Tur eller historien om blått och gult

Invasionen av Ukraina är en stor tragedi, ett vidrigt övergrepp, ett uppenbart brott mot folkrätten. Den ryska invasionen måste fördömas, och Ukraina ska ha allt vårt stöd.

Måste vänner och bekanta använder sig av den ukrainska flaggan för att visa sitt stöd. Det kommer jag inte att göra. Tyvärr har de färgerna helt andra associationer för mig och som bottnar i famijeens historia.

Jag har skrivit om det i berättelsen "Tur" som ingår i boken "Familjebilder". Nedan ett utdrag ur berättelsen:

"Det var i början av den tyska ockupationen. I huset där mormor bodde med sin dotter, hon som skulle bli min mamma, inkvarterades på samma våningsplan en tysk arméofficer. Jag har för mig att mormor påstod att han var kapten, Hauptmann.

   Huset var halvmodernt, varje lägenhet hade inte ett eget badrum, utan det fanns ett gemensamt i slutet av korridoren på respektive våningsplan.

   En morgon när mor var precis på väg att gå till sitt arbete på skräddarkooperativet i stan dök det upp en främmande man. Medellängd, tunt blont hår, fyrkantigt ansikte med markerad haka. Han stegade resolut in i bostaden, under armen hade han en sliten dokumentportfölj, och ur den tog han myndigt upp en armbindel i färgerna blått och gult.

   Ukrainas färger. Vilket talade om med all önskvärd tydlighet att han var en officiell representant för de ukrainska nationalisterna som nu efter tyskarnas intåg trodde sig vara landets herrar. Ett fritt och självständigt Ukraina skulle skapas, givetvis sida vid sida med den stora vänskapsnationen Tyskland.

   Kampen för ett eget ukrainskt land krävde så klart att man gjorde sig av med alla judar, och de var inte få.

   Och det var just den ukrainske främlingens ärende.

   Han förklarade lugnt och sakligt att han hade fått trovärdig information, uppenbarligen från någon illvillig angivare, men det sa han förstås inte, att mormor var judinna som höll sig undan från gettot i strid med gällande påbud, ett allvarligt brott som medförde stränga straff.

   Så nu skulle hon följa med honom, det var något oklart vart, om det var till Gestapo, eller om de ukrainska nationalisterna hade hunnit inrätta något eget, äkta inhemskt, ställe där man gjorde sig av med judar, polacker, bolsjeviker och andra främmande element som kunde tänkas stå i vägen för den nya ukrainska statens väg mot en lysande framtid.

   Mormor svarade att han inte var riktigt klok, det måste vara något slags missförstånd, den där ”trovärdiga informationen” var bara förtal och elakt skvaller från någon som ville henne illa, och hon förstod inte alls varför.

   Hon tänkte minsann inte följa med någonstans.

   Det uppstod en dispyt som blev allt högljuddare, de båda skrek argsint i mun på varandra.

   Under tiden står min sjuåriga mamma vänd mot väggen, precis som hon har blivit tillsagd, och jag kan inte ens försöka föreställa mig vad som rör sig i henne inre just då.

   Då kommer den tyske officeren förbi på väg till sitt rum från badrummet. Han tittar in och undrar Was ist los, vad är det för ett bråk här?

   Mormor som trots bristfällig formell utbildning har lärt sig på egen hand en riktigt hygglig tyska, förklarar att den där ukrainska idioten påstår att hon är judinna, han trakasserar henne och hennes dotter, och vill släpa iväg med henne gud vet vart, och nu blir hon sen till jobbet, kan inte Herr Hauptmann vara så vänlig och säga till den här olyckan till ukrainare att låta henne vara i fred.

   Ukrainaren som inte kan tyska säger på ukrainska till tysken att inte lägga sig i, det här är ingenting som angår honom, här är det vi som bestämmer.

   Mormor är snabb med att översätta.

   Tysken blir rejält förbannad, ”det är alldeles oerhört”, säger han och talar om för ukrainaren att han ska gå därifrån omedelbart. Ukrainaren vägrar och käftar emot. De skriker allt högre, och hela uppträdet slutar med att tysken rusar ut, springer till sitt rum, återvänder med sin tjänstepistol i högsta hugg, och med det starka argumentet på ett universellt språk fick han ukrainare att fly fältet med svansen mellan benen.

   Mormor tackade översvallande. Tysken slog ihop klackarna, bugade avmätt och försvann för alltid ur släktens historia. Med den äran."