Lättsamt om närvaro

POESI
Här
Wisława Szymborska
Övers: Anders Bodegård
ellerströms

Här och nu – finns det någonting annat? Szymborskas senaste diktsamling har just titeln ”Här”, och i någon mening kan det ordet sammanfatta hela hennes diktskapande: det handlar om närvaro.
Redan i den inledande titeldikten anges tonen:
”Jag vet inte hur och var,
men här på jorden finns en hel del av allt.
Här förfärdigas stolar och sorger,
Saxar, fioler, ömhet, transistorer,
Vattendammar, skämt och kaffekoppar.”
Närvaron finns i vardagen, i varje människas liv. Anslaget är lättsamt, för att inte säga lättsinnigt. Dikterna är flyhänt skrivna, nästan som i förbigående, av någon som under ingivelse av en plötslig inspiration sätter sig ner och skriver några rader och det blir till små fyndiga spontanmästerverk. Sådan poesi kan man bara åstadkommas genom ett hårt arbete, där varje rad, varje ord, ja nästan varje bokstav är genomarbetad och utmejslad med kirurgisk precision.
Inte för inte är ”Här”, precis som Szymborska andra poesisamlingar, blott ett tunt häfte på dryga 30 sidor, som innehåller knappt 20 ganska korta dikter.
Anders Bodegårds översättning är som vanligt följsam och exakt samtidigt. Svenskan löper friktionsfritt, och innehållet är intakt. Här och var kan man naturligtvis diskutera det valda ordet eller just den vändningen. Den enda lite allvarligare invändningen är missen att inte förklara ”septemberuniform”. Som är alltså inte ett plagg man brukar ha i september månad, utan uniformer som de polska soldaterna stred i under september 1939. Den missen kan dock skyllas lika mycket på förlaget, även om ellerströms övriga kulturgärning ursäktar en hel del.
Ämnesvalet i ”Här” spretar lite, som det brukar göra hos Szymborska. Det som spelar en mer framträdande roll denna gång är Minnet. Det finns också här och nu!
Men är naturligtvis långt ifrån oproblematiskt. Det tvingar oss att möta oss själva, över tiden:
”Visst har vi gemensamma släktingar och vänner,
men i hennes värld är nästan samtliga vid liv,
och i min nästan ingen
från den gemensamma kretsen.” heter det i ”Tonåring” där den åldrande författarinna möter sig själv som ung.
Minnet kan vara hämmande, då det håller oss kvar i sin fångenskap. Det kan också vara smärtsamt, hur mycket tål egentligen en människa? Och tvinga oss att förneka och förtränga.
I sin förlängning handlar det om vilka vi är, och vilka vi hade kunnat bli. Och naturligtvis om livets mångfald, som visserligen kan vara vackert, men också nog så förvirrande.
”Livet hade dittills varit vansinnigt nog
och sina former och dimensioner.”
Det gäller att hålla huvudet kallt, inte förlora sig i snårigt teoretiserande, utan lita till en form av common sense.
”klippor som finns här, eftersom de finns.”
Szymborska delar ut en känga åt den moderna världens jäkt och stress i dikten ”Icke-läsning”, men förmodligen helt oavsiktligt blir det mycket komiskt. Med bitande ironi frågar hon om inte Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” kunde ha kortats eller sammanfattats. Det har faktiskt gjorts, Prousts romansvit finns som serieroman (Agerings Bokförlag 2009)!
Men här finns också en underbar hyllning till Ella Fitzgerald, och en upplyftande kortdikt om livets skönhet, som gör livet trots allt ändå värt att leva.
Det finns en stilla underton i diktsamlingen av ett behov att summera. Szymborska är nu 86 år gammal, och tydligen inte vid bästa hälsa. Det gör att dikterna saknar lite av den vanliga öppenheten, då författarinnan gärna vill säga sitt, och färdiga svar ligger nära till hands.
Men det ger dikerna också ett djup och en skärpa, sprungen ur en livsvisdom som har slutat pendla mellan resignation och förtvivlan.
”Det var en gång,
Det var, så tog det slut.
I en given turordning,
Ty sådan är regeln i det här förlorarspelet.”

Publicerat i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda 2009-11-25