väg till
värvningskontoren med ett brett leende på sina läppar.
Den nationalistiska yran drabbade hög som låg, arbetare,
tjänstemän, intellektuella. Till och med den annars för patriotisk vurm
oemottaglige Sigmund Freud förklarade att han skänkte sin libido till
Österrike.
Alla trodde att kriget snart skulle vara över. De unga,
entusiastiska männen skulle minsann hänga sin tvätt i Paris respektive Berlin
innan jul. Så blev det inte. Istället utvecklades kriget till en statisk
masslakt, där soldater försmäktade i åratal i skyttegravar under vidriga
förhållanden, och där de gång på gång tvingades till meningslösa frontalanfall
bara för att bli nermejade av fienden kulsprutor och kanoner.
Under första dagen av slaget vid Marne förlorade de
fransk-engelska styrkorna 20 000 man. Närmare en halv miljon soldater dödades
för att erövra 400 meter mark, som sedan snabbt återtogs av tyskarna. Totalt
blev kanske så många som 20 miljoner dödade. Det var en slakt som världen
aldrig tidigare hade skådat.
Orsaken till kriget var stormakternas kamp om intressesfärer
och marknadsandelar.
För arbetarrörelsen blev första världskriget ett bittert
nederlag, som ledde till en varaktig splittring.
Andra internationalen hade på
kongresser i Stuttgart 1907, Köpenhamn 1910 och Basel 1912 tagit ställning för
att arbetarrörelsen i de olika europeiska länderna vid krigsfara skulle
"utnyttja all den makt och alla de medel, som organisationen och
proletariatets styrka satte i deras händer, för att förhindra kriget". Det
visade sig vara ingenting annat än tomma ord, och de socialdemokratiska partierna
ställde sig mangrant bakom sina respektive länders aggressiva nationalism.
De radikala krafter som inte ville finna sig i den tragiska
utvecklingen samlades till en konferens i september 1915 i Zimmerwald i det
neutrala Schweiz. Konferensen ledde så småningom till bildandet av en
kommunistisk international. Arbetarrörelsen var därmed ohjälpligt och
oåterkalleligt splittrad i en socialdemokratisk och en kommunistisk gren.
Första världskriget kallas ibland också för Det Stora
kriget, och dess konsekvenser var utan tvekan överväldigande. Tre mäktiga
dynastier störtades, två väldiga imperier rasade ihop, nya stater som Polen och
Tjeckoslovakien trädde fram, och Oktoberrevolutionen i Ryssland gav ett löfte
om ett nytt samhälle.
Samtidigt skapade Versaillesfreden med sina förödmjukande
villkor och orealistiska ekonomiska krav en grogrund i Tyskland för
revanschistiska stämningar och banade därmed vägen för nazismen.
Historien upprepar sig aldrig. Men också vi lever i en tid
av starka nationalistiska stämningar. Krigshetsare kräver allt mer högljutt
militär upprustning och en svensk anslutning till Nato. Det är viktigt att lära
av historien och sätta sig till motvärn mot dessa mörka krafter.
Internationalism, antimilitarism och socialism är vägen till fred.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar