Och naturligtvis finns den symboliska kopplingen, mellan ett rymdlab och LAB-gallery, som Nathalie Fougeras ”transdisciplinär plattform” heter. Det är inte heller svårt att föreställa sig hur signaler skickas ut i cyberrymden, vilket på sätt och vis är hela idén med Hörlursfestivalen.
Också invändigt är det en spännande och synnerligen lämplig lokal. Ett välvt innertak, vräkigt bekväma fåtöljer till publiken, och storslagna möjligheter att visa film på stor duk och använda projektioner, det är faktiskt lite Cosmonova-känsla där inne.
Det är som att vara innesluten i en egen liten bubbla, där kontakten med yttervärlden upprätthålls genom komplicerad teknik. Fast ändå inte. Vi befinner oss i själva verket vägg i vägg med en campingreception och en servering. På andra sidan älven firas Barnens dag. Så nog är Hörlursfestivalen fast förankrad i den lokala myllan.
Genom möjligheten till att visa bild i storformat kommer fler sinnen till användning, och hela upplevelsen förhöjs. På en duk projiceras festivalens chatt i realtid. Människor från hela världen kommenterar det som sker, utbyter åsikter, eller bara helt enkelt meddelar att de är närvarande. Man har faktiskt mycket stor behållning av att läsa dessa oupphörliga rader.
En indisk poet läser upp sina dikter direkt från Calcutta, det handlar om kärlek och storstadsliv, och man kan höra bruset från gatan i bakgrunden. På filmduken visas en film från T-banan i Paris i en fascinerande gråskala. Samtidigt dunkar elektronmusik oavbrutet i lurarna. Det uppstår onekligen mycket spännande möten mellan ljud och bild.
Det är mycket teknik inblandad, även om Björn Eriksson, en av eldsjälarna bakom festivalen, är noga med att påpeka att det är genomgående en mycket lättåtkomlig teknik för så gott som alla.
Och det är trots allt just tekniken som gör hela denna upplevelse möjlig.
Hörlursfestivalen kopplar ihop och förenar det lokala med det globala, Sollefteå med världen.
Fortsätt med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar