Veckan som kommer går vi in i en ny månad. September är en typisk övergångsmånad, och dess karaktär skiftar från år till år - ibland sommar, ibland höst. Någon gång ibland kan det vara både och. Värst är det när det är varken eller.
Annars går den kommande veckan mycket i krigets tecken. Det börjar visserligen med 70 årsdagen av att Sandöbrons spann rasade. 38 arbetare dog. Det kan tyckas inte ha någonting med kriget att göra, men icke, den som tror det tar fel. Dagen efter bröt andra världskriget ut - mer om det nedan - och ni får gissa vilken av dessa två händelser fick de största rubrikerna i svenska tidningar? Här kommer en reflektion i ämnet som jag skrev för några år sedan:
Den första september 1939 anfaller Nazityskland Polen, vilket blir upptakten till andra världskriget. Dagen innan rasar Sandöbron.
För mig som är uppvuxen i Polen som barn till överlevande från Förintelsen har datumet första september 1939 en särskild signifikans. Hela min barndom var präglad av andra världskrigets närvaro. Genom min mamma och pappa, min mormor, andra släktingar, och på sätt och vis också genom alla de frånvarande - vår familj var exceptionellt liten, i synnerhet på pappas sida, där det fanns ingen alls. Mycket talades det inte om, det som sas var alltid fruktansvärt.
Större delen av mina föräldrars umgängeskrets bestod av överlevande från Förintelsen, någon hade sett sin egen far dränkas av en SS-man, någon annan hade gömt sig flera år i en hölada. Men egentligen hade alla vuxna i min omgivning på olika sätt berörts av kriget. En granne hade varit fånge i Ravensbrück, hon haltade svårt, och det viskades om att hon hade utsatts för medicinska experiment. Några hade suttit i krigsfångläger, andra hade varit aktiva i den underjordiska motståndsrörelsen. Åtminstone två av mina lärare i grundskolan hade varit fångar i Auschwitz. Det fanns knappast någon familj i Polen som inte hade förlorat en anhörig i kriget.
Förintelsen och den tyska ockupationen av Polen var en allt överskuggade händelse under min uppväxt, och genom sin fasansfulla väldighet trängde den undan och osynliggjorde resten av världen. Vad annat kunde möjligen ha hänt någon annanstans under den tiden som kunde ha någon som helst betydelse?
Jag minns inte när jag första gången fick syn på en svensk tidning - jag tror det var Dagens Nyheter - från den andra september 1939. På första sidan hade man två stora nyheter: det tyska anfallet på Polen och Sandöbrons ras. Det var lite av en uppenbarelse. Händelserna i Polen miste sin så totalt unika ställning, som det enda som då hade hänt. Själva innebörden i datumet första september 1939 blev berövat sin monopolstatus. Världen blev större och mer jämlik - också i det idylliska, i vårt tycke så oskuldsfulla Sverige kunde det finnas ond, bråd död. Och kunde det hända här, så kunde det hända överallt. Mina egna skygglappar försvann (nåja, åtminstone till en del), samtidigt som jag blev påtagligt medveten om andras.
Det var nämligen något mycket underligt med förstasidesbilden i den svenska tidningen. Där fanns som sagt två stora nyheter, men den klart större var den om Sandöbron! Chocken var rejäl, det här var inte möjligt. Idag förstår jag kanske bättre, och visst är det vanskligt att värdera lidande. Men ändå, med allt tillbörlig respekt för minnet av de döda i broraset, och även om vi inser att man då inte kunde förutse krigets kommande fasor, så vidhåller jag att det nazistiska anfallet var den större och viktigare nyheten.
Det finns dock en läxa att lära här också: egen smärta gör mest ont, eller som någon så fyndigt formulerade det - intresset minskar med kvadraten på avståndet. Ett aktuellt exempel är rapporteringen från översvämningarna i Ljungby och Bangladesh. Allt är inte strunt samma, och får aldrig bli det. Inte desto mindre har vi bara en värld, och allt i den hänger samman. Att se andra människor är att visa dem respekt. Och det är en grundläggande förutsättning för att världen ska kunna fungera på ett mänskligare sätt.
Om första september skriver jag tillräckligt mycket redan till måndagen. Till på tisdag får vi därför nöja oss med en liten recension av en bok om andra världskriget utbrott:
Andra världskrigets utbrott. Hitlers anfall mot Polen 1939
Marco Smedberg & Niklas Zetterling
Norstedts
De flitiga militärhistorikerna Smedberg och Zetterling har gett ut ett nytt verk Denna gång avhandlar de utförligt andra världskrigets utbrott, som började som bekant med det tyska anfallet mot Polen i september 1939.
Bakgrund tecknas, styrkor mönstras, förlopp beskrivs i minsta detalj. Det blir stundtals lite väl mycket truppförflyttningar hit och dit, även om författarna gör sitt bästa för att liva upp historien med ögonvittnesskildringar och utdrag ur minnesanteckningar och dagböcker. Smedberg och Zetterling är också avgjort bättre som militär- än allmänhistoriker.
Bokens stora förtjänst ligger i att den sakligt och effektivt slår hål på några seglivade myter. Det tyska armémaskineriet fungerade alls inte friktionsfritt, tvärtom var bristerna många och allvarliga. Man hade dock en förmåga att lära av misstagen, och i kriget mot Frankrike 1940 hade det mest rättats till. De allierade och Sovjetunionen förmådde däremot inte att dra några lärdomar av fälttåget i Polen.
Den polska armén var ingalunda så hjälplös som den har framställts efteråt. Framför allt klarade sig kavalleriet förvånansvärt bra. Kavallerichocker mot pansar är blott en skröna.
Boken är rikt illustrerad med bilder och upplysande kartor. Käll- och litteraturförteckningen är en guldgruva. Korrekturläsningen av de polska namnen lämnar dock en del övrigt att önska.
På onsdag är det årsdagen av Japans officiella kapitulation 1945. Den japanska viljan att kriga var omvänt proportionerlig till deras förmåga därtill. Men ett par atombomber tog ur dem all krigarära och hederskodex.
På torsdag är det 70 år sedan västmakterna förklarade krig mot Hitlers Tyskland. Det var inte en dag för sent. Enligt avtal var Frankrike och England förbundna att komma till Polens hjälp i händelse av en invasion. Redan i maj hade deras utrikesministrar kommit överens om att inte uppfylla avtalet. Vilket inte hindrade dem att bara några dagar före den tyska invasionen förmå polackerna att avblåsa den redan utlysta mobiliseringen. Sedan förklarade man krig mot Tyskland och lyfte inte ett finger för att komma till sin allierades undsättning. Det var inte historiskt svek.
Av vilket de stolta polackerna har ingenting lärt. Lika rakryggat och med samma dödsförakt fortsätter man att ha vänner långt borta och fiender nära inpå.
Fredag är årsdagen av vapenvilan mellan Sovjet och Finland i fortsättningskriget. Sovjetiska styrkor stod i begrepp att ockupera hela Finland, när den finska regeringen accepterade de sovjetiska villkoren. Sovjet gav upp kravet på ovillkorlig kapitulation, och stridshandlingarna kunde ställas in. De sovjetiska fredsvillkoren var hårda. Mer därom om några veckor.
På lördag är det 32 år sedan som ordföranden i den tyska arbetsgivarorganisationen Hans-Martin Schleyer kidnappades av Rote Arme Fraktion, mer känd som Baader-Meinhofligan. Schleyer hade under kriget tjänstgjort i SS, något han förstås förnekade. Men som den gamle rabulisten Anderz Harning sa en gång: "Med 40 tusen SS-män och fyra miljoner sjukvårdare, är det inte undra på att Tyskland förlora kriget". Anderz själv visste en hel del om saken, hans egna föräldrar var nassar under kriget, och efter Stalingrad togs Hitlerporträttet ner och ersattes av Karl XII. Han har skrivit två underbara böcker om det, "Asfåglarna" och "Stålbadet". Hans kära föräldrar stämde honom för ärekränkning, men faktiskt förlorade.
Tillbaka till den olycksalige Schleyer. Bara för att han var gammal nasse var det förstås inte rätt att kidnappa och senare döda honom. Men Baader-Meinhof hade i alla fall en poäng i att Tyskland var långt ifrån denazifierat. Och tyskarna var ingalunda ensamma om det.
På söndag så är det årsdagen av att gamla Sovjetunionen 1991 erkände de baltiska staternas självständighet. På sätt och vis kan man säga att det var först då som andra världskriget tog slut.
Baltstaternas egen historieskrivning vill få det till att de egentligen var ockuperade av både Sovjet och Tyskland, och man stred så tappert mot bägge, och när man slogs på Tysklands sida så var det bara för att uppnå sin självständighet. Jag bjuder gärna på en reflektion kring dessa oskyldiga tankar:
Det har blivit en etablerad sanning att de baltiska republikernas agerande under andra världskriget inskränkte sig till en kamp för självständighet från sovjetisk ockupation, att det skedde i allians med Nazityskland var bara en olycklig omständighet. Denna sanning befriar de numera självständiga staterna från varje skyldighet att konfrontera sitt eget förflutet, och rättfärdigar dessutom dagens diskriminering av den ryska minoriteten.
Då och då dyker det dock upp obehagliga fakta som slår hål på myten om den patriotiska kampen för frihet och oberoende. Det senaste fallet är domstolsbeslutet i Boston att utvisa den 91-årige litauern Vladas Zajanckauskas eftersom han i sin ansökan om uppehållstillstånd och senare medborgarskap, ljög om sin medverkan i nazistiska krigsförbrytelser. Enligt domaren var Zajanckauskas medlem i ett litauiskt SS-förband som deltog i likvideringen av Warszawas getto.
Zajanckauskas kommer till USA från Österrike 1950, och blev amerikansk medborgare 1956. Han tjänstgjorde ursprungligen i den litauiska armén, senare i Röda armén, och rekryterades till tysk tjänst från ett krigsfångläger 1942.
Han medger att han har ljugit om sitt förflutna, men förnekar att han var i Warszawa vid den aktuella tidpunkten, och påstår att han enbart arbetade i baren på SS träningsläger i Trawniki.
Åtminstone i Polen är det ingen hemlighet att det har funnits litauiska - och lettiska -trupper i Warszawa, och deras rykte är sannerligen inte det bästa. Warszawagettots bödel SS-generalen Jürgen Stroop berättar med förvåning och fascination om hur litauernas iver att döda judar. Också Zajanckauskas anklagas av den amerikanska domstolen för att personlige ha avrättat judar under upproret i gettot 1943.
Under tiden har det blivit en mindre åsiktsstorm i Litauen, som tar sig uttryck framför allt på Internet, där man uttalar sitt stöd för Zajanckausakas, inte sällan med antisemitiska och rasistiska förtecken. En kuriositet i sammanhanget är att många buntar ihop judar och muslimer med ... amerikaner.
Åklagarämbetet i Litauen vet än så länge inte hur man kommer att agera i fallet med Zajanckauskas. Huvudsaken ska naturligtvis inte vara att jaga livet ur en 91-åring, vad han än har på sitt samvete. Men det är en nyttig påminnelse om att de baltiska staterna - och det gäller inte bara Litauen - har en skamfläck på sin fana. EU:s tystnad i frågan är lika upprörande som acceptansen för diskrimineringen av den ryska minoriteten.
Det går rent av att se ett samband.
Och för att ingen ska missa vad jag menar bjuder jag på ett tämligen makabert exempel på vilka uttryck självständighetskampen kunde ta sig:
I samband med Davis Cup-matchen mot Chile på 70-talet gick diskussionens vågor höga om idrott och politik hör ihop. Något kvickhuvud vitsade till det att tennis och idrott inte hör ihop. Och inte sällan får man anledning att fundera över vad som hör ihop och hur.
Enligt den amerikanska sportkanalen ESPN spelades det 1941 i det av tyskar ockuperade Litauen en basketbollmatch mellan representanter för den tyska militärgarnisonen och klubben Perkunas Kaunas. Segerpriset för litauerna var deltagande i massakern på stadens judar.
ESPN har tagit del av vittnesmål från överlevande judar och dokument från litauiska KGB. Matchen ägde rum den 6 juli 1941, samtidigt som en specialenhet ur SS höll på att genomföra aktionen mot Kaunas judar. Det litauiska laget, med flera landslagsstjärnor som var med i det lag som vann EM 1939, vann överlägset, och som belöning för "utmärkt spel" fick de senare samma dag föra bort ett tretiotal judar till en närbelägen skog, där de slogs ihjäl av de med gevär och påkar beväpnade litauiska basketbollspelarna.
Efter kriget ställdes två av spelarna inför rätta för samarbete med ockupationsmakten, varav en dömdes till döden. Ytterligare två andra spelare, bröderna Norkus, bor idag i USA. En ene brodern, Vytautas, har i en intervju med ESPN medgett att han har spelat en match mot "tysk polis".
Efter att ha hört och läst om kopiösa mängder fakta om historiens hemskheter tror man att ingenting kan förvåna en längre. Och gång på gång visar det sig att man har fel, och det finns alltid än mer monstruösa handlingar som gör en häpen och skräckslagen. Idrotten och historien hör ihop.
Annars går den kommande veckan mycket i krigets tecken. Det börjar visserligen med 70 årsdagen av att Sandöbrons spann rasade. 38 arbetare dog. Det kan tyckas inte ha någonting med kriget att göra, men icke, den som tror det tar fel. Dagen efter bröt andra världskriget ut - mer om det nedan - och ni får gissa vilken av dessa två händelser fick de största rubrikerna i svenska tidningar? Här kommer en reflektion i ämnet som jag skrev för några år sedan:
Den första september 1939 anfaller Nazityskland Polen, vilket blir upptakten till andra världskriget. Dagen innan rasar Sandöbron.
För mig som är uppvuxen i Polen som barn till överlevande från Förintelsen har datumet första september 1939 en särskild signifikans. Hela min barndom var präglad av andra världskrigets närvaro. Genom min mamma och pappa, min mormor, andra släktingar, och på sätt och vis också genom alla de frånvarande - vår familj var exceptionellt liten, i synnerhet på pappas sida, där det fanns ingen alls. Mycket talades det inte om, det som sas var alltid fruktansvärt.
Större delen av mina föräldrars umgängeskrets bestod av överlevande från Förintelsen, någon hade sett sin egen far dränkas av en SS-man, någon annan hade gömt sig flera år i en hölada. Men egentligen hade alla vuxna i min omgivning på olika sätt berörts av kriget. En granne hade varit fånge i Ravensbrück, hon haltade svårt, och det viskades om att hon hade utsatts för medicinska experiment. Några hade suttit i krigsfångläger, andra hade varit aktiva i den underjordiska motståndsrörelsen. Åtminstone två av mina lärare i grundskolan hade varit fångar i Auschwitz. Det fanns knappast någon familj i Polen som inte hade förlorat en anhörig i kriget.
Förintelsen och den tyska ockupationen av Polen var en allt överskuggade händelse under min uppväxt, och genom sin fasansfulla väldighet trängde den undan och osynliggjorde resten av världen. Vad annat kunde möjligen ha hänt någon annanstans under den tiden som kunde ha någon som helst betydelse?
Jag minns inte när jag första gången fick syn på en svensk tidning - jag tror det var Dagens Nyheter - från den andra september 1939. På första sidan hade man två stora nyheter: det tyska anfallet på Polen och Sandöbrons ras. Det var lite av en uppenbarelse. Händelserna i Polen miste sin så totalt unika ställning, som det enda som då hade hänt. Själva innebörden i datumet första september 1939 blev berövat sin monopolstatus. Världen blev större och mer jämlik - också i det idylliska, i vårt tycke så oskuldsfulla Sverige kunde det finnas ond, bråd död. Och kunde det hända här, så kunde det hända överallt. Mina egna skygglappar försvann (nåja, åtminstone till en del), samtidigt som jag blev påtagligt medveten om andras.
Det var nämligen något mycket underligt med förstasidesbilden i den svenska tidningen. Där fanns som sagt två stora nyheter, men den klart större var den om Sandöbron! Chocken var rejäl, det här var inte möjligt. Idag förstår jag kanske bättre, och visst är det vanskligt att värdera lidande. Men ändå, med allt tillbörlig respekt för minnet av de döda i broraset, och även om vi inser att man då inte kunde förutse krigets kommande fasor, så vidhåller jag att det nazistiska anfallet var den större och viktigare nyheten.
Det finns dock en läxa att lära här också: egen smärta gör mest ont, eller som någon så fyndigt formulerade det - intresset minskar med kvadraten på avståndet. Ett aktuellt exempel är rapporteringen från översvämningarna i Ljungby och Bangladesh. Allt är inte strunt samma, och får aldrig bli det. Inte desto mindre har vi bara en värld, och allt i den hänger samman. Att se andra människor är att visa dem respekt. Och det är en grundläggande förutsättning för att världen ska kunna fungera på ett mänskligare sätt.
Om första september skriver jag tillräckligt mycket redan till måndagen. Till på tisdag får vi därför nöja oss med en liten recension av en bok om andra världskriget utbrott:
Andra världskrigets utbrott. Hitlers anfall mot Polen 1939
Marco Smedberg & Niklas Zetterling
Norstedts
De flitiga militärhistorikerna Smedberg och Zetterling har gett ut ett nytt verk Denna gång avhandlar de utförligt andra världskrigets utbrott, som började som bekant med det tyska anfallet mot Polen i september 1939.
Bakgrund tecknas, styrkor mönstras, förlopp beskrivs i minsta detalj. Det blir stundtals lite väl mycket truppförflyttningar hit och dit, även om författarna gör sitt bästa för att liva upp historien med ögonvittnesskildringar och utdrag ur minnesanteckningar och dagböcker. Smedberg och Zetterling är också avgjort bättre som militär- än allmänhistoriker.
Bokens stora förtjänst ligger i att den sakligt och effektivt slår hål på några seglivade myter. Det tyska armémaskineriet fungerade alls inte friktionsfritt, tvärtom var bristerna många och allvarliga. Man hade dock en förmåga att lära av misstagen, och i kriget mot Frankrike 1940 hade det mest rättats till. De allierade och Sovjetunionen förmådde däremot inte att dra några lärdomar av fälttåget i Polen.
Den polska armén var ingalunda så hjälplös som den har framställts efteråt. Framför allt klarade sig kavalleriet förvånansvärt bra. Kavallerichocker mot pansar är blott en skröna.
Boken är rikt illustrerad med bilder och upplysande kartor. Käll- och litteraturförteckningen är en guldgruva. Korrekturläsningen av de polska namnen lämnar dock en del övrigt att önska.
På onsdag är det årsdagen av Japans officiella kapitulation 1945. Den japanska viljan att kriga var omvänt proportionerlig till deras förmåga därtill. Men ett par atombomber tog ur dem all krigarära och hederskodex.
På torsdag är det 70 år sedan västmakterna förklarade krig mot Hitlers Tyskland. Det var inte en dag för sent. Enligt avtal var Frankrike och England förbundna att komma till Polens hjälp i händelse av en invasion. Redan i maj hade deras utrikesministrar kommit överens om att inte uppfylla avtalet. Vilket inte hindrade dem att bara några dagar före den tyska invasionen förmå polackerna att avblåsa den redan utlysta mobiliseringen. Sedan förklarade man krig mot Tyskland och lyfte inte ett finger för att komma till sin allierades undsättning. Det var inte historiskt svek.
Av vilket de stolta polackerna har ingenting lärt. Lika rakryggat och med samma dödsförakt fortsätter man att ha vänner långt borta och fiender nära inpå.
Fredag är årsdagen av vapenvilan mellan Sovjet och Finland i fortsättningskriget. Sovjetiska styrkor stod i begrepp att ockupera hela Finland, när den finska regeringen accepterade de sovjetiska villkoren. Sovjet gav upp kravet på ovillkorlig kapitulation, och stridshandlingarna kunde ställas in. De sovjetiska fredsvillkoren var hårda. Mer därom om några veckor.
På lördag är det 32 år sedan som ordföranden i den tyska arbetsgivarorganisationen Hans-Martin Schleyer kidnappades av Rote Arme Fraktion, mer känd som Baader-Meinhofligan. Schleyer hade under kriget tjänstgjort i SS, något han förstås förnekade. Men som den gamle rabulisten Anderz Harning sa en gång: "Med 40 tusen SS-män och fyra miljoner sjukvårdare, är det inte undra på att Tyskland förlora kriget". Anderz själv visste en hel del om saken, hans egna föräldrar var nassar under kriget, och efter Stalingrad togs Hitlerporträttet ner och ersattes av Karl XII. Han har skrivit två underbara böcker om det, "Asfåglarna" och "Stålbadet". Hans kära föräldrar stämde honom för ärekränkning, men faktiskt förlorade.
Tillbaka till den olycksalige Schleyer. Bara för att han var gammal nasse var det förstås inte rätt att kidnappa och senare döda honom. Men Baader-Meinhof hade i alla fall en poäng i att Tyskland var långt ifrån denazifierat. Och tyskarna var ingalunda ensamma om det.
På söndag så är det årsdagen av att gamla Sovjetunionen 1991 erkände de baltiska staternas självständighet. På sätt och vis kan man säga att det var först då som andra världskriget tog slut.
Baltstaternas egen historieskrivning vill få det till att de egentligen var ockuperade av både Sovjet och Tyskland, och man stred så tappert mot bägge, och när man slogs på Tysklands sida så var det bara för att uppnå sin självständighet. Jag bjuder gärna på en reflektion kring dessa oskyldiga tankar:
Det har blivit en etablerad sanning att de baltiska republikernas agerande under andra världskriget inskränkte sig till en kamp för självständighet från sovjetisk ockupation, att det skedde i allians med Nazityskland var bara en olycklig omständighet. Denna sanning befriar de numera självständiga staterna från varje skyldighet att konfrontera sitt eget förflutet, och rättfärdigar dessutom dagens diskriminering av den ryska minoriteten.
Då och då dyker det dock upp obehagliga fakta som slår hål på myten om den patriotiska kampen för frihet och oberoende. Det senaste fallet är domstolsbeslutet i Boston att utvisa den 91-årige litauern Vladas Zajanckauskas eftersom han i sin ansökan om uppehållstillstånd och senare medborgarskap, ljög om sin medverkan i nazistiska krigsförbrytelser. Enligt domaren var Zajanckauskas medlem i ett litauiskt SS-förband som deltog i likvideringen av Warszawas getto.
Zajanckauskas kommer till USA från Österrike 1950, och blev amerikansk medborgare 1956. Han tjänstgjorde ursprungligen i den litauiska armén, senare i Röda armén, och rekryterades till tysk tjänst från ett krigsfångläger 1942.
Han medger att han har ljugit om sitt förflutna, men förnekar att han var i Warszawa vid den aktuella tidpunkten, och påstår att han enbart arbetade i baren på SS träningsläger i Trawniki.
Åtminstone i Polen är det ingen hemlighet att det har funnits litauiska - och lettiska -trupper i Warszawa, och deras rykte är sannerligen inte det bästa. Warszawagettots bödel SS-generalen Jürgen Stroop berättar med förvåning och fascination om hur litauernas iver att döda judar. Också Zajanckauskas anklagas av den amerikanska domstolen för att personlige ha avrättat judar under upproret i gettot 1943.
Under tiden har det blivit en mindre åsiktsstorm i Litauen, som tar sig uttryck framför allt på Internet, där man uttalar sitt stöd för Zajanckausakas, inte sällan med antisemitiska och rasistiska förtecken. En kuriositet i sammanhanget är att många buntar ihop judar och muslimer med ... amerikaner.
Åklagarämbetet i Litauen vet än så länge inte hur man kommer att agera i fallet med Zajanckauskas. Huvudsaken ska naturligtvis inte vara att jaga livet ur en 91-åring, vad han än har på sitt samvete. Men det är en nyttig påminnelse om att de baltiska staterna - och det gäller inte bara Litauen - har en skamfläck på sin fana. EU:s tystnad i frågan är lika upprörande som acceptansen för diskrimineringen av den ryska minoriteten.
Det går rent av att se ett samband.
Och för att ingen ska missa vad jag menar bjuder jag på ett tämligen makabert exempel på vilka uttryck självständighetskampen kunde ta sig:
I samband med Davis Cup-matchen mot Chile på 70-talet gick diskussionens vågor höga om idrott och politik hör ihop. Något kvickhuvud vitsade till det att tennis och idrott inte hör ihop. Och inte sällan får man anledning att fundera över vad som hör ihop och hur.
Enligt den amerikanska sportkanalen ESPN spelades det 1941 i det av tyskar ockuperade Litauen en basketbollmatch mellan representanter för den tyska militärgarnisonen och klubben Perkunas Kaunas. Segerpriset för litauerna var deltagande i massakern på stadens judar.
ESPN har tagit del av vittnesmål från överlevande judar och dokument från litauiska KGB. Matchen ägde rum den 6 juli 1941, samtidigt som en specialenhet ur SS höll på att genomföra aktionen mot Kaunas judar. Det litauiska laget, med flera landslagsstjärnor som var med i det lag som vann EM 1939, vann överlägset, och som belöning för "utmärkt spel" fick de senare samma dag föra bort ett tretiotal judar till en närbelägen skog, där de slogs ihjäl av de med gevär och påkar beväpnade litauiska basketbollspelarna.
Efter kriget ställdes två av spelarna inför rätta för samarbete med ockupationsmakten, varav en dömdes till döden. Ytterligare två andra spelare, bröderna Norkus, bor idag i USA. En ene brodern, Vytautas, har i en intervju med ESPN medgett att han har spelat en match mot "tysk polis".
Efter att ha hört och läst om kopiösa mängder fakta om historiens hemskheter tror man att ingenting kan förvåna en längre. Och gång på gång visar det sig att man har fel, och det finns alltid än mer monstruösa handlingar som gör en häpen och skräckslagen. Idrotten och historien hör ihop.
Publicerad i Tidningen Kulturen 2009-08-30
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar