Napoleons ryska mardröm

Sommaren för 200 år sedan gick Napoleons arméer över floden Njemen i Litauen, som då utgjorde gränsen mot Ryssland. Det ryska fälttåget hade börjat, med katastrofala följder för Frankrike, och långtgående konsekvenser för världspolitiken lång tid framåt.


La grande armée räknade över 600 000 man, av vilka hälften var fransmän, resten var framför allt tyskar, italienare och polacker. Det var förmodligen den största armén som världen någonsin hade skådat. Nederlaget står i proportion till arméns väldighet, bara 90 000 kom hem, en skrämmande siffra, som förklarar den nästan mytiska betydelse som den franska katastrofen har fått genom historien.

Napoleons krig mot Ryssland har också fått en stor symbolisk betydelse. I väst markerar den hybris, en erövrarmakts överdrivna ambitioner som vill sluka mer än vad den mäktar med. I Ryssland ser man kriget istället som ett stort och avgörande steg för landet till en ställning av en modern stormakt.

Och i både väst och i Ryssland ses Napoleons nederlag som det ultimata beviset på att det är omöjligt att erövra det väldiga landet, där inte minst vinterkylan spelar en avgörande roll.

Inte helt oväntat är det sanningar med stor modifikation. Napoleon hade aldrig för avsikt att erövra Ryssland. Han ville bara återställa den maktbalans som hade fastslagits i freden i Tilsit 1807, och som delade upp Europa i två intressesfärer. Det ryska fälttåget syftade till att än en gång besegra ryssarna i ett spektakulärt slag, som senast i Austerlitz, och tvinga dem tillbaka till förhandlingsbordet.

Problemet var bara att ryssarna inte ställde upp till slag, utan ständigt flydde undan, mest beroende på att de inte hade som mycket att ställa upp med, vilket den ryske befälhavaren Kutuzov var klok nog att inte bara inse, utan också att rätta sig efter.

Denna insikt har förlänat Kutuzov en plats i världslitteraturen, genom Leo Tolstojs ”Krig och fred”.

Det var inte heller vinterkylan som besegrade Napoleon. När beslutet om reträtt fattas har vintern fortfarande inte slagit till. Särskilt var oktober månad ovanligt varm det året. Det stora problemet var att försörja en modern armé av den storleken i ett fattigt land, med en högst bristfällig infrastruktur.

Drygt hundra år senare skulle de tyska arméerna ställas inför liknande bekymmer.

Den brända jordens taktik som ryssarna tillämpade förvärrade ytterligare situationen för Napoleons trupper, och under reträttens slutskede skördade också den ryska kylan många offer.

För Ryssland var det otvivelaktigt en stor prestigeseger. Samtidigt fick man betala ett ganska högt pris. Fattigdomen ökade, inte minst bondebefolkningen sjönk ner i misär och livegenskap. Stora delar av Moskva förstördes i branden, som förmodligen anlades av ryssarna själva.

Och någon rysk expansion västerut blev ändå inte aktuell i spåren av Napoleons nederlag.

För Napoleon var det ryska fälttåget början till slutet. Han lyckades visserligen samla en ny armé på över 300 000 man, men de flesta saknade de tidigare stora arméernas stridserfarenhet och motivation. Han besegras, abdikerar, och efter ett mellanspel med de hundra dagarna och Waterloo är hans saga all.

Hans historiska insats blev däremot bestående: att göra slut på franska revolutionens radikala excesser, samtidigt som han befäste revolutionens liberala landvinningar.