Samma vindar, samma dofter

Tredje riket och judarna, första delen

Förföljelsens år, 1933-1939

Saul Friedländer

Övers: Hans Dahlberg

Natur & Kultur, 2011

Några reflektioner kring Saul Friedländers monumentala verk om Tredje riket och judarna.

Nazisterna skaffade nästan tvångsmässigt en laglig grund för alla sina åtgärder, oavsett hur brutala, omänskliga och rasistiska de var. Lagen är aldrig ett tillräckligt skydd mot diktatorisk och rasistisk politik. Ingen kan någonsin frånsäga sig sitt ansvar, i synnerhet inte med hänvisning till att det är lagligt.

Politiken genomfördes med en häpnadsväckande hastighet, men ändå stegvis. Det gäller alltid att se vart politiska förslag syftar till och vilka konsekvenser de kan få.

Den nazistiska politiken bygger på den tar sig rätten att definiera individers nationella (rasmässiga, etniska etc) tillhörighet. Det tänkandet går igen idag hos flera högerextrema partier, som Sverigedemokraterna, Dansk folkeparti, med flera, även om rasbegreppet har ersatts med ”kultur”, essens”, eller liknande. Rätten att definiera en individ tillkommer enbart individen själv.

Nazisternas maktövertagande var möjligt enbart tack vare stöd från de konservativa. Den traditionella högern var i viss mån en hämmande faktor gentemot nazistpartiets radikala falanger, men de delade inte desto mindre nazismens allmänna antisemitism, de rasistiska åtgärder som diskriminerade judarna och ställde dem utanför majoritetssamhället. Dessutom grundade sig högerns stöd till Hitler på vänsterskräck, och dess antikommunism var ofta direkt antisemitisk. Det finns all anledning att vara på sin vakt mot högerns demokratiska trovärdighet.

Nazisterna hade ett brett stöd hos olika befolkningsgrupper. Inte minst bland de intellektuella, vid universiteten, var stödet kompakt. Varken bildning eller utbildning är ett tillräckligt skydd mot diktatur och barbari.

Kyrkornas passivitet, och direkt stöd åt nazistregimen, visar att inte heller det kristna budskapet, förmodligen lika lite som någon annan religiös övertygelse, hindrar stöd för omänskliga regimer och ideologier.

Judarna utgjorde aldrig mer än en procent av Tysklands befolkning, även om de var koncentrerade till några få storstäder, framför allt Berlin och dominerade några yrken. Som det snabbt visade sig var de ett lätt byte för statsmakten, de var en svag grupp enkel att krossa. Det är inte det verkliga inflytandet som avgör om en grupp uppfattas som ett hot, utan föreställning(ar) om gruppen. Fakta skadar inte.

För många tyska berodde stöd åt nazisternas anitjudiska åtgärder mer eller mindre på att de faktiskt drog fördel av dem, ekonomiskt, karriärmässigt osv. En osäker ekonomisk och social situation är ingen bra grund för solidaritet i ett samhälle, för det krävs en omfattande välfärdspolitik och full sysselsättning.

En majoritet av tyskarna var emot anarki på gatorna, okontrollerat våld och godtyckliga övergrepp riktade mot judarna, men de accepterade mer eller mindre passivt att judarna diskriminerades och utstöttes ur samhällsgemenskapen. Detta trots att många av de tyska judarna hade levt i landet i århundraden och var väl assimilerade.

Många såg det som en rättighet för judarna att leva eget liv med egen kultur osv, utan att inse vilka hot en sådan situation kunde föra med sig.

Det är påtagligt hur känsliga nazisterna var för reaktioner i utlandet, länge beredda att bromsa eller rent av backa sin politik. Uttryck för solidaritet är viktiga, men ännu viktigar är förstås handling. Västmakterna, främst USA, höjde rösten mot behandlingen av judarna, men ingen var beredd att ta emot något större antal flyktingar, snarare tvärtom skärptes invandringspolitiken i många länder.

Jag bävar inför läsningen av den andra delen.