Sverigedemokraternas fräcka försök att lägga beslag på Astrid Lindgrens författarskap för sina egna syften har väckt många upprörda protester. Döda människor kan inte tala för sig, men det finns ingenting i Astrid Lindgrens böcker som kan tas till intäkt för en högernationalistisk världsbild.
Karin Nyman, Astrids dotter, har också mycket riktigt kategoriskt tagit avstånd från SD:s utspel, och förklarat att det skulle vara totalt främmande för hennes mor, för vilken humanism, tolerans och vidsynthet var självklara värden.
Tidigare har SD, i sin jakt på nationella förebilder, försökt att slå mynt av Selma Lagerlöf.
Att nassarna vill knyta till sig berömda författare är ingenting nytt. Mitt under brinnande världskrig 1943 gav ett obskyrt förlag som hette Svea rikes förlag ut en skrift med titeln Vem är vem i folkfronten. Boken var andra delen i en serie där del ett hette Bolsjevismen i Sverige och utkom 1942. Den planerade tredje delen om Sveriges judar publicerades aldrig.
Till formen påminner Vem är vem en aning om Radio Islam, med långa, förvirrade uppräkningar av vänners och framför allt fienders göranden och låtanden. Uppdelningen är enkel och klar, på ena sidan har vi de goda krafterna som kallas för ”svensk opposition”, motståndarsidan är ”folkfronten” eller den ”anglo-ryska fronten” och består av: högerpartiet, liberaler, bankirer och ”plutokrater”, bondeförbundare, socialdemokrater och kommunister, kulturradikaler, kristna, judar, halvjudar, kvartsjudar och diverse judevänner. Gemensamt för dessa onda krafter var strävan att motarbeta den ”europiska enhetens pionjärer”, vilket i klartext betyder det nazistiska Tyskland.
Intressant nog trodde nassarna att republikanen, radikalen och antinazisten Vilhelm Moberg kunde värvas för deras sak. Han skulle ”mycket väl kunna varit den svenska oppositionens författare”. ”I sin litterära produktion har Vilhelm Moberg väsentligen ådagalagt en sund uppfattning”.
Framför allt pekar man på romanen Rid i natt som enligt Vem är vem är ”en direkt motsvarighet till våra dagars strid mellan de politiskt medvetna företrädarna för de breda folklagren och storfinansens med dess fogdar inom partier och fackliga sammanslutningar”.
Visserligen tillhörde Moberg ”folkfronten” men det berodde mest på antingen opportunism eller den för kulturpersonligheter så vanliga politiska naiviteten.
Om någon idag hör ett otäckt eko är jag rädd för att det inte är en tillfällighet.
Karin Nyman, Astrids dotter, har också mycket riktigt kategoriskt tagit avstånd från SD:s utspel, och förklarat att det skulle vara totalt främmande för hennes mor, för vilken humanism, tolerans och vidsynthet var självklara värden.
Tidigare har SD, i sin jakt på nationella förebilder, försökt att slå mynt av Selma Lagerlöf.
Att nassarna vill knyta till sig berömda författare är ingenting nytt. Mitt under brinnande världskrig 1943 gav ett obskyrt förlag som hette Svea rikes förlag ut en skrift med titeln Vem är vem i folkfronten. Boken var andra delen i en serie där del ett hette Bolsjevismen i Sverige och utkom 1942. Den planerade tredje delen om Sveriges judar publicerades aldrig.
Till formen påminner Vem är vem en aning om Radio Islam, med långa, förvirrade uppräkningar av vänners och framför allt fienders göranden och låtanden. Uppdelningen är enkel och klar, på ena sidan har vi de goda krafterna som kallas för ”svensk opposition”, motståndarsidan är ”folkfronten” eller den ”anglo-ryska fronten” och består av: högerpartiet, liberaler, bankirer och ”plutokrater”, bondeförbundare, socialdemokrater och kommunister, kulturradikaler, kristna, judar, halvjudar, kvartsjudar och diverse judevänner. Gemensamt för dessa onda krafter var strävan att motarbeta den ”europiska enhetens pionjärer”, vilket i klartext betyder det nazistiska Tyskland.
Intressant nog trodde nassarna att republikanen, radikalen och antinazisten Vilhelm Moberg kunde värvas för deras sak. Han skulle ”mycket väl kunna varit den svenska oppositionens författare”. ”I sin litterära produktion har Vilhelm Moberg väsentligen ådagalagt en sund uppfattning”.
Framför allt pekar man på romanen Rid i natt som enligt Vem är vem är ”en direkt motsvarighet till våra dagars strid mellan de politiskt medvetna företrädarna för de breda folklagren och storfinansens med dess fogdar inom partier och fackliga sammanslutningar”.
Visserligen tillhörde Moberg ”folkfronten” men det berodde mest på antingen opportunism eller den för kulturpersonligheter så vanliga politiska naiviteten.
Om någon idag hör ett otäckt eko är jag rädd för att det inte är en tillfällighet.
Publicerat i Flamman 2009-45
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar