Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

måndag 7 september 2009

Veckan som kommer Vecka 37


Vädret för nästa vecka ser riktigt lovande ut, åtminstone på mina breddgrader, så kanske vi har en fin brittsommar att se fram emot.

Veckan inleds med Brasiliens nationaldag. Den firas till minne av landets frigörelse från Portugal 1822. Brasilien är enormt land, och en sak som jag har undrat ibland, det är att ekvatorn går genom landets norra delar, och då borde det rimligen vara vinter norr om men sommar söder om den (eller tvärtom förstås). Detsamma gäller för övrigt i Colombia och Ecuador. Rent väderleksmässigt spelar det antagligen ingen roll alls, men är lite intressant rent principiellt. Om ekvatorn går genom en by, då har de två olika årstider i var ände av samhället. Lite roligt, faktiskt.

På tisdag firas det nationaldag i ett land av en helt annan kaliber än Brasilien, nämligen i Andorra. Det är en av alla dessa lilleputtstater som vi ofta har svårt att ta på allvar, men vad är det som säger att länder måste vara stora? Andorra är till yta ungefär lika stort som Habo kommun, och har lika många invånare som Solna.

Men Andorra har historiska rötter som går tillbaka till det karolingiska riket. Dessutom har det lilla furstendömet vissa kuriösa drag, som till exempel att andorraner är i minoritet i sitt land, utan att det verkar skapa några problem - small is beautiful! Och det officiella språket är katalanska, vilket det inte ens är i Katalonien. Och furstendöme förresten, deras "furste" är ju den franske presidenten!

På onsdag har Tadzjikistan nationaldag, men det struntar vi i. Istället firar vi Lev Tolstojs födelsedag, den 181:a. Han är väl ganska ute nu för tiden, det är mer Dostojevskij som gäller, medan Tolstojs episka stil och moraliska stränghet anses helt omoderna. Men en bra berättare är han, och sådana växer inte på träd, flera skulle det behövas också idag. Och hans egen inre moraliska brottning kan i hans bästa stunder avspeglas i hans böcker, då han gestaltar viktiga livsfrågor som ingen annan. Det är stort det.

På torsdag är det nationaldag i Guinea-Bissau, och de firar samma sak som brassarna, frigörelse från Portugal. Guinea-Bissau hade en självständighetsrörelse som hette PAIGC, och som jag minns att jag stödde helhjärtat i början av 70-talet. Sedan gick det åt skogen, som det dessvärre ofta brukar göra. Men det är i nödens stund som ens vänner prövas. Guinea-Bissau är ett av världens tio fattigaste länder, och behöver allt stöd det kan få. Alltså kamrater och kära läsare: stöd Guinea-Bissau!

På fredag är det 132 år sedan Felix Dzerzjinskij föddes. Till börden var han polsk adelsman, och han stod staty i centrala Warszawa på den plats som då kallades för Dzerzjinskijtorget. När man kom till stan på 80-telet var det den absolut säkraste platsen att parkera bilen utan att riskera stöld eller inbrott då stället kryllade av civilsnutar som bevakade att ingen målade Felix händer med röd färg. Nej, Järn-Felix, den sovjetiska säkerhetstjänstens grundare, var ingen populär person. Efter 1989 tog man bort statyn, och döpte om torget till Banktorget, vilket det faktiskt hette före andra världskriget. Felix rykte blev om möjligt ännu sämre.

Alla talar illa om Felix, och helt utan skäl är det inte. Men bara för att vara lite motvalls ska jag säga något positivt. Bilden av Dzerzjinskij som personifiering av den röda terrorn är orättvis. Han räddade många från terrorns klor, han krävde hög bevisföring i samband med rättegångar, och försökte förbättra förhållanden i fängelserna. Många av Sovjetkommunismens kritiker har faktiskt beskrivit Dzerzjinskij som en varmhjärtad humanist. Vilket med tanke på omständigheterna är inte så illa.

Och på lördag är det 88 år sedan den polske författaren Stanislaw Lem föddes. Han är rolig på ett sätt, det går att skämta mycket med namnet, åtminstone på svenska: "Nej, du får inte låna min Lem", "Jag var på biblioteket, men de hade ingen Lem", och så vidare, det är väl kul?

Men han var också en alldeles utmärkt författare. Så skrev jag när han gick bort 2006:

I måndags dog i sin hemstad Kraków den polske författaren Stanislaw Lem. Han blev 84 år gammal.

Det finns vissa litterära former och genrer som inte anses platsa i litteraturens finrum. Science fiction är väl en sådan form, och Sf-författare ses ofta över axeln av litteraturkritiker och inte minst av medlemmar av de akademier och kommittéer som delar ut "fina" litterära priser och utmärkelser. På sin ålders höst kan dock en och annan komma i åtnjutande av ett erkännande som "riktig" författare.

Stanislaw Lem hade visserligen fått mycket uppskattning i sitt hemland, och även några utländska priser, och sedermera blev han också blivit invald i Tysklands Konstakademi. Det var en bekräftelse på Lems ställning som litterär klassiker, och på ett sätt ett erkännande av science fiction som genre.

Lem föddes 1921 i Lwów, en stad som efter 1945 tillföll Sovjetunionen och ligger numera i Ukraina. Han studerade medicin, tvingades avbryta studierna efter krigsutbrottet, och försörjde sig under kriget som mekaniker och svetsare. Han återupptar och avslutar så småningom studierna, men redan 1946 debuterar han med novellen "Mannen från Mars".

Jag måste erkänna att jag aldrig har varit särskilt förtjust i science fiction, men det har paradoxalt nog inte Lem heller. Valet av litterär form dikterades av hans problem med censuren, då han inte kunde skriva öppet om problem han ansåg väsentliga. Det ständigt återkommande temat i Lems böcker är en diskussion av den moderna civilisationens villkor. Han tar upp frågor om människans förhållande till tekniken, om relationen tro och vetande, om frihet kontra nödvändighet och om slumpens roll i våra liv. Ytterst handlar det också om Gud, och ställer frågor om livets mening.

Stilen är enkel och sparsmakad, handlingen ofta mycket vardaglig, med finurliga och överraskande vändningar. Komplicerade tekniska detaljer lyser med sin frånvaro, och det är mycket lättläst. Lems böcker är numera översatta till fyrtio språk, bl.a. koreanska och sorbiska. Ett viktigt bidrag till hans popularitet över hela världen var filmatiseringen av hans kanske bästa roman "Solaris" av den egensinnige ryske regissören Andrej Tarkovskij. För några år sedan gjordes en så kallas "remake" av amerikanen Steven Soederbergh. Till saken hör att Lem själv tyckte illa om Tarkovskijs film, och lär under ett hetsigt meningsutbyte ha kallat regissören för dumbom.

Åren 1982-88 bodde Lem i Wien, och det var då den kände amerikanske sf-författaren Philip K. Dick i ett brev till FBI påstod att Lem egentligen är en pseudonym för en grupp marxistiska författare som vill ta över fantasylitteraturen i Väst!

Stanislaw Lem är en produktiv författare och listan över hans verk är lång, han blev översatt till över 40 språk i en sammanlagd upplaga på över 27 miljoner exemplar. Biblioteken brukar ha de flesta av hans verk. De böcker som jag främst vill rekommendera är "Cyberiaden" och "Rymdpiloten Pirx", och vad sägs om fantasieggande titlar som "Memoarer funna i ett badkar" eller min absoluta favorit "Mögelmörker".

Söndagen inträffar på ett datum som inte är bemärkt på något särskilt sätt. Det mest minnesvärda tycker jag nog är att det är årsdagen av slaget vid Tricamarum 533, då en romersk här under befäl av den bysantinske generalen Belisarius besegrade vandalerna.

Men det är egentligen inte alls sant. Vandalerna är än så länge helt obesegrade. Se er bara omkring.


Publicerad i Tidningen Kulturen 2009-09-06

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar