Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

torsdag 22 augusti 2019

Ska man alltid ta strid mot folkets opium?





Under mellankrigstiden tog det polska kommunistpartiet Marx ord om religionen som folkets opium på största allvar. Religionen, alldeles oavsett om det var den katolska, den judiska eller den ortodoxa, var en del av den härskande klassens förtryckarapparat. En på det stora hela korrekt analys.

Uppfinningsrikedomen i kampen mot den religiösa vidskepelsen var stor. Vi åtminstone ett tillfälle som jag känner till släpptes en griskulting, dekorerad med ett rött rosettband runt halsen (?), in i en synagoga mitt under sabbaten.

Denna revolutionära handling utfördes av kamrater av judisk börd, som av någon anledning ansågs vara bättre lämpade att bekämpa just judendomen. Deras polska, ukrainska och vitryska kamrater i det då mångnationella Polen skulle ägna sig åt upptåg riktade mot katolska och ortodoxa kyrkor.

Vilket de nog aldrig gjorde.

Visserligen ligger det en Förintelse mellan då och nu, men jag kan inte desto mindre låta bli att tycka att tilltaget med grisen var bara dumt och barnsligt.

Efter kriget i Polen hamnade kommunistpartiet och kyrkan i ett permanent konflikttillstånd, vars intensitet varierade över tid. Trots sitt maktmonopol gick kommunist partiet aldrig ut i ett öppet totalkrig mot kyrkan på samma sätt som bolsjevikerna hade gjort på sin tid i Sovjet. Det var säkert mycket klokt.

Däremot upprätthöll man en mycket skarp åtskillnad mellan kyrkan och staten, i bästa borgerligt liberala anda. Det är för övrigt något som man önskar att dagens liberaler kunde förmå sig till i det borgerliga samhället.

Religion är en privatsak, och det handlar om att i alla lägen liera sig med progressiva krafter, oavsett bekännelse, etnicitet och så vidare, mot bakåtsträvare, hur dessa än motiverar sin reaktionära politik.

”Man måste kunna diskutera allt” hävdas det ofta med emfas. Det är lätt att instämma, och självklart ska den rätten finnas i ett demokratiskt samhälle. Men är det verkligen så enkelt? Om någon med stor iver ville diskutera judendomens kvinnosyn någon gång under säg år 1938, finns det all anledning att ifrågasätta vederbörandes motiv. Och om personen verkligen – mot all förmodan – ville bekämpa kvinnoförtryck så var det enbart enfaldigt i sin totala brist på insikt i vilken konsekvenser det faktiskt skulle få.

Det finns alltid en kontext, en historisk kontext, och den bygger på en maktordning.

”Självcensur” kommer säkert en och annan att ropa. Ja absolut. All mänsklig samvaro bygger dock på just självcensur.

Foto: Chenspec/Wikipedia


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar