Jazzfestival som förnyar sig

Det är lätt att uppfatta Mannaminnes topografi, med de branta backarna som går upp och ner, som symbolisk. Mest har det förstås varit uppåt för denna säregna och nästan osannolika skapelse i Höga Kustens hjärta. Kanske just för att de drivande har varit medvetna om att det faktiskt kan gå upp och ner, och har varit alerta nog att förnya och omskapa i tid.


Det gäller inte minst den numera anrika jazzfestivalen, vars 18:e upplaga har bytt namn från det tidigare Tradjazzfestival till New Orleansfestival.

- Vi vill markera ett annat innehåll, säger Joje von Biosman, sedan förra året ny festivalgeneral.

- Förmodligen kommer vi att bredda oss ännu mera, det måste vi göra för att överleva, säger Joje.

Inte minst är tanken att locka den unga publiken. Det finns det stort jazzintresse bland ungdomar, tror Joje, men knappast för tradjazz. I och med namnbytet släpper man också fram den fria jazzen, och dessutom musikstilar som cajun och bluegrass.

De flesta banden på festivalen spelar fortfarande good old Dixie, och gör det med den äran. Här finns riktiga veteraner som Barfota Jazzmen från Sundsvall, Real Stompers från Övik och Riverboat Jazzband från Nordingrå med omnejd. Men det är de nya unga banden som står för de mest spännande inslagen.

Bluez från Ånge spelar som namnet antyder jazzblues, även om jag tyckte att det lät förvånansvärt mycket Dixie ändå. Kul dock med författaren Bengt Ingelstam som gästblåsare. För en av de absoluta musikaliska höjdpunkterna stod Tom Eddye Trio, med medlemmar från Köpenhamn och Stockholm, och med Tom Eddye Nordén från Härnösand på kontrabas. Trion har vunnit Jazzfinalen på Fasching, och spelar Django Reinhardtinspirerad jazz, som pendlar på ett självklart sätt mellan ös och stämning, mellan swing och soul.

Mina favoriter under festivalen var Spinning Jennies från Stockholm. Bandet spelar bluegrass, med en smittande spelglädje, och deras texter – alltid på svenska – som de skriver själva, översätter, eller ”stjäl”, handlar om vardagens slit, sorger och glädjeämnen. Joe Hill goes New Orleans!

Veckan från hyllan 2012-31

”Regionala flygplatser riskerar att slås ut” förkunnar en somrig nyhet på svt.se. Det finns 40 (fyrtio) flygplatser i Sverige, de elva största ägs av staten genom Swedavia, det som tidigare hette Luftfartsverket, och jag kan ge mig fan på att något konsultbolag fick ett arvode motsvarande hela årsbudgeten för flygplatsen i Storuman för at kläcka det löjliga namnet.

Sverige är ett stort (med europiska mått mätt) och långt land, med relativt stora avstånd, och därför borde goda kommunikationer vara extra prioriterade här. Men icke så. Det är precis tvärtom, Sveriges storlek anförs som ett argument för att INTE bygga ut tågtrafiken. Och så är landet glest befolkat, som bekant. Så det lönar sig inte att bygga ut tågnätet, vi har inte råd med det – eller vill ni ha det som i Grekland?
Som i Grekland har vi det inte, inte heller när det gäller tåg. Sverige är det land i EU som satsar minst på tågtrafiken, och resultaten låter inte vänta på sig. Sverige är numera ett u-land när det gäller tågtrafik, och ingen blir vare sig förvånad eller arg längre när det blir stopp i trafiken någonstans på grund av signalfel, elfel, fel…

SJ betalar förmodligen mer i ersättningar för alla förseningar än de investerar i underhåll.

Och det man frågar sig är hur det är möjligt att vi inte har råd med tåg, men däremot med en flygplats i varenda garderob runt om i landet. 40 flygplatser! Där jag bor har vi max tio mil till tre flygplatser, inom en radie av 20 mil är det fem. Och det med ett befolkningsunderlag på lite drygt 600 000. 120 000 per flygplats, föga imponerande.

Berörda kommuner antingen äger flygplatserna direkt, eller är medfinansiärer. Det blir åtskilliga miljoner per år, och de flesta av flygplatserna går dessutom med förlust. Men det, det har vi råd med. År efter år. Visst är det konstigt.

Att resa sägs vara bildande, men jag vet inte det jag. Avkopplande kan det många gånger vara, men nog tror jag att det flesta tar bara med sig fördomar hem i bagaget från sina resor, oavsett om det är när eller fjärran.

Thailand är ett populärt resmål, och för några år sedan kom det faktiskt en bok från Thailand som hade ett och annat att säga om turisterna därstädes. Föga smickrande, inte alldeles oväntat.

Boken heter ”Sightseeing”:

Sightseeing
Rattawut Lapcharoensap
Övers. Ia Lind
Norstedts, 2006


Thailand är numera resmålet nummer ett, och alla som har varit där tycker att det är SÅÅ fint, och thailändare är SÅÅ trevliga. Men hur många har läst en thailändsk bok? Nu har ni chansen, men varning utfärdas – det här är så långt bort från en glättig turistbroschyr som det överhuvudtaget går. ”Sightseeing” av den unge blott 27-årige Lapcharoensap är en samling noveller. Där finns dels det omvända turistperspektivet, thailändarna tittar på turisterna, och det de ser är inte alltför vackert: ”Här erbjuder man dom historia, tempel, pagoder, traditionella danser, flytande marknader, fisk- och skaldjurscurry, tapiokadesserter och kooperativa sidenväverier, men det enda dom egentligen vill göra är att rida på åbäkiga grå djur, som en skock vildar, och dregla över flickor och dessemellan ligga utslagna på stranden och få hudcancer.”

Dels finns här berättelser som ger inblick i ett vardagens och vanligt folks Thailand, långt bortom turisternas värld. Den kanske mest gripande novellen handlar om vänskapen mellan två thailändska pojkar och en kambodjansk flyktingflicka – Thailand är ett stort flyktingland – som tar abrupt slut efter att kambodjanernas kåkstad utsätts för en regelrätt pogrom, inte heller främlingsfientlighet är något okänt i det tjusiga turistparadiset.

Lapcharoensap skriver en enkel realistisk prosa, med fina miljöskildringar där man riktigt kan se alla färger och känna alla dofter. Man blir nyfiken på Thailand, dess historia och kultur, lyssna på morlam-musik. Nästa år utkommer Lapcharoensap med sin debutroman på svenska, där har vi något att se fram emot.

Konst och litteratur i OS

Idag invigs OS i London. Dagen till ära, en favorit i repris:

Visste ni att man har tävlat i konst i OS?


De moderna olympiska spelens grundare Pierre de Coubertin hade som ideal en fredlig uppfostran för både kropp och själ och ville förena idrott och konst. 1912 i Stockholm kunde konsten introduceras. Man tävlade i fem grenar: arkitektur, litteratur, musik, målning och skulptur. Som småningom infördes olika underavdelningar till samtliga grenar.

Enligt reglerna skulle varje bidrag vara inspirerat av idrott, och inte var publicerat före OS. De litterära verken var begränsade till 20 000 ord, fick skrivas på respektive språk men med ett sammandrag på engelska eller franska. Musiken presenterades i notform.

En kuriositet i sammanhanget är det sovjetiska deltagandet i konsttävlingarna vid OS 1924, annars bojkottade Sovjet de olympiska spelen som ansågs vara ett ”borgerligt spektakel”. Två IOK-presidenter har deltagit i konsttävlingar: självaste de Coubertin som under pseudonym vann litteraturtävlingen 1912, och Avery Brundage som var med i litteratur 1932 och 1936. Två personer har lyckats att vinna olympisk medalj både i konst och i traditionell idrott: amerikanen Walter Winans som hade vunnit ett guld och ett silver i skytte, vann dessutom ett guld i skulptur i Stockholm. Ungraren Alfred Hajos vann två guldmedaljer i simning 1896 för att 28 år senare ta silver i arkitektur.

Ingen av deltagarna i de olympiska konsttävlingarna har lämnat några bestående spår efter sig inom konstvärlden. Däremot kan OS-konsten ståta med några riktiga högdjur bland jurymedlemmar, framför allt 1924 då Selma Lagerlöf dömde inom litteraturen och Igor Stravinskij inom musiken. Konst-OS kan också visa upp den äldste deltagaren, den 73-årige britten John Copley.

Sverige har inte skördat några större framgångar på den olympiska konstens område. Den enda medaljen är ett brons som vanns 1948 av Nils Olsson inom kategorin stadsplanering för sim- och sporthall i Göteborg.

1949 la IOK fram en rapport som konstaterade att eftersom så gott som alla deltagare i konsttävlingar var professionella, hade de ingen plats inom den olympiska idrottens amatörvärld. Den har ersatts med utställningar och föreställningar i samband med spelen.

Idag när amatörreglerna har övergivits inom OS borde det åter finnas förutsättningar för konstens återinträde i den olympiska gemenskapen. Tanken på att tävla i konst kanske tar emot för många, men faktum är att det redan tävlas i musik, litteratur, arkitektur. Pierre de Coubertins gamla tanke var nog inte så dum ändå.

Dario Fos lärjunge till Härnösand

Höga Kusten teaterförning, aktuell med ”Morden i Klingre” vid Skuleberget, har gjort ett riktigt kap. I samband med föreningens uppsättning av ”Sjunde budet” i våras, togs kontakt med pjäsens författare, Nobelpristagaren Dario Fo. Det har resulterat i att Dario Fos lärjunge och nära medarbetare Mario Pirovano kommer till Sverige i september, och uppträder den tolfte september på Murberget i Härnösand.


Mario Pirovano har under många år samarbetat med Dario Fo och hans fru Franca Rame. Pirovano anses vara den främste uttolkaren av Dario Fos texter. Han är också en numera berömd och mycket uppskattad förmedlare och förnyare av den folkliga teatergycklartradition som Dario Fo har lyft fram och moderniserat – och som har gett honom Nobelpriset i litteratur.

Föreställningen som Mario Pirovano ska uppträda med i Sverige är ”Den helige gycklaren Franciskus” av just Dario Fo. Det är en monolog som spelar upp de viktigaste händelserna i den helige Franciskus liv, mot bakgrund av medeltidens våldsamma historia, med en rad olika historiska personligheter.

Franciskus är en udda figur i det kristna porträttgalleriet, och det var med stor möda och väldigt besvär som kyrkan lyckades pressa in honom i den gällande kyrkliga kristna mallen. Dario Fo sliter av den kyrkliga grannlåten och ställer fram en folklig Franciskus, som förespråkade fred, ödmjukhet, enkelhet, och talade med hög röst mot krig, de rikas girighet, kyrkans hyckleri. Onekligen högst aktuellt.

Intressant nog kallade sig Franciskus själv för en ”Guds gycklare”.

Föreställningen i Härnösand kommer att framföras på engelska, Pirovano har bott tio år i England. Han ska också hålla en workshop i Härnösand för skådespelare.

Feministiskt morddrama vid Skule

TEATER

Mordet i Klingre
Regi: Gunvor Jonsson
Musik: Magnus Edholm

För andra året spelar Höga kusten Teaterförening Bo R Holmbergs pjäs ”Mordet i Klingre” vid Skulebergets fot. Under vintern har man dessutom hunnit med ett mellanspel med Dario Fos ”Det sjunde budet” – dock inomhus. Sammantaget har det gjort att amatörskådespelarna har haft tid och tillfälle att vässa yrkeskunnandet och utveckla scenvanan.

I två av de stora rollerna är det nya skådespelare. Emelie Sellin har ersatt Jimmie Edlund som Berättare, och istället för Karin Olsson uppträder Linda-Marie Nygren som Kristina Persdotter. Det märks att de är noviser, de agerar ganska stelt och räddhågset, och framför allt Emelie Sellin går ordentligt vilse i texten vid flera tillfällen. Det släpper emellertid i andra akten, och blir mycket säkrare, tydligen behöver de två bara lite tid för att växa in i sina roller, så kommer det garanterat att bli mycket bättre.

I gengäld uppträder resten av ensemblen med stor pondus och självsäkerhet, det går inte att ta fel på vilken oerhörd utveckling flera av skådespelarna har genomgått sedan förra sommaren.

Framför allt gäller det Robert Sandström i den stora rollen som Erik Holmberg (OBS! inte släkt med Bo R!), han vågar spela ut och skänker rollfiguren nya dimensioner. Om han förra året var duktig på att gestalta strebern och tyrannen, övertygar han nu också som förförare och framtidshopp.

Duktiga är också Lill Holmberg och Lennart Jonsson i de bärande rollerna som Kristina föräldrar. De är nyanserade på ett samtidigt eftertänksamt och kraftfullt sätt som paret Macbeth på undantaget.

De fyra bondkvinnorna, spelade av Linn Bodin, Agneta Westerlund, Ulla Dahlin och Kaija Lundgren, binder skickligt ihop handlingen. De övriga gör som sagt mycket väl ifrån sig. Ett extra plus för Lennart Lundgren som prästen, och Jarmo Eklund som i rollen som Karl XIII lyckas med konststycket att få vår egen monark att framstå som en intellektuell gigant.

Bo R Holmbergs pjäs utgår från ett verkligt kriminalfall. Stycket har en stark feministisk laddning, då det ställer viktiga frågor kring kvinnans ställning i samhället: det är svårt för en ensamstående kvinna att klara sig själv, och när drömprinsen visar sig vara en hustrumisshandlare står få alternativ till buds för den stackars kvinnan, i synnerhet som fördomarna är starkt förankrade i samhället.

Mycket positivt har förstås hänt sedan början av 1800-talet, men det är naivt att tro att problematiken är helt inaktuell i våra dagar.

Ytterligare föreställningar spelas 27, 28 och 29 juli.

En dag för Birger Norman i musikens och konstens tecken

Birger Normandagen genomfördes traditionsenligt vid Svanö båthamn. Birger Norman-priset delades ut till årets pristagare Ralph Nordlander. Den stora nyheten var emellertid presentationen av Birger Norman-sällskapets planer på ett minnesmärke, skapat av konstnären Mats de Vahl, skulle färdigställas 2014 till författarens 100-årsdaag.


Det är för andra året som Birger Norman-priset delas ut. Förra året gick det till Martin Westerholm. Årets pristagare Ralph Nordlander är välkänd för många i Ådalen. Han har varit kulturchef i Kramfors och kantor i Högsjö. Under 50- och 60-talen samarbetade han mycket nära med Birger Norman. Samarabetet upptogs 1981 i samband med 50-årshögtidlighållandet av skotten i Ådalen av avtäckandet av monumentet i Lunde. Ralph tonsatte då Birgers ”Bilder i Lunde”, och stycket framfördes på plats, något som Ralph själv har kallat för ”höjdpunkten i mitt musikliv”. Konserten framfördes senare också i Stockholm konserthus.

Ralph tyckte det var fantastiskt och mycket hedrande att få priset, även om han sa att det var högst oväntat och att han blev förvånad.

- Jag trodde någon skämtade med mig när de ringde och sa att jag skulle få priset, sa Ralph i sitt tacktal.

Ralph blev också mycket förtjust i den modell av det kommande minnesmärket som Mats de Vahl visade upp. Skulpturgruppen heter ”Sånger vid floden” efter Birger Normans debutdiktsamling, och är tänkt att vara en plats för Birger Norman, där man kan söka författarens närvaro och tankar. Mats de Vahl berättade att han själv är bördig från Svanö på fädernet.

- Birger Norman har alltid funnits med i mitt liv, sa Mats.

Rummet kommer att ha dimensionerna fyra gånger fyra meter, och även fyra meter på höjden. Där kommer att finnas en fåtölj, bokhylla, musik, Birgers basker, och ett köksfönster med pelargoner (”Det hade han!” utbrast Ralph förnöjt).

Minnesmärkt ska placeras på udden nedanför huset där Birger bodde, och ska invigas om två år, då Birger Norman skulle ha fyllt 100 år.

Knallar, konst och kolbullar

Bjärtrå hembygdsförening fortsatte en mångårig tradition med att anordna Bjärtrådagarna under lördag och söndag på hembygdsgården i Nässom.


Ett nytt inslag för i år var ett besök av Ådalsrallyts veteranbilar under lördagen. Under söndagen hade 1962 års konfirmander sin återträff då de kunde fira 50-årsjubileum.

Rekordmånga utställare och knallar från både närområdet och mer långväga från fanns på plats. Som sig bör fanns det en servering, och än en gång lagade Ådalens okrönte kolbullekung Gert Ottosson kolbullar över öppen eld.

Det bjöds också på underhållning bägge dagarna. På lördagen spelade Kramfors svar på Cornelis Vreeswijk, trubaduren Johan Lindström, medan på söndag stod Sune Johansson och Eva-Britt Nyberg-Johansson för musicerandet. För de allra minsta fanns det smådjur att titta på och umgås med, och dessutom ponnyridning.

– Det är viktigt att satsa på barnen, säger Jörgen Carlström, ordförande i föreningen.

Jörgen kunde också konstatera nöjt att tillströmningen av besökare hade varit god under lördagen, säkert mycket tack vare det fina vädret, och man hoppades att det skulle bli minst lika bra på söndag.

Liksom tidigare år hade man satsat stort på en konstutställning med flera lokala konstnärer. Några av dem var Lilian Vesterman som ställde ut akvareller, och Ann-Chatrin Åhlin, som ställde ut oljor, och hennes dotter Madelene som förutom akvareller och akryl även visade upp smycken.

– Det händer att vi säljer ibland, och då blir vi glada och förvånade, sa Lilian Vesterman.