Levanten.
Mellanöstern utan gränser
Tomas
Andersson & Stefan Foconi
Dialogos
Mellanöstern är kanske det område i världen från vilket det
rapporteras flitigast. En bok till om regionen kan därför tyckas vara ett
vanskligt företag. Men helt oförskräckt har Tomas Andersson och Stefan Foconi
föresatt sig att tränga in bakom rubrikernas braskande verklighet, att
demaskera stereotyper, att slå sönder fördomar och förutfattade meningar.
Boken har fokus på den del av Mellanöstern som traditionellt
kallas för Levanten, och är det område kring östra Medelhavet där numera
länderna Syrien, Palestina, Israel, Libanon och Jordanien ligger.
Reseskildringar
kombineras med intervjuer. Här finns förtjänstfulla historiska tillbakablickar
som ger en utmärkt bakgrund till de många konflikterna i regionen – dessutom
bjuder författarna på en och annan kul kuriositet, som till exempel när kameler
blev ”ökenskepp”.
Dessutom ger de historiska redogörelserna ett bra
tidsperspektiv, och belyser högst åskådligt historiens föränderlighet. Saker
och ting har inte alltid varit som de är nu, och det finns ingen anledning att
tro att de förblir så heller.
Men framför allt bygger boken på möten med människor. Andersson
och Foconi är vittberesta i regionens länder, de verkar ha en unik förmåga att
lära känna nya människor, och deras nätverk i Mellanösterns länder är häpnadsväckande
stort.
Människorna är inte bara många, de är också olika, i ålder,
nationalitet, yrke, religion, socialt status, och så vidare. Men inte desto
mindre kan man invända att det finns en uppenbar slagsida åt de välutbildade,
de välbärgade, de som det är lätt att hitta gemensamma referensramar med, de
som är ”som oss”.
Det är möjligt att det är oundvikligt, men det hindrar inte
att författarna lyckas förmedla en mer komplex och nyanserad, och delvis ny,
bild av Mellanöstern.
Konflikterna är varken obegripliga eller olösliga. De flesta
människor i Levantens länder är inga religiösa fanatiker, deras drömmar skiljer
sig inte nämnvärt från andra människors på annat håll i världen. Religionen är
mest en viktig identitetsmarkör i ett klan- och klientsystem där det råder en
avsaknad av en fungerande statsapparat. (Tänk på det nästa gång ni klagar på
byråkratin i Sverige.)
Mellanösterns konflikter handlar om politik och pengar, och
kan inte så sällan återföras på tydliga klasskonflikter, inte minst i Libanon och
Syrien. Vattentillgångens betydelse framgår i flera av intervjuerna. Många
kvinnor får komma till tals och trots det uppenbara förtryck som finns är de
inga viljelösa offer.
Och Irakinvasionens förödande konsekvenser för hela regionen
framstår i skrämmande tragisk relief.
Palestina-Israelkonflikten får en relativt undanskymd plats
i boken, men är förstås omöjlig att förbigå. Andersson och Foconi döljer inte
var de har sina sympatier, ”Israels apartheidliknande system är så dumt att det
är svårt att ta till sig”, men låter givetvis alla sidor ge sin syn på saken,
och det är lika skrämmande som sorgligt vilken total oförmåga det finns att ens
på minsta lilla vis förstå den andra sidan.
I stark kontrast är det mest tilltalande med boken just
författarnas respekt för både sina samtalspartner och läsare – trots klara
sympatier och tydliga ställningstagande. Det är som en vacker mosaik i en
bysantisk kyrka med starka färger och distinkta mönster som berättar en lång
och komplicerad historia.
Några smärre saker som jag har retat mig på är dels
användning av ”före och efter Kristus” istället för att vara konsekventa med ”vår
tideräkning”. Dels undrar jag vad är semitiska folk för någonting? Det finns
förvisso folkgrupper som talar semitiska språk (liksom germanska, slaviska och
så vidare), men semiter är ingenting annat än missförstånd av 1800-talets
rasbiologi.
Det är småsaker dock. Levanten är en bok som kan varmt
rekommenderas. Den uppfyller på ett välskrivet och kunnigt sätt författarnas
ambition att resor ska leda till att man återvänder hem förändrad och
förundrad, rikare på erfarenheter och fattigare på illusioner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar