Huvudsaken är inte att kämpa väl utan att vinna

 

Med anledning av dagens OS-invigning:

Barracuda

Christos Tsiolkas

Övers: Olov Hyllienmark

Leopard förlag

Idrottens värld är i mångt och mycket en återspegling av samhället, fast med skarpare former.  Också här härskar en hierarkisk klasskiktning, och uppdelningen mellan vinnare och förlorare är obarmhärtig. Men idrotten erbjuder också en möjlighet till klassresa, och inte minst för minoriteter, eller rättare sagt individer ur minoriteter, har idrotten öppnat en karriärväg.

Det är egentligen förvånande att det inte finns mer litteratur som har idrott som tema.

Den australiensiske succéförfattaren Christos Tsiolkas slog genom med romanen *Örfilen. I sin senaste roman förlägger han handlingen till simbassängen. Simning är oerhört populär i Australien, men det finns förmodligen ytterligare ett skäl att välja just denna idrottsgren. Simning är nämligen en utpräglad överklassport.

Och romanens huvudperson Danny kommer från arbetarklassen. Han är en simmarbegåvning och får ett stipendium för att gå i Fina Skolan – ett läroverk för ”rika svin” som hans pappa säger. Danny måste varje dag göra en dryg resa från sin förort, han överger sina vänner, sitt sätt att tala, sina musikfavoriter.

Han offrar allt och satsar helhjärtat för att bli Rik och Berömd.

När han misslyckas blir fallet tungt. Han spårar ur och sjunker mot botten.

Det är en berättelse som utspelar sig på tre plan som hänger ihop. Det handlar om samhällets förakt för svaghet. Det skildrar också det pris som man tvingas betala för klassresan. Och slutligen gräver Tsiolkas i arbetarklassens ambivalens inför klassresenärens komplicerade belägenhet.

Dannys föräldrar stretar på och vill att deras barn ska få det bättre. Men måste nödvändigtvis det bättre innebära att man sviker sin klass? Och varför vill man att barnen ska göra något annat när man påstår sig vara stolt över sitt yrke?

Tsiolkas skriver i en realistisk episk tradition. Hans språk utmärks av skärpa och träffsäker bildrikedom, men har tyvärr en olycklig tendens att kliva över gränsen till mångordig pratighet där allt ska verbaliseras utan att det lämnas särskilt mycket utrymme för läsarens fantasi.

Det är som 50 meter fjäril och 1500 frisim på en och samma gång.