En rysk historia
Bengt Jangfeldt
W & W, 2015
Jag delar med Bengt Jangfeldt fascinationen för Ryssland, dess språk, kultur och historia. Men om mitt intresse är så att säga genetiskt betingat, är hans mer av det dunkelt oklara slaget, som intressen ofta är.
En antydan till förklaring kan finnas i hans tidiga intresse för det ryska poesiavantgardet, om vilket han tillsammans med Gunnar Harding har skrivit boken ”Den vrålande parnassen”, det sker ju en kreativ eruption inom rysk litteratur åren efter revolutionen, under det tidiga 20-talet skapar författare och poeter nytt och spännande besjälade av drömmen om en ny och bättre värld.
En period som dessvärre tog snabbt slut.
Bengt Jangfeldt är bland de första i Sverige att studera ryska på gymnasiet, och 1967 kommer han till Sovjet, på en skolresa till Leningrad. Han noterar att det sovjetiska samhället tedde sig främmande men inte avskräckande, rent av en aning tilltalande i vad han då i tidens antikonsumistiska anda uppfattade som ”en annan, mer asketisk livsstil” – och som ryssarna förmodligen uppfattade som något helt annat.
Det blir många fler resor, han bor och i Sovjet en längre tid några gånger, och det blir många fler tillfällen att bekanta sig med Sovjetlivets problem och absurditeter. Antikonsumism blir till antikommunism, och hans försiktiga förundran utvecklas till totalt avståndstagande till den rigida och repressiva byråkratidiktaturen. Men vurmen, fascinationen, för den ryska kulturen lever förstås kvar.
Bengt Jangfeldt är svensk mästare i biografiskrivande, han har skrivit om Axel Munthe, Vladimir Majakovskij, Raoul Wallenberg, och samtliga böcker är veritabla mästerverk i genren. I synnerhet Majakovskijbiografi är i världsklass.
I ”En rysk historia” har Jangfeldt svårt att bestämma sig vilken slags bok han skriver. Det är inte en självbiografi, inte heller en essäbok eller reportage. Att vara genreöverskridande kan vara mycket fruktbart, men här fungerar det inte. Det är splittrat, långa delar känns helt omotiverade.
Men boken är väl värd att läsas ändå, den har flera oemotståndliga förtjänster. Bengt Jangfeldts hyllning av Lili Brik, Majakovskijs musa, strålar av kärlek och beundran, hans näst intill helfigursporträtt av Joseph Brodsky kommer nära mästarnivån i Jangfeldts biografiskrivande.
Här passerar också revy ett imponerande persongalleri av alla dessa egensinniga ryska intellektuella, men också en och annan särpräglad svensk kulturpersonlighet, Ulf Linde, Erland Josephson, Lars Gyllensten.
Lite lokalanknytning finns det också. Lena Fries-Gedin, översättare från Härnösand, är tydligen god vän med paret Jangfeldt, och hon dyker upp perifert upp i boken.
Bengt Jangfeldt har också en osviklig känsla för detaljer, den där lilla, oftast tillfälliga, iakttagelsen som säger mer än tusen avhandlingar.
”I en by fann vi en gatstump med det osannolika namnet ’III:e Internationalens 2:a återvändsgränd’”. Ridå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar