Hemkommen efter en mycket intensiv vecka i irakiska Kurdistan. Hoppas att ni saknade Veckan som kommer. Men nu är jag som sagt tillbaka, och det är dags för en ny krönika.
På måndag är det är mycket märkligt datum i tysk historia. Om detta har jag skrivit följande:
Många är vi som har plågats i skolans historieundervisning med att älta årtal och diverse datum. För åtskilliga, kanske de flesta, har det medfört en livslång avsky för allt vad historia heter. Vi andra som av olika skäl har klarat oss med historieintresset i behåll har insett att plugga datum är lika ointressant som onödigt. Det finns ett historiens innehåll som är mycket väsentligare.
Det finns dock vissa datum som är svåra att gå förbi. Den 9 november är ett sådant datum. Det återkommer med viktiga händelser under hela den tyska 1900-tals historien med en envishet som gränsar till det magiska. Och Tysklands historia har alltid varit central för utvecklingen i Europa.
Det börjar den 9 november 1918 är Vilhelm II, den tyske kejsaren, av sin morbror den blivande Edward VII kallad "Historiens mest lysande fiasko", abdikerar och tar sin tillflykt till sitt gods i Holland, där han dör 1941. Familjen Hohenzollern var Europas äldsta regerande dynasti, med anor tillbaka i tiden till 1061. Vilhelms abdikation innebar ett radikalt brott i den tyska historiens kontinuitet, och gjorde säkerligen tyskarna mer benägna att söka efter radikala lösningar. Kejsarens fanflykt, och så uppfattades det av många, förstärkte också ytterligare "dolkstötslegenden", uppfattningen, som exploaterades hårt av nazisterna, att Tyskland besegrades aldrig på slagfältet, utan förrådes av inre fiender.
Den 9 november 1923 är det dags igen. Hitler genomför sin så kallad ölkällarkupp i München, när han försöker med vapen i hand ta makten i Bayern. Kuppen misslyckas, och Hitler ställs inför rätta anklagad för högförräderi. Efter en farsartad rättegång döms Hitler till lagens absolut mildaste straff, 5 års fängelse, av vilka han sitter inne i 9 månader, under luxuösa förhållanden, då han skriver färdigt på sitt bisarra verk "Mein Kampf", och bedriver partipolitisk verksamhet. Det här markerar på ett ödesdigert sätt Weimarrepublikens oförmåga och ovilja att konfrontera sina fiender, något som inom mindre än tio år skulle leda till dess undergång. Hitler hade lärt sin läxa och förstått att makten skulle mycket lättare vinnas med tålamod och lagliga medel. Låt gå för att han vid behov drog sig aldrig att ta till de olagliga också.
Kristallnatten den 9 november 1938 är en tydlig fingervisning om vad nazistregimen är kapabel till. Människor dödas, butiker plundras, synagogor brinner. Världen fortsätter att blunda, och andra världskriget och Förintelsen lurar redan runt hörnet. Västeuropa och USA ät förtvivlat angelägna om att slippa att åter uppleva det första världskriget fasor som fortfarande är ett plågsamt minne för generationer av européer och amerikaner. Och naturligtvis hoppas man att kunna använda Hitler som en murbräcka mot den kommunistiska fästningen i Sovjetunionen.
Den 9 november 1989 börjar människor under stor entusiasm att börja riva Berlinmuren. Den reellt existerande socialismen är till ända, Tyskland är återförenat, kalla kriget är slut. Lika mycket innebär det slutet på det som den brittiske historikern Eric Habsbawn kallade "det korta seklet", det som började i augusti 1914, fortsatte med två fruktansvärda krig, och kom att radikalt förändra vår värld.
Historien består naturligtvis inte av datum, de markerar bara mer eller mindre betydelsefulla händelser, och gör det möjligt för oss att ordna dem på ett för oss meningsfullt sätt. Det går nu en osynlig gräns, föga förvånande tvärs genom Tyskland. I det gamla Central- och Östeuropa finns redan mycket besvikelse och frustration som ger upphov till sociala och politiska spänningar. Det finns en uppenbar risk, och den föreligger också på en del ställen i Västeuropa, att det förflutna kommer att kasta sina långa skuggor, och erbjuda lösningar i chauvinismens och intoleransens tecken. Vi får inte låta oss luras av att dessa rörelser ofta idag uppträder i en skenbart förändrad, modern skepnad. De är samma andans barn och vi har ett stort ansvar när det gäller att hantera dessa problem, och förhindra fler framtida utbrott av barbari.
Det är människorna själva som skapar sin egen historia, och vi kan alltid välja. Vilket är ett annat sätt att säga att det som hände behövde egentligen inte hända. Och inte ens den 9 november.
På tisdag fyller Michail Kalasjnikov 90 år. Efter min vistelse i Kurdistan kan jag berätta för er att där har farbror Michail en stor fan club. Hur många som helst går omkring med en AK-47. Det måste vara en av världens dödligaste uppfinningar någonsin.
Ett år tidigare men en dag senare avslutades en av de värsta slakterna i mänsklighetens historia. Vapenstilleståndet inträdde på västfronten och första världskriget var till ända. Drygt 20 år senare började det om igen, och den här gången om möjligt ännu värre.
På torsdag är det 41 år sedan presenterades den så kallade Brezjnevdoktrinen. Den är ett minne blott om ens det, men historierna om Sovjetledaren med de buskiga ögonbrynen lever vidare. Här kommer en:
Mot slutet av sin karriär var Brezjnev ordentligt senil. Under en partikongress kommer en äldre kvinna fram till honom, och säger: "Leonid Iljitj, kommer ni inte ihåg mig, det är ju jag, Nadezjda Krupskaja!" Brezjnev svarade värdigt: "Naturligtvis kommer jag ihåg er, kamrat Krupskaja. Kamrat Krupskij kommer jag också mycket väl ihåg."
Fredagen infaller på den 13. Det ska ju vara en otursdag. Jag tror inte alls på sådant skrock och vidskepelse, men tänker man efter lite inser man snart att det kan ligga något i det ändå. Samma dag 1994 hölls folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU. Ja-sidan vann. Det kallar jag otur!
På lördag är det Astrid Lindgrens födelsedag. Till att börja med vill jag bara säga: Alla rasister, håll er smutsiga händer borta från Astrid Lindgren!
Vidare kan jag berätta att för två år sedan deltog jag i en konferens om Astrid Lindgren i Härnösand, och skrev följande om detta:
Under helgen organiserade Mittuniversitetet i samarbete med flera andra institutioner en tvådagarskonferens om Astrid Lindgren med anledning av hon i år skulle ha fyllt 100 år. Till konferensens absoluta höjdpunkter hörde samtalet mellan de två väninnorna Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman och dotter till Astrids bästa väninna sedan barndomen Lena Gedin, känd översättare från Härnösand, som har bland annat översatt alla Harry Potter-böcker. Också Karin Nyman har för övrigt arbetat i många år som översättare.
Och nu sas öppet det som har varit en allmän hemlighet länge - det var Lena Gedins mor Anne-Marie Fries som var förebild för Madicken. Samtalet kan sägas ha ägt rum mellan Astrid Lindgrens dotter och Madickens dotter, en speciell händelse i sig!
Samtalet kretsade mycket kring mödrarnas vänskap, med många belysande episoder. Bilden av Astrid Lindgren som en lekfull person livet genom bekräftades, liksom hennes spontana fantasifullhet. Många av hennes böcker har tillkommit från början som muntliga improviserade berättelser för hennes egna barn. Hon hade också en sällsynt förmåga att snappa upp historier och episoder från det verkliga livet och använda det som litterär stoff. En stor betydelse för hennes författarskap hade perioden under kriget då hon arbetade med brevcensur, det som väninnorna kallade "snuskjobbet", där man läste all militär- och utlandspost.
Efter kriget arbetade Astrid som lektör på förlaget Rabén & Sjögren fram till sin pension. Både Karin Nyman och Lena Gedin vittnade samstämmigt om Astrids anspråkslöshet, berömmelsen steg henne aldrig åt huvudet, hon var inte ens road av den, och ville gärna hålla sig i skymundan. Hon förblev också genom hela sitt liv en passionerat engagerad person, på framför allt två områden: barn och natur. När Astrid tilldelades det prestigefyllda De tyska bokhandlarnas fredspris skulle hon hålla ett brandtal mot barnaga, något som var fortfarande tillåtet i Tyskland vid den tiden. Arrangörerna försökte avstyra det hela, varpå Astrid hotade med att inte komma. Naturligtvis backade de och hon höll talet.
Trots alla personliga minnen som de två delade med sig av framkom det egentligen mycket litet nytt under samtalet. Man undrade också hur mycket som var egna minnen och vad som var efterhandskonstruktioner, filtrerat genom sådant som man har läst och hört. Samtalet hade säkerligen tjänat på dylika problematiseringar, men då hade det krävts en skickligare samtalsledare. Karl Lindqvist är en erkänt duktig litteraturforskare, men som moderator saknade han en röd tråd att hålla i. Karin Nyman och Lena Gedin är båda professionella och erfarna översättare, och berättade utförligt om sin översättargärning, dock utan att med ett ord beröra översättningar av Astrids böcker, något man inbillar sig de skulle ha en hel del intressanta synpunkter på.
Det rådde en munter stämning bland den stora publiken under samtalet, och naturligtvis var Astrid Lindgren en både glad och humoristisk person, men som vanligt fanns det ett stort allvar bakom, och det skrattades dessvärre bort, något som också samtalsledaren kan lastas för.
Lördagens program avslutades av författaren Ulf Stark, som under den anspråkslösa rubriken "Hur ser Paradiset egentligen ut?" redogjorde för sin läsarrelation till Astrid Lindgren. Efter en dråplig berättelse om 70-talets genusläsning av barnboksklassiker, och en högst intressant litteraturvetenskaplig koppling där han konstaterade att Astrid lyckades i en bok - "Rasmus på luffen" uttrycka samma sak som Harry Martinsson i två - "Nässlorna blomma" och "Vägen till Klockrike", gav Ulf Stark en tankeväckande definition av vad som är en bra bok: det är en bok som låter oss återfödas i en annan person, samtidigt som vi då kan bli mer oss själva. Jag tror att den definitionen också sammanfattar Astrid Lindgrens storhet.
Under konferensens övriga punkter redogjordes bland annat för intressant forskning kring Astrid Lindgrens språk, och musiken och djuren i hennes böcker. Hela arrangemanget är utan tvekan en fjäder i hatten för Humaniorainstitutionen vid Mittuniversitetet.
En dag senare föddes en viss Claus Philipp Maria Schenk von Stauffenberg. Karln har tämligen oförtjänt gått till historien som en hjälte, och har rent av fått en panegyrisk skildring av Hollywood i filmen "Valkyria".
Så skrev jag om den:
Filmen "Valkyria" är en typisk Hollywoodprodukt. Tom Cruise som von Stauffenberg - precis så osannolik i rollen som man kunde befara - är en riktig übermensch. Han lyckas så när döda Hitler, om det inte vore för alla dessa fega politiker och obeslutsamma medarbetare. Och en himla otur. Det är välgjort, välspelat och lagom spännande och dramatiskt.
Också kulisserna är skickligt uppbyggda. Inte minst Wolfschanze, Varglyan, Hitlers bunkerområde i Ostpreussen där attentatet genomförs. Jag var där på skolresa på 60-talet, och än idag minns jag de massiva betongkonstruktionerna som gick flera våningar under jord.
Tyvärr är hela historien totalt genomfalskt. Attentatsmännen drevs inte av några högre principer eller sin avsky för nazismens brott - som givetvis hade begåtts av mördarna från SS, och som hederliga Wehrmacht inte hade något med att göra. De tyska officerarna bland attentatsmännen framställs som en grupp idealister med en brinnande övertygelse om en tidlös rättsordning och personligt ansvar.
Här måste vän av ordning stanna upp och ställa frågan hur det kommer sig att det tar de tyska generalerna mer än elva år att komma fram till dessa hedervärda ståndpunkter. I själva verket stöttade de tyska generalerna Hitler ända från början, och flera av dem var både begeistrade och lojala nazistanhängare. Von Stauffenbergs brev från det nyss besegrade Polen andas stor entusiasm över det erövrade Lebensraum, och uttrycker ett ohöljt förakt för slaver, judar och andra mindrevärdiga folk. Ingen rättskänsla eller personligt ansvar där inte.
Studerar man kartan över det militära läget i juli 1944 blir sammanhanget helt begripligt. Attentatsmännen insåg att kriget var förlorat, att Hitler var på väg att leda Tyskland till katastrofalt och totalt nederlag, och att hans person var ett hinder för eventuella förhandlingar med de allierade. Det gällde att rädda det som räddas kunde, och det var enligt 20 juli-männen inte så lite. I de trevare som skickas till de västallierade kräver man bland annat att Tyskland ska få behålla alla de områden som man höll vid den tidpunkten! Man uteslöt inte heller ett gemensamt korståg mot bolsjevismen.
Den tyska officerskårens hållning åren 1933-1945 är exempellöst opportunistiskt och fegt. Därtill närmast osannolikt klantigt. Kuppförsöket i juli 1944 styrker bara ytterligare den uppfattningen.
Det fanns ett tyskt motstånd värt namnet. Bland de mest kända finns idealisterna inom Vita Rosen. Det är upplyftande att i en omröstning bland tyska ungdomar valdes Sofie Scholl till 1900-talets största kvinna.
"Valkyria" är ett stycke sedvanlig propaganda, så när som på en sak. Ironiskt nog missar filmmakarna terroristkopplingen. En sammansvärjning tänker låta massor med människor dö bara för att komma åt en person. Slakten motiveras med högstämda principer.
Vad säger USA, FN och EU om det?
På måndag är det är mycket märkligt datum i tysk historia. Om detta har jag skrivit följande:
Många är vi som har plågats i skolans historieundervisning med att älta årtal och diverse datum. För åtskilliga, kanske de flesta, har det medfört en livslång avsky för allt vad historia heter. Vi andra som av olika skäl har klarat oss med historieintresset i behåll har insett att plugga datum är lika ointressant som onödigt. Det finns ett historiens innehåll som är mycket väsentligare.
Det finns dock vissa datum som är svåra att gå förbi. Den 9 november är ett sådant datum. Det återkommer med viktiga händelser under hela den tyska 1900-tals historien med en envishet som gränsar till det magiska. Och Tysklands historia har alltid varit central för utvecklingen i Europa.
Det börjar den 9 november 1918 är Vilhelm II, den tyske kejsaren, av sin morbror den blivande Edward VII kallad "Historiens mest lysande fiasko", abdikerar och tar sin tillflykt till sitt gods i Holland, där han dör 1941. Familjen Hohenzollern var Europas äldsta regerande dynasti, med anor tillbaka i tiden till 1061. Vilhelms abdikation innebar ett radikalt brott i den tyska historiens kontinuitet, och gjorde säkerligen tyskarna mer benägna att söka efter radikala lösningar. Kejsarens fanflykt, och så uppfattades det av många, förstärkte också ytterligare "dolkstötslegenden", uppfattningen, som exploaterades hårt av nazisterna, att Tyskland besegrades aldrig på slagfältet, utan förrådes av inre fiender.
Den 9 november 1923 är det dags igen. Hitler genomför sin så kallad ölkällarkupp i München, när han försöker med vapen i hand ta makten i Bayern. Kuppen misslyckas, och Hitler ställs inför rätta anklagad för högförräderi. Efter en farsartad rättegång döms Hitler till lagens absolut mildaste straff, 5 års fängelse, av vilka han sitter inne i 9 månader, under luxuösa förhållanden, då han skriver färdigt på sitt bisarra verk "Mein Kampf", och bedriver partipolitisk verksamhet. Det här markerar på ett ödesdigert sätt Weimarrepublikens oförmåga och ovilja att konfrontera sina fiender, något som inom mindre än tio år skulle leda till dess undergång. Hitler hade lärt sin läxa och förstått att makten skulle mycket lättare vinnas med tålamod och lagliga medel. Låt gå för att han vid behov drog sig aldrig att ta till de olagliga också.
Kristallnatten den 9 november 1938 är en tydlig fingervisning om vad nazistregimen är kapabel till. Människor dödas, butiker plundras, synagogor brinner. Världen fortsätter att blunda, och andra världskriget och Förintelsen lurar redan runt hörnet. Västeuropa och USA ät förtvivlat angelägna om att slippa att åter uppleva det första världskriget fasor som fortfarande är ett plågsamt minne för generationer av européer och amerikaner. Och naturligtvis hoppas man att kunna använda Hitler som en murbräcka mot den kommunistiska fästningen i Sovjetunionen.
Den 9 november 1989 börjar människor under stor entusiasm att börja riva Berlinmuren. Den reellt existerande socialismen är till ända, Tyskland är återförenat, kalla kriget är slut. Lika mycket innebär det slutet på det som den brittiske historikern Eric Habsbawn kallade "det korta seklet", det som började i augusti 1914, fortsatte med två fruktansvärda krig, och kom att radikalt förändra vår värld.
Historien består naturligtvis inte av datum, de markerar bara mer eller mindre betydelsefulla händelser, och gör det möjligt för oss att ordna dem på ett för oss meningsfullt sätt. Det går nu en osynlig gräns, föga förvånande tvärs genom Tyskland. I det gamla Central- och Östeuropa finns redan mycket besvikelse och frustration som ger upphov till sociala och politiska spänningar. Det finns en uppenbar risk, och den föreligger också på en del ställen i Västeuropa, att det förflutna kommer att kasta sina långa skuggor, och erbjuda lösningar i chauvinismens och intoleransens tecken. Vi får inte låta oss luras av att dessa rörelser ofta idag uppträder i en skenbart förändrad, modern skepnad. De är samma andans barn och vi har ett stort ansvar när det gäller att hantera dessa problem, och förhindra fler framtida utbrott av barbari.
Det är människorna själva som skapar sin egen historia, och vi kan alltid välja. Vilket är ett annat sätt att säga att det som hände behövde egentligen inte hända. Och inte ens den 9 november.
På tisdag fyller Michail Kalasjnikov 90 år. Efter min vistelse i Kurdistan kan jag berätta för er att där har farbror Michail en stor fan club. Hur många som helst går omkring med en AK-47. Det måste vara en av världens dödligaste uppfinningar någonsin.
Ett år tidigare men en dag senare avslutades en av de värsta slakterna i mänsklighetens historia. Vapenstilleståndet inträdde på västfronten och första världskriget var till ända. Drygt 20 år senare började det om igen, och den här gången om möjligt ännu värre.
På torsdag är det 41 år sedan presenterades den så kallade Brezjnevdoktrinen. Den är ett minne blott om ens det, men historierna om Sovjetledaren med de buskiga ögonbrynen lever vidare. Här kommer en:
Mot slutet av sin karriär var Brezjnev ordentligt senil. Under en partikongress kommer en äldre kvinna fram till honom, och säger: "Leonid Iljitj, kommer ni inte ihåg mig, det är ju jag, Nadezjda Krupskaja!" Brezjnev svarade värdigt: "Naturligtvis kommer jag ihåg er, kamrat Krupskaja. Kamrat Krupskij kommer jag också mycket väl ihåg."
Fredagen infaller på den 13. Det ska ju vara en otursdag. Jag tror inte alls på sådant skrock och vidskepelse, men tänker man efter lite inser man snart att det kan ligga något i det ändå. Samma dag 1994 hölls folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU. Ja-sidan vann. Det kallar jag otur!
På lördag är det Astrid Lindgrens födelsedag. Till att börja med vill jag bara säga: Alla rasister, håll er smutsiga händer borta från Astrid Lindgren!
Vidare kan jag berätta att för två år sedan deltog jag i en konferens om Astrid Lindgren i Härnösand, och skrev följande om detta:
Under helgen organiserade Mittuniversitetet i samarbete med flera andra institutioner en tvådagarskonferens om Astrid Lindgren med anledning av hon i år skulle ha fyllt 100 år. Till konferensens absoluta höjdpunkter hörde samtalet mellan de två väninnorna Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman och dotter till Astrids bästa väninna sedan barndomen Lena Gedin, känd översättare från Härnösand, som har bland annat översatt alla Harry Potter-böcker. Också Karin Nyman har för övrigt arbetat i många år som översättare.
Och nu sas öppet det som har varit en allmän hemlighet länge - det var Lena Gedins mor Anne-Marie Fries som var förebild för Madicken. Samtalet kan sägas ha ägt rum mellan Astrid Lindgrens dotter och Madickens dotter, en speciell händelse i sig!
Samtalet kretsade mycket kring mödrarnas vänskap, med många belysande episoder. Bilden av Astrid Lindgren som en lekfull person livet genom bekräftades, liksom hennes spontana fantasifullhet. Många av hennes böcker har tillkommit från början som muntliga improviserade berättelser för hennes egna barn. Hon hade också en sällsynt förmåga att snappa upp historier och episoder från det verkliga livet och använda det som litterär stoff. En stor betydelse för hennes författarskap hade perioden under kriget då hon arbetade med brevcensur, det som väninnorna kallade "snuskjobbet", där man läste all militär- och utlandspost.
Efter kriget arbetade Astrid som lektör på förlaget Rabén & Sjögren fram till sin pension. Både Karin Nyman och Lena Gedin vittnade samstämmigt om Astrids anspråkslöshet, berömmelsen steg henne aldrig åt huvudet, hon var inte ens road av den, och ville gärna hålla sig i skymundan. Hon förblev också genom hela sitt liv en passionerat engagerad person, på framför allt två områden: barn och natur. När Astrid tilldelades det prestigefyllda De tyska bokhandlarnas fredspris skulle hon hålla ett brandtal mot barnaga, något som var fortfarande tillåtet i Tyskland vid den tiden. Arrangörerna försökte avstyra det hela, varpå Astrid hotade med att inte komma. Naturligtvis backade de och hon höll talet.
Trots alla personliga minnen som de två delade med sig av framkom det egentligen mycket litet nytt under samtalet. Man undrade också hur mycket som var egna minnen och vad som var efterhandskonstruktioner, filtrerat genom sådant som man har läst och hört. Samtalet hade säkerligen tjänat på dylika problematiseringar, men då hade det krävts en skickligare samtalsledare. Karl Lindqvist är en erkänt duktig litteraturforskare, men som moderator saknade han en röd tråd att hålla i. Karin Nyman och Lena Gedin är båda professionella och erfarna översättare, och berättade utförligt om sin översättargärning, dock utan att med ett ord beröra översättningar av Astrids böcker, något man inbillar sig de skulle ha en hel del intressanta synpunkter på.
Det rådde en munter stämning bland den stora publiken under samtalet, och naturligtvis var Astrid Lindgren en både glad och humoristisk person, men som vanligt fanns det ett stort allvar bakom, och det skrattades dessvärre bort, något som också samtalsledaren kan lastas för.
Lördagens program avslutades av författaren Ulf Stark, som under den anspråkslösa rubriken "Hur ser Paradiset egentligen ut?" redogjorde för sin läsarrelation till Astrid Lindgren. Efter en dråplig berättelse om 70-talets genusläsning av barnboksklassiker, och en högst intressant litteraturvetenskaplig koppling där han konstaterade att Astrid lyckades i en bok - "Rasmus på luffen" uttrycka samma sak som Harry Martinsson i två - "Nässlorna blomma" och "Vägen till Klockrike", gav Ulf Stark en tankeväckande definition av vad som är en bra bok: det är en bok som låter oss återfödas i en annan person, samtidigt som vi då kan bli mer oss själva. Jag tror att den definitionen också sammanfattar Astrid Lindgrens storhet.
Under konferensens övriga punkter redogjordes bland annat för intressant forskning kring Astrid Lindgrens språk, och musiken och djuren i hennes böcker. Hela arrangemanget är utan tvekan en fjäder i hatten för Humaniorainstitutionen vid Mittuniversitetet.
En dag senare föddes en viss Claus Philipp Maria Schenk von Stauffenberg. Karln har tämligen oförtjänt gått till historien som en hjälte, och har rent av fått en panegyrisk skildring av Hollywood i filmen "Valkyria".
Så skrev jag om den:
Filmen "Valkyria" är en typisk Hollywoodprodukt. Tom Cruise som von Stauffenberg - precis så osannolik i rollen som man kunde befara - är en riktig übermensch. Han lyckas så när döda Hitler, om det inte vore för alla dessa fega politiker och obeslutsamma medarbetare. Och en himla otur. Det är välgjort, välspelat och lagom spännande och dramatiskt.
Också kulisserna är skickligt uppbyggda. Inte minst Wolfschanze, Varglyan, Hitlers bunkerområde i Ostpreussen där attentatet genomförs. Jag var där på skolresa på 60-talet, och än idag minns jag de massiva betongkonstruktionerna som gick flera våningar under jord.
Tyvärr är hela historien totalt genomfalskt. Attentatsmännen drevs inte av några högre principer eller sin avsky för nazismens brott - som givetvis hade begåtts av mördarna från SS, och som hederliga Wehrmacht inte hade något med att göra. De tyska officerarna bland attentatsmännen framställs som en grupp idealister med en brinnande övertygelse om en tidlös rättsordning och personligt ansvar.
Här måste vän av ordning stanna upp och ställa frågan hur det kommer sig att det tar de tyska generalerna mer än elva år att komma fram till dessa hedervärda ståndpunkter. I själva verket stöttade de tyska generalerna Hitler ända från början, och flera av dem var både begeistrade och lojala nazistanhängare. Von Stauffenbergs brev från det nyss besegrade Polen andas stor entusiasm över det erövrade Lebensraum, och uttrycker ett ohöljt förakt för slaver, judar och andra mindrevärdiga folk. Ingen rättskänsla eller personligt ansvar där inte.
Studerar man kartan över det militära läget i juli 1944 blir sammanhanget helt begripligt. Attentatsmännen insåg att kriget var förlorat, att Hitler var på väg att leda Tyskland till katastrofalt och totalt nederlag, och att hans person var ett hinder för eventuella förhandlingar med de allierade. Det gällde att rädda det som räddas kunde, och det var enligt 20 juli-männen inte så lite. I de trevare som skickas till de västallierade kräver man bland annat att Tyskland ska få behålla alla de områden som man höll vid den tidpunkten! Man uteslöt inte heller ett gemensamt korståg mot bolsjevismen.
Den tyska officerskårens hållning åren 1933-1945 är exempellöst opportunistiskt och fegt. Därtill närmast osannolikt klantigt. Kuppförsöket i juli 1944 styrker bara ytterligare den uppfattningen.
Det fanns ett tyskt motstånd värt namnet. Bland de mest kända finns idealisterna inom Vita Rosen. Det är upplyftande att i en omröstning bland tyska ungdomar valdes Sofie Scholl till 1900-talets största kvinna.
"Valkyria" är ett stycke sedvanlig propaganda, så när som på en sak. Ironiskt nog missar filmmakarna terroristkopplingen. En sammansvärjning tänker låta massor med människor dö bara för att komma åt en person. Slakten motiveras med högstämda principer.
Vad säger USA, FN och EU om det?
Publicerat i Tidningen Kulturen 2009-11-08
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar