Vad kostar en familj?

I den debatt om invandring som tycks tillta för varje dag, trots att de så kallade invandringskritiska rösterna – en eufemism för rasister – påstår att den är tabu, ställs det högljudda krav på att vi måste få veta ”vad det kostar”. Underförstått, någon vill dölja sanningen från oss.

Det trots att beräkningar av invandringens påstådda kostnader duggar lika tätt som Björklunds skolreformer. Med ungefär samma vetenskapliga halt. Pionjär på området var professor Södersten på 90-talet som räknade ut att invandringen kostar 50 miljarder, eller om det var 60. Han har sedan dess följts av en lång rad andra professorer som har kommit fram till vitt skilda resultat, som varierar från 20 till 150 miljarder.

Det visar ändå på det svenska utbildningssystemets demokratiska karaktär, vem som helst kan bli professor. En förmildrande omständighet är i all fall att de är professorer i nationalekonomi.

Nu tycker jag faktiskt att det inte är mer än rätt att medborgare får veta vart skattepengarna går, och eftersom jag hyllar principen att man ska sopa rent framför egen dörr, ska jag här försöka räkna ut vad min lilla familj kostade det svenska samhället.

Min mamma, min syster som då var nio, och jag som var tretton, kom till Sverige från Polen som politiska flyktingar i slutet av oktober 1969. De fem första nätterna bodde vi på hotell Baltic, som låg i Östra Nordstan, där Femmans torg, med sin shoppinggalleria lika stor som en mindre svensk stad, numera ligger. Hotellet var ett råtthåll, jag har ingen aning om deras priser, men kan tänka mig att en tusenlapp per natt i dagens penningvärde kommer ganska nära sanningen.

Sedan flyttade vi till en lägenhet. På den tiden fanns det gott om bostäder, vilket berodde på att det byggdes många bostäder. Det var en liten fyrarummare i Hammarkullen, då helt nybyggt, och det var först långt efteråt vi begrep att vi hade bott i slummen. Då tyckte vi att det var rymligt och modernt, och nära till naturen.

Idag tror jag att hyran för en sådan lägenhet med el och försäkring ligger på cirka sju tusen, och vi bodde där i sex månader.

Min syster och jag började skolan, efter sex respektive sju dagar, och ja, det var traumatiskt.

Mamma fick också sätta sig i skolbänken, och började läsa svenska på heltid. Under tiden försörjdes vi av ”det allmänna” med ett belopp motsvarande socialbidraget. Enligt dagens riksnorm för försörjningsstöd blir det 9 510 kronor i månaden.

Vi fick också någon form av klädbidrag, som jag för enkelhetens skull beräknar till tio tusen.

Det bör noteras att under den tid som mamma läste på Sfi fick hon ett erbjudande om extraknäck som hotellstäderska. Hon avböjde och bröt därmed mot den numera heliga principen om arbetslinjen. Hon tyckte helt enkelt att det var viktigare att lära sig språket, något som kanske inte sker optimalt under städning av hotellrum, och etablera sig i samhället så snabbt som möjligt.

Eller med dagens nyspråkbruk: hon valde bidrag framför arbete.

I maj 1970, sex månader efter vår ankomst till det nya landet, började mamma emellertid arbeta inom sitt yrke.

Lägger man ihop allt som vi har kostat samhället uppgår den totala summan till 114 060 kronor. Vad fick då Konungariket Sverige för pengarna? Jo, en 35-årig specialistläkare och två barn i grundskoleåldern.

Det är naturligtvis bruttokostnaden. Vad nettot blir? Det får någon annan räkna ut.