Berättelser om oinskränkt makt

En rysk författare som för den avantgardistiska traditionen vidare är den kontroversielle Vladimir Sorokin. Hans senaste roman "Is" (Norstedts; övers. Ben Hellman) berättar historien om en märklig sekt i Moskva som kidnappar blonda och blåögda och slår dem i bröstet med en mycket speciell isslägga för att se om "deras hjärta börjar tala". 

De som överlever upptas i brödraskapet som ser sig själva som de enda levande medan resten är levande lik. Vi får följa sektens historia bakåt i tiden och sedan fram till vår tid i det postkommunistiska Ryssland. Vi färdas genom en brutal och hänsynslös värld, där "de levande" skyr inga som helst medel för att förverkliga sina apokalyptiska mål.

Det här är naturligtvis en bild av modern rysk historia, fantastiskt återgiven. Men det är lika mycket en berättelse om makt, som härskar oinskränkt över människorna genom olika skepnader, politiska och ekonomiska.

Sorokins berättarstil skulle jag vilja kalla för "accelererande" - han börjar försiktigt, mycket knapphändigt, som liknar mest enkla scenanvisningar, för att alltmer ta fart med fantasi och fabuleringsförmåga, med mycket humor och fantastiska dialoger.

Snöstormen

Vladimir Sorokin

Övers: Ben Hellman

Norstedts, 2013

Vladimir Sorokins tidigare romaner är mörka dystopier som med mäktig fantasikraft tecknar en ytterst kritisk bild av tillståndet i Ryssland, och den riktning i vilken jättelandet i öster rör sig. Också den senaste romanen ”Snöstormen” är en dyster framtidsvision, någon gång efter Stalintiden och den ”Röda oredan”, som utspelar sig på en landsbygd som bortsett från en del tekniska finesser och underliga varelser, påminner en hel del om tsartiden. 

Och givetvis om dagens Ryssland.

Romaner saknar inte klassiska referenser, huvudpersonen doktor Garin är en avlägsen släkting till Tjechov, och handlingen är till stor del en parafras på den sene Tolstoys berättelse ”Ivan Iljitjs död”.

Symboliken är tydlig, för att inte säga övertydlig. Snöstormen som det eviga Ryssland, doktor Garin är världsförbättraren som nästan går under i en för honom egentligen främmande miljö, det tröga men trägna ryska folket står kusken Harkel för. Hoten kommer från avlägsna länder. Räddningen är kineserna, medan deras centralasiatiska grannar spelar en mer tveksam roll.

Samtidigt saknar ”Snöstormen” de tidigare romanernas fantasifulla groteskerier. Här är Sorokins påhitt utan skärpa, och vad som är än värre, utan klar avsikt. De belyser föga, och avslöjar ingenting.

Det är enahanda, tamt och tämligen poänglöst.

Ett olycksfall i arbetet.