Livets avdrag för bortskämda

Höstens och vinterns snackis har varit det senaste bidraget till förnedringstelevision som går under namnet ”Ung och bortskämd”. Ett gäng osannolikt hjälp- och hopplösa ungdomar ska aldrig behövt att göra ett handtag i hela sitt liv ska nu ut livet och tvingas till aktiviteter som att städa upp efter sig, sälja prylar på loppis, och arbeta i mataffär eller hotell – och det förstår ju alla hur jobbigt det måste vara.

Meningen är förstås att vi ska förfasa oss över hur bortkomna de är (dagens ungdom!), samtidigt som vi får oss ett gott skratt över deras tafatthet (ett rått skratt förlänger livet). Men egentligen handlar det om att vi förfasar oss över våra egna monster, och vi skrattar åt oss själva. Det är våra barn, och de agerar i ett samhälle som vi har skapat.

Vi har förvandlats från medborgare till konsumenter. Livet är en gigantisk varumarknad där vi i egenskap av kunder fritt – efter upphandling – kan välja de varor och tjänster som passar. Allt det andra ratar vi.

I min hemkommun – och det finns säkert också i alla kommuner med lite självaktning - finns det ett ställe som bär det stolta namnet Resurscentrum. Målgruppen är arbetssökande som har behov av stöd, målsättningen är bland annat att öka kompetensen, stärka självförtroendet och öka motivationen. Det är gott så. Men varför, frågar jag mig upprört, måste man i det studiematerial som används referera till sig själv som ”Jag AB”? Man ska tänka på sin person som ett företag, det gäller att sköta det rätt, man måste vara rädd om lagret, ens dag är underkastad bokföringens debet och kredit med plus- och minuskonton, vi uppmanas att fundera på vilka ”produkter” vi har att erbjuda på marknaden, som utgörs av våra nära och kära, liksom av andra vi kommer i kontakt med. Så där håller det på.

Någon gång i början av 80-talet läste jag i Saf-tidningen en intervju med en präst som glatt berättade att Gud är hans produkt som det var hans jobb att marknadsföra. Det gjorde mig upprörd, så hedning jag är. Men då var det fortfarande en isolerad dårfink som svamlade för den invigda kretsen. Idag har kapitalistisk framgångsindoktrinering sipprat hela vägen ner till grupper som står utanför arbetsmarknaden och riskerar marginalisering.

Kapitalismen förvandlar också de mest intima relationer till varor (eller tjänster) som är underkastade marknadens diktatur.

Ungdomarna från ”Ung och bortskämd” kommer säkert att klara sig bra här i livet. Det finns ju Rut-avdrag. Man får visserligen pröjsa, men hälften är avdragsgillt.
Det är hög tid att vi tar strid för ett samhälle där den ledande principen är ”Ta hand om din egen skit.”

Gott nytt år på er alla!

Dags igen för Orevy i Västansjö

Det repeteras för fullt på Västansjö Folkets Hus utanför Bollstabruk. Det är den lokala Orevyn som har bråda dagar inför premiären på Trettondedagsafton. Revyn firar tioårsjubileum, och därför utlovas det en föreställning utöver det vanliga.

Det är stökigt på Västansjö Folkets hus. Människor kommer och går, det är ingen struktur på det som händer, och det ger ett virrigt intryck.

- Det är alltid nervöst på det här stadiet, men det brukar bli en skärpning de sista dagarna, säger Torbjörn Gradin, en av de medverkande.
- Genrepet går alltid åt skogen, säger han med ett skratt, men det sitter som det ska till premiären.

Torbjörn är där med sin dotter, som också hon, trots sin ungdom, är med för tionde gången. Det är inte ovanligt att hela familjer är med i revyföreställningarna. Hela bygden är engagerad, och många understryker att just sammanhållningen och gemenskapen är minst lika viktiga som själva revyn. Det är en viktig del i skapandeprocessen att alla får vara med och både skriva texter och medverka. I år är det ett 20-tal som står på scen, och totalt är 35 personer involverade.

- Det är skoj därför att det kan bli hur som helst, och det blir det också ibland! säger Bosse Wallgren, som spelar trummor i revyorkestern.

Årets upplaga av revyn innehåller ovanligt mycket musik. Nästan alla arrangemangen har orkestermedlemmarna gjort själva. För övrigt präglas innehållet av det blir massor av gamla favoriter, men man är noga med att poängtera att det inte handlar om repriser, utan det mesta är nyskrivet.

- Det har aldrig varit så lite ”under bältet” som nu, men vi har hittat annat som är lika intressant, säger Laila Lundqvist med ett illmarigt leende.

Med anledning av tioårsfirandet satsar man också extra på maten – tidigare har man alltid serverat Janssons frestelse - som blir mer ”jubileumsaktigt”, enligt Ann-Christine Näsholm, som förestår köket.

Orevyn i Västansjö har varje år ett nytt namn som börjar på O-. Första året, som var 2002, hette det ”Ociviliserat”, förra året var det ”Otäckt”. Och vad är årets namn? ”Oslagbart”, så klart!

Spöklikt med lyckligt slut

Sundsvalls teater
Oscar Wilde: Spöket på Canterville
Dramatisering: Jonathan Lehtonen
Regi: Anna Sjövall
Scenografi/kostym: Magdalena Stenbeck
Musik: Henrik Rylander
Ljus: Magnus Stolpe
Mask: Birgitta Rasmusson
Medverkande: Kim Anderzon, Gisela Nilsson, Ingmar Virta, Iso Porovic, Tobias Andersson, Stina Samson och Olle Jernberg

På annandagen nåddes Västernorrland av snöstormen och Sundsvall av Spöket på Canterville. Det var Teater Västernorrland som hade premiär på Oscar Wildes klassiska lilla saga, skickligt överförd till scenen av Jonathan Lehtonen.
Scenografin lämnar inget över till publikens fantasi – Canterville är ett spökslott, med alla tillhörande attribut, inklusive något som skulle se ut som fladdermöss. Och naturligtvis ett 300 år gammalt spöke, spelat med stor kroppslig närvaro av Iso Porovic.

Hit flyttar familjen Otis, Gisela Nilsson och Ingmar Virta spelar föräldrarna, och de gör vad man kan förvänta sig. Stina Samson är den besvärliga tonårsdottern Virginia, och hon ger rollen en trulig uppkäftighet och ett trevande sökande som känns äkta. Olle Jernberg och Tobias Andersson spelar tvillingar med en djärv akrobatik och fysisk samtidighet som är beundransvärd.

Handlingen bygger på den oundvikliga konflikten mellan å ena sidan spökets värld, som står för det irrationella och det andliga, och de nya ägarnas rakt genom förnuftiga inställning till livet i allmänhet, och spöken i synnerhet. Deras rationalitet är dessutom materiellt präglat, med en genuin krämarattityd, där allt kan föras ner till en ”bra deal”.

Med på husköpet följer en hushållerska, och i den rollen firar Kim Anderzon stora triumfer, med sin uttrycksfulla mimik och suggestiva kroppsspråk. Hon är väktaren av traditionen, och ett bevis på att allt var nog ändå inte bättre förr.

Pjäsens två outsiders, Spöket och Virginia, möts i en förlösande katharsis, empati är nyckelordet, och budskapet blir att konsten är störst, ”ars longa, vita brevis”, inte helt oväntat när det kommer från Oscar Wilde.

Det börjar ganska trevande i första akten, man kunde märka av premiärnerver, inte minst monologerna satt inte riktigt ännu. Men det tar sig i andra akten, och pjäsen fyller mer än väl upp kostymen.

Det blir som sig bör en riktig happy end, då ju pjäsen är en komedi.

Henrik Rylanders musik tillhör föreställningens höjdpunkter, det illustrerar lika mycket som det skapar stämningar på ett mycket följsamt sätt.

Från radikal till vapennasare

Plötsligt vill alla bli ledare för S. Också Jan Nygren har nämnts. Jag skrev följande om honom för ett par år sedan. Och jag tror nog att den gode Jan är representativ för S-eliten. Då blir det därefter.

Vart tar alla radikala SSU:are vägen?

Jan Nygren skulle efterträda Ingvar Carlsson som statsminister, men sa av ren artighet nej först, och sedan var det ingen som frågade igen. Han hoppade av politiken, blev först VD för Riksbyggen, slutade där och började som senior advisor – inom näringslivet är de barnsligt förtjusta i sådana här utrikiska titlar – på SAAB, där han sedermera blev vice VD. Han är också ordförande i Svenska Försvarsindustriföreningen.

Idag är Jan Nygren verksam som seniorkonsult – bara en sån sak! – delägare och styrelseordförande i det svenska konsultföretaget ISAK (det ultimata offret?), som uttyds Information och Samhällskontakt, som sysslar med ”lobbying, PR, och opinionsbildning”, vilket är corporate bullshit som betyder att de hjälper försvarsindustrin med mer eller mindre skumma affärer.

Nu har grabbarna på ISAK varit inblandade i att försöka sälja JAS till Norge. De som vanligt egensinniga norrbaggarna tackade föga artigt nej, och Jan blev rejält purken.

Det krävs mer än en avdankad radikal för att kränga ett svenskt skandalvapen till den sista sovjetrepubliken.

Bob Dylans grötrim

Strax före jul hamnade jag i en intressant diskussion med några vänner om relationen poesi och musik. Bob Dylans namn kom, inte helt oväntat, upp. Idag hittade jag följande text i ämnet. Den är från 2008:

Feministikonen Germaine Greer ger sig i en artikel i The Guardian på rockikonen Bob Dylan. ”Äckelpottor blir ibland duktiga poeter, men Bob Zimmerman är inte en av dem” konstaterar hon. Greer frågar sig varför folk tror att Dylan är en stor lyriker när han inte ens kan skriva grötrim. Hon citerar en strof ur Visions of Johanna, och enligt henne är det en kombination av anspråksfullhet och okunnighet som är enbart irriterande. Att Dylan har inspirerat oräkneliga grötrimspoeter gör inte saken bättre. ”Han var inte lämplig att knyta Woody Guthries skosnören” konkluderar hon. Som kontrast och förebild framhåller Greer William Blake och Morrissey.

En möjlig förklaring till Greers ilska antyder hon själv när hon skriver att hon inte kan förlåta honom för att han lät publiken vänta i tre timmar under festivalen på Isle of Wight 1969.

Det är aldrig för sent att ge igen.

In eller ut

I den polska staden Katowice har man invigt ett kapell i ett stort köpcentrum. Anläggningens VD säger att man vill skapa ett storstadscentrum, och inte bara ett ställe för köpenskap – och dit hör uppenbarligen ett kapell. Det lokala prästerskapet hänvisar till att kyrkan bör vara ute bland människor. Tidigare under sin historia har kyrkans män inte dragit sig för att predika i fabriker och gruvor. Stadens befolkning har olika uppfattning: en del anser att ett kapell är ett enskilt och personligt ställe som inte ska ligga granne med affärer, andra tycker att be kan man göra överallt (varför behövs då ett kapell över huvudtaget?).

Till saken hör att köpcentrat är beläget i en nerlagd gruva. Ut med jobben och in med kyrkan.

De religiöst lagda kan se det från ett annat perspektiv – Jesus drev månglarna ut ur templet, nu flyttar templet in bland månglarna.

Kristen marknadsföring

Det är julafton idag, imorgon firar vi Jesu födelse. Det har den kristna världen gjort i sisådär 2000 år, med andra en gammal tradition. Men kristendomen hänger med sin tid, inte minst i det stora kristna landet i vöäster:

Religionen är på frammarsch i USA. Det handlar givetvis inte enbart om ökad andlighet, utom mer om en rörelse med bestämda politiska mål, ofta av en obehaglig fundamentalistisk högerkaraktär. Det senaste är att den religiösa högern använder sig i allt större utsträckning av moderna marknadsföringsmetoder. ALRC, A.Larry Ross Communications, är en stor PR-byrå som sysslar med att ”föra tillbaka tron till media”, och arbetar bland annat åt en ökände TV-predikanten Billy Graham. Motive Marketing anses idag som det kanske mest framgångsrika företaget på marknaden för tro och familj (Faith and Family market). Det är de som marknadsförde Narniafilmen och Mel Gibsons famösa ”The passion of Christ”. I vanlig ordning krängde man prylar, den stora hiten var ett halsband med en spik, något som faktiskt fick en del kyrkliga ledare att protestera och påminna om att Kristus drev månglarna ut ur templet och inte in i det.

Det radikalt nya är att man marknadsför vanliga produkter genom att vädja till kristna värden eller teman. För ett par år sedan genomfördes en stor kampanj ”What would Jesus drive?”, som skulle propagera för ekologiska värderingar vid bilköp. Kampanjen väckte visserligen mycket hån i liberala kretsar som skämtade om att Jesus skulle säkert köra Honda Accord – ”The Apostles were in one Accord” (Apg. 5:12), men den visade sig mycket effektiv i många konservativa stater där de troende annars brukar ignorera miljöhänsyn.

Den religiösa marknaden är numera gigantisk och beräknas omsätta mellan fyra och sex miljarder dollar årligen. Den stora faran är att religionen med marknadens obönhörliga logik kommer att förvandlas till en vara vilken som helst, och som riskerar att dräneras på innehåll och trivialiseras. (För att inte nämna risken för utlokalisering till ett låglöneland.)

Det vore en utveckling som kunde få till och med en gammal och förhärdad ateist som undertecknad att utbrista: ”Gud förbjude!”