Toni Morrison är död. Det är en sorgens dag. Lyckligtvis finns hennes böcker kvar.
Toni Morrisons roman En välsignelse (Forum, övers: Kerstin Hallén) skildrar pionjärtiden i Nordamerika, och inte minst slaveriets första tid i det som kom att bli USA.
Det är sent 1600-tal i norra Virginia. I centrum för berättelsen står en nybyggarfamilj, och människorna runt omkring den: indiankvinnan Lina, den förvirrade flickan som kallas Sorg, och framför allt Florens, den svarta flickan vars mor lämnade henne från sig då hennes ägare skulle betala av på en skuld.
Fram träder en jungfrulig värld med oanade möjligheter – åtminstone för en del, där det är vackert, fritt och hälsosamt, i bjärt kontrast till Europas trångbodda och osunda städer, och fattigdomen och misären på den europeiska landsbygden.
Grunden för de nyrikas ställning är slaveriet. Morrison tecknar en skarpsinnig psykologisk skildring av slaveriet som ett mentalt tillstånd, som degraderar både slaven och slavägaren.
Naturligtvis är det i stor utsträckning en bok om kvinnor. En kvinna utan en mans beskydd är nästan helt rättslös. De vita kvinnornas dubbla bördor är slavkvinnornas tredubbla. Men här finns också mycket styrka, som har sin grund i gemenskap.
Morrison skriver en underbar prosa, som påminner mig mest om en fjällbäck, den porlar fram klar och okonstlad, och gnistrar med en rikedom av nyanser.
Det är vackert och det berör.
Det är sent 1600-tal i norra Virginia. I centrum för berättelsen står en nybyggarfamilj, och människorna runt omkring den: indiankvinnan Lina, den förvirrade flickan som kallas Sorg, och framför allt Florens, den svarta flickan vars mor lämnade henne från sig då hennes ägare skulle betala av på en skuld.
Fram träder en jungfrulig värld med oanade möjligheter – åtminstone för en del, där det är vackert, fritt och hälsosamt, i bjärt kontrast till Europas trångbodda och osunda städer, och fattigdomen och misären på den europeiska landsbygden.
Grunden för de nyrikas ställning är slaveriet. Morrison tecknar en skarpsinnig psykologisk skildring av slaveriet som ett mentalt tillstånd, som degraderar både slaven och slavägaren.
Naturligtvis är det i stor utsträckning en bok om kvinnor. En kvinna utan en mans beskydd är nästan helt rättslös. De vita kvinnornas dubbla bördor är slavkvinnornas tredubbla. Men här finns också mycket styrka, som har sin grund i gemenskap.
Morrison skriver en underbar prosa, som påminner mig mest om en fjällbäck, den porlar fram klar och okonstlad, och gnistrar med en rikedom av nyanser.
Det är vackert och det berör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar