Vilda Västern på tyska

 

Han är Tysklands mest sålda författare genom tiderna. Bland hans beundrare fanns både Albert Einstein och Adolf Hitler. Idag är det Karl Mays födelsedag..

Han började sin bana som småkriminell. Det var i fängelset han kom på att han ville bli författare. Men tvärtemot vad myten påstår skrev han inte sina böcker i fängelset, utan först efter frigivningen från fyra år på straffanstalt. Sant är däremot att han hade aldrig besökt alla de exotiska platser där hans romaner utspelar sig.

Exotiska var de: Vilda Västern, Orienten, Mellanöstern. Mest känd är förmodligen May för sina romaner om apachehövdingen Winnetou och hans vite vän Old Shatterhand.

Jag minns än i dag, mer än 40 år senare, hur jag andlöst plöjde genom Karl Mays romaner från pärm till pärm, och drömde om att bli som Winnetou.

May själv föredrog Old Shatterhand, med vilken han identifierade sig på ett nästan schizofrent sätt. Han poserade gärna på bild utklädd till vad som skulle föreställa denne Vilda Västern-riddare, och hemma på dörren satt det en skylt Karl May kallad Old Shatterhand.

Karl May har anförts som ett bevis på reinkarnation, i den meningen att han lyckas återskapa mycket troget en miljö där han aldrig varit i detta liv, vilket skulle bevisa att han var där i ett tidigare liv. Dessvärre är det snarare tvärtom, eftersom Mays beskrivningar av Vilda Västern har föga med verkligheten att göra. Där­emot kanske de tilltalar vår uppfattning av hur den borde vara.

Romanernas Winnetou är en uppföljning av romantikens bild av den ädle vilden. Old Shatterhand är uppfylld av kristna dygder. Han slår visserligen hårt – därav namnet – men högst ogärna och bara när han är så illa tvungen. Dessutom är han av tyskt ursprung, vilket var vanligt för Karl Mays hjältar, och uppskattades mycket i det wilhelmins­ka Tyskland.

Romanerna uttrycker stark sympati för indianerna, som ses som offer för de vita bosättarnas löftesbrott och svekfulla ränker. En positiv bild av ursprungsbefolkningen återkommer för övrigt Karl Mays andra romaner. Idag läser vi säkert hans skildringar som ganska stereo­typa och fulla av schabloner, men för sin tid var de nog så progressiva och väckte en smärre sensation.

Hur dessa kristet-romantiska personligheter skapade av en pacifistisk småtjuv till författare kunde finna en beundrare i Adolf Hitler förblir en gåta. Det bevisar nog bara att ingen är gjuten i ett stycke, inte ens Hitler. Och kanske, kanske, att litteraturen är en kraft som förmår att ta fram det bästa i oss.