Så är det ofta, övergången från vinter till sommar, från iskallt till behagligt varmt, från bylsigt påklätt och buttert inbundet till glädjefullt fritt och utmanande öppet sker i detta land nästan alltid lika plötsligt och abrupt. Författaren, rabulisten och rättshaveristen Anderz Harning, må han vila i frid, påstod att svenskarna ägnar sig åt kvalificerat självbedrägeri när de tror att det finns flera årstider i Sverige, när det i själva verket bara existerar två: en lång vinter och en kort sommar (han var från Hälsingland).
Det skulle kunna vara förklaringen till den gränslösa sommarhysterin som råder i Sverige. Någonstans i skarven mars/april blir alla människor som förhäxade och totalt exalterade. Människorna spanar mot horisonten, solens upp- och nergångar kontrolleras noga, det suckas och det längtas, och det görs upp semesterplaner.
Jag har sett någonstans uppgifter om att Sverige är det land som har bland den högsta per capita konsumtionen av glass. Det kan eventuellt förklaras av att svenskar, i likhet med ryssar men olikt de flesta andra folk, äter glass även på vintern. Men hur förklarar man att vi är världsledande i innehav av cabrioletbilar? I det här klimatet?!
Det är nog helt enkelt så att när de första solstrålarna tittar fram och temperaturen kryper upp förbi tiogradersstrecket cabbar vi ner och på med glass i stora lass – FÖR NU ÄR DET SOMMAR!
Och i stort sett varje år är det samma besvikelse när människor fullt påklädda i tjocka jackor, vantar och mössor står och huttrar i kyla, blåst och regn, och diskuterar väder från morgon till kväll. Tills värmen och solen kommer tillbaka för ett par dagar till, och triumfens sommarögonblick är här igen.
I verklighetens dialektik finns det alltid motreaktioner, som i allkonstnären och numera Spanienpensionären Bengt Sändhs ”Vals om sommaren”, där han skaldar: ”Nu är den förbannade sommar´n här/en obeskrivlig plåga”. Men jag tycker ändå att det är bara en del av samma väderfixering och sommareufori.
Jag har alltid varit skeptisk till allt tal om nationalkaraktärer, att det och det är typiskt för vissa folkslag, och så vidare, men undrar just om inte det mest svenska är sommarhysterin.
Och naturligtvis besvikelsen. Inte bara över vädret, utan hela SOMMARPROJEKTET. Livet tar inte semester, och det som är jävligt i vanliga fall, under resten av året, fortsätter att vara jävligt under sommaren.
En del saker blir till och med värre. Läser just på svt:s nyhetssajt att ”Under sommarmånaderna ökar anmälningarna om grov kvinnofridskränkning/../Tvärtom ökar antalet anmälningar med i snitt sex procent under månaderna juni, juli och augusti, jämfört med övriga året/../den främsta orsaken är ett ökat alkoholdrickande och att stora förväntningarna på en lyckad semester har betydelse.”
Det är hur som helst helt oacceptabelt. Alltid. Semestertider eller inte.
En författare som har skrivit bra om våld mot kvinnor är Roddy Doyle, särskilt i romanerna om Paula Spencer.
Paula Spencer
Roddy Doyle
Övers. Hans Berggren
W&W, 2007
Hur börjar man sitt liv på nytt, och dessutom inte från noll, utan från en punkt betydligt längre ner än så?
Paula Spencer är 48 år gammal, alkoholist, nykter sedan en kort tid tillbaka, och fortfarande ”/…/ svettas ut sprit som hon drack för flera år sedan”. Hon är änka efter Charlo, som misshandlade och förnedrade henne under många år innan han blev skjuten av polisen under ett kidnappningsförsök. Paula har fyra barn, som alla har hanterat sin svåra uppväxt på olika sätt och med växlande framgång. Hon städar – utför hushållsnära tjänster? – och är både stolt och skamsen över sitt arbete, men trots att kroppen emellanåt säger ifrån släpar hon sig till jobbet, minnet av ”fasan i att inte ha några pengar” driver henne vidare.
Runt omkring henne träder det nya välmående Irland fram, den keltiska tigern med mer pengar, kaffelatte-kultur, nya bilar, byggboom och stigande fastighetspriser. Något litet av de spektakulära framstegen kommer också Paula till del. Den stora världen har kommit till den lilla förorten, och med den invandrare från Östeuropa och Afrika, människor som Paula inte riktigt vet vad hon ska tycka om.
”Paula Spencer” är en fristående fortsättning på ofattbart grymma ”Kvinnan som gick in i dörrar” (1997). Den nya romanen är mer psykologiskt inträngande. Paula plågas av sina hemska minnen från misshandelns och alkoholismens tid och sitt dåliga samvete. Hon trevar sig tillbaka till kontakten med sina barn och bygger upp livet på nytt med sin familj och sina vänner. Alla hennes relationer präglas av en stor komplexitet över vilken det förflutna hela tiden kastar sin skugga.
Doyle använder sig mycket av dialog, där han lyckas perfekt att fånga en vardaglig ton, som för handlingen framåt, samtidigt som det blottlägger tankeflödets motsägelsefullhet.
Personerna är trovärdiga och nära nog totalt uppriktiga. Det saknas inte heller den mycket speciella irländska humorn, rå men hjärtlig.
Sakta går livet vidare. Och det är OK.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar