Den korta litteraturen för de stora frågorna

En novell är ingenting annat än en kort skönlitterär text. Det finns ofta återkommande drag, som en viss komprimering av handlingen, mer eller mindre färdiga karaktärer, gärna en oväntad avslutning, men friheten är stor, och det finns ingen anledning att leka formpolis. Alltför ofta möter man i recensioner formuleringar i stil med att ”den här novellen räcker för en hel roman”. Det gör det inte alls, och det är lika begåvat att uttrycka sig så som att säga att boken är bättre än filmen. Det är helt enkelt olika medier, olika former, olika genrer, och de är inte jämförbara. Äpplen är inte bättre än päron (även om vi kan föredra smaken av det ena eller det andra).

Jag har alltid trott att novellen som litterär form borde passa perfekt för vår stressade tid, det är precis lagom att läsa på tunnelbanan, bussen eller tåget, en novell för varje resa till och från jobbet. Men så är icke fallet, även om novellkonsten fick ett visst uppsving efter att Alice Munro fick Nobelpriset 2013, så verkar den ökade populariteten mest gälla att skriva noveller, läsandet är fortfarande marginellt. Det vet varenda bokförläggare.

Det kanske är så att de stressade läser inte överhuvudtaget, medan de avslappnade föredrar romaner. 

Men snarare tror jag att det har att göra med fragmentiseringen i vårt samhälle att göra. Många finner sig uppenbarligen väl tillrätta med en splittrad läsning, några sidor i en roman, sedan får vi se vad som händer vidare på hemvägen, eller imorgon, novellens potentiella helhetsupplevelse känns alltför sluten och paradoxalt nog abrupt.

Det är synd eftersom novellen kan genom sin komprimerade form erbjuda inte bara starka läsupplevelser utan också nya och oväntade insikter. Inte för inte kommer ordet ”novell” av det italienska ”novella” som betyder nyhet.

Komprimerar man novellen till bristningsgränsen öppnar det ytterligare möjligheter till överraskande vändningar, det blir som ett plötsligt bakhåll (formen kallas novellet, ett tämligen överflödigt begrepp). Samtidigt kräver det mycket av författaren, det är här som agnarna skiljs från vetet, klåparen från mästaren.

Melker Garay är en författare upptagen av filosofiska och existentiella frågor, och hans flitiga användning av den kortkorta formen är ingen slump. Den passar som hand i handske för hans funderingar kring de stora frågorna, och skapar utrymme – ja faktiskt! – för nytänkande och mod att gå mot strömmen.

Berättelserna har lite karaktären av långa aforismer, och den uttrycksformen är sällsynt krävande, det kärnfullt pregnanta kan lätt bli putslustigt banalt. Det provet består Melker Garay genomgående med beröm godkänt.

Stilen rör sig obehindrat mellan saga, allegori och magisk realism, med inslag av surrealism, som tillsammans bildar ett egenartat garayskt idiom.

Språket är skenbart enkelt, föredömligt komprimerat på ett kongenialt sätt till formen.

Ett bärande tema i Melker Garays författarskap är att allt vi gör har ett pris. Det låter kanske inte så djuplodande till en början, men ju mer författaren konfronterar läsaren med visserligen vardagliga situationer, som genom drastiska vändningar sätter slentrianmässiga ”sanningar” ur spel och får oss att tänka efter, inte bara ett utan fler varv till, desto mer komplext blir det.

Sanningen har ett pris, minnet har ett pris, framför allt har friheten ett pris. Vi har utrustats med fri vilja, en central tanke hos Garay, och väljer ofta ”fel”. I novellsamlingen ”Råttan”, en titel som fortsätter med ”och andra onda berättelser”, tar Melker Garay resolut människan ner från hennes egentillverkade piedestal.

Vi är grymma, lögnaktiga, opportunistiska, ansvarslösa och egenkära. Också, tack och lov har vi andra sidor, Melker Garay är ingen misantrop, tvärtom, hans humanism är grundmurad, men ondskan är så mycket mer spännande att skildra än godhet. Det visste redan Dante, och inte ens Dostojevskij har riktigt lyckats komma runt den problematiken.

Oförskräckt slår Garay också sönder idealiseringen av familjen och föräldrarollen, som i novellen ”Mamman”, utan att skämmas det minsta förklarar han i ”Tjockskallen” att lyckan är en ihålig myt, och inte minst gör han kaffeved av vår tids kanske mest omhuldade levnadsmaximer – att leva i nuet.

Nej säger Melker Garay i flera av novellerna, minnets makt är ofantlig, det är omöjligt att göra sig kvitt det förflutna.

Jag kan bara tillägga att ”Man ska leva i nuet” är förmodligen ett av den moderna tidens mest enfaldiga påståenden. Nuet finns inte. Det enda som finns är ett tidsflöde som knyts ihop av våra berättelser. Om det som har varit, om det som är, och inte minst om det som vi tror kommer att hända. Allt det hänger oupplösligt ihop och kan inte separeras. Vi behöver veta varifrån vi kommer för att förstå vart vi är på väg.

Det är typiskt för hela Melker Garays författarskap att gå emot strömmen, ifrågasätta rådande självklarheter, och att vägra svälja det av tiden, samhället och den dominerande ideologin, ordinerade lyckopillret.

I den senaste novellsamlingen ”Fågelskrämman” kommer denna kritiska attityd till ett fullödigt uttryck. Samlingen har undertiteln ”Skymningsnoveller”, och skymning är, om vi får tro Hegel, den tid på dygnet då Minervas uggla flyger. Det är jakt efter kunskap, inte information, utan just kunskap, lite i Einsteins anda, om man kan tillåta sig att vara en smula pretentiös, en förmåga att ifrågasätta det självklara, att ställa skenbart naiva frågor, ”vad skulle hända om det var tvärtom?”, ”vad tänker en spegel?”, ”vad är skillnaden mellan mörker och ljus?”, ”vad är egentligen nytt?”.

I ”Fågelskrämman” är formen inte lika komprimerad, en del berättelser är lite längre, och kommer nästan upp i ordinarie novellängd, vilket inte är helt lyckat. Den ultrakorten formen passar Garay bättre.

Inte desto mindre återfinns här några av mina favoritnoveller. I ”Papegojan” punkterar Garay vår tids uppblåsta originalitetsballong. Nej, vi tänker inte självständigt, vi tänker inte nytt, vi upprepar bara andras tankar.

Vilket ju faktiskt inte behöver vara så förskräckligt, vi är lika mycket unika individer även om vi lever i samklang med vår tid och dess människor. Och dessutom, med Bernard av Chartes ord: ”Vi är dvärgar som står på jättes axlar” (uttalandet har tillskrivits flera personer, bland annat den franske poeten Louis Aragon, men Bernard var nog ändå först).

I ”Enstöringen” återkommer temat från ”Tjockskallen i ”Råttan”, lyckan är en myt. Enstöringen är visserligen lycklig, men det är tack vare- eller på grund av – att hen säger inget, syns lite, stör ingen, luktar knappt, har inget sinne för humor, ingen särskild talang för någonting, inga vänner, han är helt oansenlig. Och totalt overklig, ingen människa är så fullständigt utan egenskaper, och det är nog vad som krävs för lycka, åtminstone i dess mer hurtfriska, romantiserade tappning.

Vissa av Melker Garays tvärtom-perspektiv är tämligen överraskande, vilket gör dem desto mer talande. Han tar parti för personer som har haft dåligt rykte genom historien, som cyklopen Polyfemos och filistéernas jätte Goliat. När de framträder i de ursprungliga berättelserna är de förstås the bad guys, Polyfemos håller Odysseus fången, och Goliat hånar guds utvalda folk när han besegras av den obetydlige herden David (så obetydlig var han inte).

Det är Odysseus och David som får rangen av hjältar, men, frågar Garay, var de inte blott viljelösa redskap för ödet och guds outgrundliga vägar, medan Polyfemos och Goliat valde sina nederlag, vilket är kanske den största segern som kan vinnas. Historien står inte still, bovarna i dramat har förvandlats till underdogs, och Melker Garay ger uttryck för en genuin humanism genom att alltid ta parti för de svaga. Givetvis på sitt eget säregna sätt.

Gud och Djävulen blir allt mer lika varandra, vi jagar efter livets mening, och just som vi är nära att finna den är det dags att lämna denna jämmerdal. Undergången är bestämd redan på förhand, och det har vi svårt att leva med. Trots all grymhet och smärta är livet ändå värt att leva.

Litteratur som utmanar och tröstar – det är litteratur när den är som bäst.

Konst om tid och tystnad

Första intrycket är att det är spretigt och helt utan sammanhang. Ann-Kristin Källströms utställning på Kramfors konsthall innehåller grafik med till synes skiftande motiv. Två stora, färgstarka monokromer, en hörna med träd, flera blad med vad som ser ut som aggressivt argsinta japanska tecken dominerar lokalen, där finns också ögon i olika konstellationer.

Till att börja med kan det vara lite förvirrande. Men när sammanhanget börjar skönjas och ett mönster framträder i all sin nyanserade mångsidighet blir det riktigt spännande.

Det som jag först associerar till som japanska skrivtecken är vinstockar på våren någon gång i april. Ann-Kristin Källström har varit artist-in-residence i österriskiska Krems. Det ligger i vindistriktet Wachau belägen i en dal vid Donau. Och just där fick hon reda på att en massaker hade inträffat i slutet av andra världskriget, en fruktansvärd händelse som ingen vill tala om.

Den avdelningen har också underrubriken Silentium.

Och det är en tystnad som hörs. Den skriker inte, den vrålar, av smärta, men också för att påminna.

Ögonen är avbildade från porträtt av Ann-Kristins avlidna släktingar. De tittar ömsom uppfordrande, ömsom vädjande: det är jag, glöm mig inte!

Konstnären själv kallar det att ”konservera” minnet.

Träden som bildar en hel skog är symbolen för urtiden, något som fanns långt före oss, och kommer att finnas länge efter vårt korta ögonblick på jorden.

De två explosiva monokromerna förstärker tidsperspektivet in i evigheten.

Utställningen har som rubrik ”Pågående resultat” och beskriver en ständig konstnärlig process som arbetar vidare, återanvänder och utvecklar. Det förflutna knyts ihop med nutiden och pekar framåt i en mångfacetterad skildring av Tiden.

En fascinerande aspekt av utställningen är färgen, eller rättare sagt avsaknaden av färg. De två stora verken i skimrande rött och intensivt grått är visserligen mycket iögonfallande, men allt annat går i svart-vitt.

Paradoxalt nog påstår Ann-Kristin att hon ser allting i färg, och hon förstår inte själv varför det blir så mycket svart-vitt. Men det kanske är så enkelt att det man ser inom sig behöver inte alltid materialiseras som en kopia av det inre. Fältet kan lika gärna lämnas fritt åt åskådaren att måla själv – det är kanske ingen tillfällighet att målarböcker för vuxna blir allt mer populära.

Utställningen hade vernissage i lördags och pågår till den 14 november.

Att betala priset för sin sanning

Ensam

av Alfhild Agrell

Östagötateatern:

Medverkande: Marika Strand, Caroline Harrysson, Peter Sundberg, Per Burell, Peter Jansson, Kerstin Eriksson

Regi: Martin Rosengardten

Scenografi/kostym: Magnus Möllerstedt

Ljusdesign: Linn Persson

Ljuddesign: Michael Andersson

Mask: Lena Stranger Weinar

”För att sätta sig upp mot det bestående måste man vara antingen förbannat dum eller förbannat stark.” Den lätt cyniske doktor Sandéns ord anger grundtemat i Alfhild Agrells pjäs ”Ensam”, som spelades i Härnösand i en uppsättning av Östgötateatern på tisdag kväll.

Den gode doktorn konstaterar också att dramats huvudperson Thora Edlin varken är tillräckligt dum eller stark. I det är hon långt ifrån ensam, få, om ens några, av oss, är beredda att fullt ut ifrågasätta samhällets grundvalar, och framför allt att betala priset.

Ensam hade premiär 1886, det var en brytningstid då existentiella frågor diskuterades flitigt på teaterscenerna – tankarna går osökt till Ibsen. Agrell gestaltar mycket skickligt, minst lika skickligt som sin norska kollega, problematiken kring konflikten mellan individ och samhälle, den framväxande individualismens krav på att vara sann mot sig själv och sina övertygelser, att förkasta livslögnen och våga stå upp för sanningen – sin sanning.

Det är lätt att dela Thora Edlins vånda och inre strid, sympatierna och identifikationen är helt på hennes sida.

Pjäsen tar i lika hög grad upp ett annat av den tidens brännande debattämnen, kvinnofrågan.  Och även om den på inget sätt är avförd från dagordningen idag, är ändå frågor om hemlighetsmakeri och skam för att han fött ett ”oäkta” barn, tämligen överspelade i dagens svenska samhälle, och hela den delen av dramat kändes enbart mossig och trist förutsägbar.

Pjäsens karaktär som kostymdrama – de tjusiga kläderna till trots – förstärker ytterligare temats inaktualitet. Det märktes också på rollgestaltningen. De existentiella frågornas levande människor förvandlas i kvinnofrågan till fyrkantiga pappfigurer som förkunnade idéer.

Men om Ensam är tematiskt ojämn håller den hög dramatisk kvalitet rakt genom. Tempot är välavvägt högt, replikväxlingen rapp, träffsäker och med mycket avväpnande humor.

Pjäsen är dessutom utomordentligt välspelad, Östgötateatern är en trevlig ny bekantskap, alla skådespelarprestationerna förtjänar beröm.

Alfhild Agrells renässans fortsätter sitt välförtjänta segertåg. Salongen var välfylld på Härnösands teater, och det var särskilt glädjande att så många ungdomar fann vägen dit.

Tidigare under dagen presenterades Alfhild Agrells plats och idéer för konstnärlig gestaltning för platsen. Kommunen har ju beslutat att namnge en plats i Härnösand till Alfhild Agrells minne, och fem konstnärer har arbetat under två dagar med idéer för hur den kan komma till liv genom konstnärlig utformning.

Foto: Ola Kjelbye

Rebellen från Gårdsten kämpar vidare

Miira

Eija Hetekivi Olsson

Norstedts

I takt med urbaniseringsprocessens explosion och de ökade klyftorna i samhället får förorten allt fler röster. I Sverige har vi Lena Anderssons Var det bra så?, Ett öga rött av Hassem Khemiri, Still av Hassan Loo Sattarvandi, för att nämna några, översatt finns det bland annat franska stjärnskottet Faîza Guène  med flera romaner, och Goran Vojnovic från forna Jugoslavien med Blattejävlar!

2012 kom så Eija Hetekivi Olssons debut Ingenbarnsland. Det här var inte en roman vilken som helst utan en litterär vulkan, med ett språk som brinnande lava, och en vrede som exploderade med en kraft att påverka långt och länge.

Nu har Hetekivi Olsson kommit med sin andra roman, en lös fortsättning på Ingenbarnsland. Andra boken sägs skilja agnarna från vetet, det är nu det går att bedöma om ett författarskap håller.

Det gör det!

Från Gårdstenskolans öken går Miira vidare till gymnasiet. Hon tänker inte vara något offer som de andra ungdomarna, den garanterat meningslösa och utsiktslösa barn- och fritidslinjen är inte hennes melodi. Nej, hon ska bli ”Sveriges proffsigaste hjärnkirurgproffs”, och ska därför läsa naturvetenskaplig linje på fina snobbgymnasiet inne i stan.

Som förberedelse läser hon lite då och då i en lärobok i neurologi. Beklagligt nog är boken skriven av en massa gubbar – de flesta läroböcker oavsett ämne tycks vara det – och dessutom på annanplanetska.

Miira är en rebell och hon tar inte skit från någon, framför allt inte från ”bestämmarsidan” eller dess representanter, det må vara pojkvänner, lärare eller chefer. Inte alldeles överraskande uppstår det en del konflikter – för att uttrycka sig en aning mesigt.

I Miiras rebellsjäl finns en naturlig känsla för jämlikhet och rättvisa, hennes klasskänsla är helt spontan. Hon är feminist och socialist utan att ens veta om det.

Hon genomskådar arbetslivets orättvisor, politikens hyckleri, manssamhällets feghet och skolans ruttna värderingar. Inte minst avslöjar hon det falskhetens språk som döljer samhällets skevheter och tillkortakommanden.

En ”före-tagare”, vad tar han (det alltid en han!)? Och borde inte människor vara ”före-givare” istället.

Eija Hetekivi Olssons språk drivs av en explosiv energi och en uppkäftig ordglädje. Det blir fullständigt klockrent som när banken tar ”råneränta”, trösterikt med bråkdel – bråkig del, och nästan filosofiskt med ”friaste grymmetiden” när man inte sagt upp sig utan bara sa ner sig igen.

Det går inte som på räls för Miira, det gör det aldrig för en rebell som är sann mot sig själv. Men hon vet att bakslag följs av framslag – hon är dialektiker också.

Det är en roman som säger mer om dagens Sverige än alla akademiska avhandlingar tillsammans.

En omarbetad version har tidigare publicerats i Flamman.

Doug och Chip till Ådalen

Countrystjärnan Doug Seegers, som har fått sitt genombrott i tv-programmet Jills veranda, och har besökt våra trakter vid flera tillfällen, kommer tillbaka till Ådalen. Han ska ut på en julturné i Sverige och kommer till Ytterlännäs kyrka den 2 december. Han kommer att spela med sitt band och det blir en mix av hans egna julsånger, amerikanska julsånger, och givetvis country!

Det blir den enda julspelningen Doug gör i området.

För drygt ett år sedan spelade Doug för utsålda hus på Bollsta Folkets hus och han gjorde också en liten spelning på Nylandsskolan några timmar innan.

-          Vi hoppas därför på många barn på hans konsert denna gång, Doug älskar ju att spela för barn, säger Peter Söderlind från arrangerande Rootsy Music Höga kusten.

Biljetterna till den konserten kommer att säljas på Tickster, och man kan även köpa de över disk på Spelhörnan på Ica Rosen i Nyland.

Chip Taylor, denna legendariske låtskrivare som fyllde Tingshuset i Nyland i augusti förra året, och som Fredrik Högberg efteråt tyckte var den bästa konserten som varit på Tingshuset, kommer tillbaka igen till Ådalen den 21 januari.

 Dessutom med ett nytt album i bagaget så det kommer att bli en mix mellan nytt och gammalt. Chip är, för de som inte redan vet, mannen bakom hits som Wild Thing och Angel of the morning. Han har även skrivit låtar som spelats in av Johnny Cash, Waylon Jenning och Janis Joplin.

Med sig har Chip också denna gång den briljante keyboardisten Göran Grini från Norge.

Det som hänt efter att Chip varit i Sverige senast är att han blivit invald i prestigefyllda Songwriters Hall of Fame, bland låtskrivare som Bob Dylan, Leonard Cohen, Kris Kristofferson, och Bruce Springsteen.

Som en extra nyhet kring Chip Taylors konsert är att den kommer att hållas i besökscentrat på Box Destilleri. Första gången en konsert hålls i den byggnaden. Det blir en liten intim konsert med plats för högst 80 personer i publiken.

Biljetterna till denna konsert kommer också att släppas på Tickster.

-          Vilken perfekt julklapp att ge bort en konsert med Chip Taylor på Box, säger Peter Söderlind.

30 år av komposition firades på Kapells

Kapellsberg firade 30-års jubileum för kompositionsutbildningen med en intensiv dag på teatern under lördagen. Det blev två konserter, en elektroakustisk konsert på lilla scenen, och en stor kör- och orkesterkonsert på stora scenen.

Peter Lyne började på Kapellsberg 1983 som föreståndare för musiklinjen.

-          Tillsammans med Olov Franzén tyckte vi att det skulle vara kul att arbeta upp en utbildning för komposition, säger Peter.

Sagt och gjort, 1986 var utbildningen i gång. Det är en högskoleförberedande utbildning, och sådana finns det inte så många i Sverige. Peter tror att det förutom Härnösand finns bara på Gotland.

Sedan starten har omkring 70 personer varit elever på kompositionsutbildningen. Många har gått vidare till uppmärksammade karriärer inom musikvärlden både i Sverige och internationellt.

Mellan åren 1993-94 studerade Malin Bång vid Kapellsberg.

-          Under min gymnasietid spelade jag fiol och piano men upptäckte så småningom att det var komposition som var min grej, säger Malin.

Hon kollade vilka utbildningar det fanns, och Kapellsberg gjorde bäst intryck. Här kom hon också ordentligt i kontakt med modern konstmusik, något som är inte minst Peter Lynes skötebarn.

-          Det blev en aha-upplevelse varje gång, den här musiken är så oberäknelig och mångfacetterad, jag kan knappt lyssna på klassisk musik längre, den är alltför förutsägbar, säger Malin Bång.

Malin har fortsatt sina studier i Piteå, Paris och Stockholm, och är numera en efterfrågad kompositör verksam både i Sverige och utomlands.

Under lördagens första konsert med elektroakustisk musik spelades ett stycke av Malin med titeln Purfling. Här kombinerades högtalarmusik med violinmusik med Karin Hellqvist.

Liknande upplägg hade Fredric Bergström som spelade sitt eget stycke För vevlira på just vevlira.

Det var uteslutande musik av före detta elever och lärare vid Kapells som spelades. Sammanlagt  blev det 13 verk av 13 tonsättare. Inte mindre än tre av verken var uruppföranden. Det var Anders Berggréns In different directions under det första konserten, och Gustaf Blix Eyebrow Variations och mäster Lynes The Seasons för kör och orkester senare på kvällen.

Den andra avdelningen var generellt sett mindre avantgardistisk och något mer konventionell. De andra verken var Olov Franzéns Intenso för stråkorkester och Jonas Bohlins Violinkonsert.

I den konserten deltog Nordiska kammarorkester, Örnsköldsviks kammarkör och Kapells kammarkör, med violinsolisten Jonas Lindgård, under ledning av Staffan Larson, som  även han var lärare vid Kapells under 90-talet.

Trollflöjter som spelar världsmusik

Livsluft är ett samarbete mellan två flöjtister. Det är Anders Hagberg och Göran Månsson. Anders spelar tvärflöjter, Göran blockflöjter. De kommer från två skilda musikaliska världar, och när jazz möter folkmusik, uppstår, om inte ljuv, så i varje fall fascinerande musik. På fredag kväll spelade duon på Svanö Folkets hus.

Nu är det inte vilka flöjter som helst som de två spelar, det är flera instrument i varierande storlekar, från de allra minsta blockflöjterna över blockflöjternas värsting med det omöjliga namnet subkontrabasblockflöjt till åbäket kontrabastvärflöjt.

Göran Månsson spelar dessutom på det svenska bidraget till blåsinstrumentfamiljen – Härjedalspipan. Han håller kurser både i spelande och byggande, och har introducerat detta förnämliga blåsinstrument ända i Japan, där det har faktiskt uppstått en hel folkrörelse kring detta exotiska instrument.

Repertoaren är blandad, med ett klart drag åt världsmusik. De inledde med en sång från norra Grönland, innehållande fem toner som enligt Anders finns över hela världen, ”vår arts nationalsång” kallade han dem.

De fortsatte sedan med en högst säregen version av Kristallen den fina, som blottade hela den svenska folkmusikens nästan oefterhärmliga känsla för dystert vemod. Mera svenskt blev det med en senpolska från Borgsjö. Göran Månsson härstammar ju från en spelmanssläkt i närbelägna Haverö utanför Ånge.

Det blev också en hel del nykomponerat, med tydlig inspiration från de samarbeten som framför allt Anders Hagberg har haft med musiker från Orienten.

Det bjöds även på en oförglömlig musikorgie i bastoner på de två största instrumenten.

Spännvidden i deras musicerande är imponerande, med ett register från djupaste dundrande bas till de finaste knappt hörbara nyanser. Varje låt är som en egen berättelse som bygger upp stämningar med toner och dofter från hela världen.

Det är fräckt, lekfullt och virtuost.

Konserten avslutades stilenligt med en schottisblues – ja det är sant! - och det svängde som om hela världen var i gungning.