Det är två kvinnor. Den ena är Berta Hansson (1910-1994), som har kallats en av de stora humanisterna i svensk konst. Det är starka teckningar av människor, expressionism som gör skäl för namnet, människor som uttrycker sig och förmedlar någonting viktigt till oss, kanske framför allt sin egen utsatthet.
Hennes teckningar av ett original från Fredrika får mig direkt att associera till den polsk-judiske författaren och konstnären Bruno Schulz. Samma påträngande sårbarhet, det kraftfulla uttrycket, viljan att säga något väsentligt, nästan som ett tecknat skrik.
Mänskligheten är trots allt en och densamma, och det är närmare mellan södra Lappland och Drohobycz i västra Ukraina än vi vill förstå.
Berta Hanssons teckningar av arbetande och skapande kvinnor går i samma stil, och förmedlar en kraftfull känsla av solidaritet.
Där finns också mörkare motiv, med religiösa inslag, där korset finns i centrum. De målningarna talar om död och lidande, och fortfarande om utsatthet, det är lätt att tolka det som främst barnens utsatthet.
Ett par teckningar av barn är humanistiska i ordets djupaste mening, det finns ingenting av motiv eller objekt där, bara förmedlad mänsklighet.
Den andra delen av utställningen består av Lena Lerviks skulpturer. De är en fascinerande förening av sakralt och profant, hedniskt och kristet. Några är pastischer på kända motiv, som de tre aporna, som med en dos humor har getts nya former och laddats med ett nytt innehåll.
Intressantast är nog ändå de stora Madonnaskulpturerna. Det är som global kvinnohistoria återgiven i terrakotta.
Håller tummarna för att någon från Mittuniversitetet i Härnösand har vett på att köpa in Sofiastatyn – vishet till lärdomsstaden.
Utställningen pågår till den 29 juli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar