Jazzfestival som förnyar sig

Det är lätt att uppfatta Mannaminnes topografi, med de branta backarna som går upp och ner, som symbolisk. Mest har det förstås varit uppåt för denna säregna och nästan osannolika skapelse i Höga Kustens hjärta. Kanske just för att de drivande har varit medvetna om att det faktiskt kan gå upp och ner, och har varit alerta nog att förnya och omskapa i tid.


Det gäller inte minst den numera anrika jazzfestivalen, vars 18:e upplaga har bytt namn från det tidigare Tradjazzfestival till New Orleansfestival.

- Vi vill markera ett annat innehåll, säger Joje von Biosman, sedan förra året ny festivalgeneral.

- Förmodligen kommer vi att bredda oss ännu mera, det måste vi göra för att överleva, säger Joje.

Inte minst är tanken att locka den unga publiken. Det finns det stort jazzintresse bland ungdomar, tror Joje, men knappast för tradjazz. I och med namnbytet släpper man också fram den fria jazzen, och dessutom musikstilar som cajun och bluegrass.

De flesta banden på festivalen spelar fortfarande good old Dixie, och gör det med den äran. Här finns riktiga veteraner som Barfota Jazzmen från Sundsvall, Real Stompers från Övik och Riverboat Jazzband från Nordingrå med omnejd. Men det är de nya unga banden som står för de mest spännande inslagen.

Bluez från Ånge spelar som namnet antyder jazzblues, även om jag tyckte att det lät förvånansvärt mycket Dixie ändå. Kul dock med författaren Bengt Ingelstam som gästblåsare. För en av de absoluta musikaliska höjdpunkterna stod Tom Eddye Trio, med medlemmar från Köpenhamn och Stockholm, och med Tom Eddye Nordén från Härnösand på kontrabas. Trion har vunnit Jazzfinalen på Fasching, och spelar Django Reinhardtinspirerad jazz, som pendlar på ett självklart sätt mellan ös och stämning, mellan swing och soul.

Mina favoriter under festivalen var Spinning Jennies från Stockholm. Bandet spelar bluegrass, med en smittande spelglädje, och deras texter – alltid på svenska – som de skriver själva, översätter, eller ”stjäl”, handlar om vardagens slit, sorger och glädjeämnen. Joe Hill goes New Orleans!