För ett par år sedan rasade en debatt om det var OK att köpa en handväska för 50.000 kronor.
Var det en handling en främjade mänsklighetens utveckling mot större lycka? Innebar det individens självförverkligande? Förde det med sig en ökad jämlikhet mellan könen? Även djupare frågor om konsumtionssamhällets karaktär och kommersialismens väsen berördes. Hela diskussionen fördes med stor självklarhet på de stora tidningarnas kultursidor.
Idag ligger fokus på en helt annan form av konsumtion. Över en miljon människor bänkar sig framför tv-apparaterna för att följa realityserien om ett lågprisvaruhus i Ullared. Den främsta anledningen till serien popularitet sägs vara att det handlar om ”vanliga människor”, som den stora majoriteten kan identifiera sig med. Det är möjligt.
Det finns också de som anser att serien om Ullared ger uttryck för ett mer eller mindre maskerat folkförakt. Inte helt oväntat debatteras inte fenomenet på kultursidornas finrum. Läser man vad som skrivs på olika internetsidor, bloggar och debattforum förekommer inte så sällan uttryck som ”white trash”. Och visst har serien drag av ”freakshow”.
Men framför allt är det något religiöst över det. Det är naturligtvis inget konstigt i att människor behöver köpa saker, och att de gärna gör det till en billig penning. Vad som ”behövs” eller inte går alltid att diskutera. Nej, det är själva inramningen, aktiviteterna runt om, och den överspända stämningen.
Människor står förväntansfullt flera timmar i kö innan öppningsdags, i scener som kunde vara hämtade från propagandabilder om den sovjetiska kommandoekonomins värsta misslyckanden. Väl inne i templet härskar en fascination inför alla dessa varor som finns där för oss, som sedan kan brista ut i den oförställda glädjen i att köpa, i en del fall likgiltigt vad.
Efter en hel dag av idogt botaniserande bland varuöverflödet drar sig de slutkörda konsumenterna tillbaka till campingplatsen, strategiskt belägen i närheten av köptemplet. Där råder en gemenskap vars sammanhållande kitt är varuhusets mysterier.
Slank överklass köper svindyra märkesprylar, överviktiga proletärer tillbringar semestern utanför ett lågprisvaruhus. Det är trots allt problematiskt med konsumism som ideologi. Mer än så, det måste vara fel när saker upphör att ha ett bruksvärde och blir ett mål i sig, när den största glädjen och hela meningen med livet är att köpa och äga.
Det är inte folk det är fel på, det är verkligheten som har blivit overklig.
Var det en handling en främjade mänsklighetens utveckling mot större lycka? Innebar det individens självförverkligande? Förde det med sig en ökad jämlikhet mellan könen? Även djupare frågor om konsumtionssamhällets karaktär och kommersialismens väsen berördes. Hela diskussionen fördes med stor självklarhet på de stora tidningarnas kultursidor.
Idag ligger fokus på en helt annan form av konsumtion. Över en miljon människor bänkar sig framför tv-apparaterna för att följa realityserien om ett lågprisvaruhus i Ullared. Den främsta anledningen till serien popularitet sägs vara att det handlar om ”vanliga människor”, som den stora majoriteten kan identifiera sig med. Det är möjligt.
Det finns också de som anser att serien om Ullared ger uttryck för ett mer eller mindre maskerat folkförakt. Inte helt oväntat debatteras inte fenomenet på kultursidornas finrum. Läser man vad som skrivs på olika internetsidor, bloggar och debattforum förekommer inte så sällan uttryck som ”white trash”. Och visst har serien drag av ”freakshow”.
Men framför allt är det något religiöst över det. Det är naturligtvis inget konstigt i att människor behöver köpa saker, och att de gärna gör det till en billig penning. Vad som ”behövs” eller inte går alltid att diskutera. Nej, det är själva inramningen, aktiviteterna runt om, och den överspända stämningen.
Människor står förväntansfullt flera timmar i kö innan öppningsdags, i scener som kunde vara hämtade från propagandabilder om den sovjetiska kommandoekonomins värsta misslyckanden. Väl inne i templet härskar en fascination inför alla dessa varor som finns där för oss, som sedan kan brista ut i den oförställda glädjen i att köpa, i en del fall likgiltigt vad.
Efter en hel dag av idogt botaniserande bland varuöverflödet drar sig de slutkörda konsumenterna tillbaka till campingplatsen, strategiskt belägen i närheten av köptemplet. Där råder en gemenskap vars sammanhållande kitt är varuhusets mysterier.
Slank överklass köper svindyra märkesprylar, överviktiga proletärer tillbringar semestern utanför ett lågprisvaruhus. Det är trots allt problematiskt med konsumism som ideologi. Mer än så, det måste vara fel när saker upphör att ha ett bruksvärde och blir ett mål i sig, när den största glädjen och hela meningen med livet är att köpa och äga.
Det är inte folk det är fel på, det är verkligheten som har blivit overklig.
Publicerat i Flamman 2009-46
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar