Ungdomar på jakt efter det personliga uttrycket

Musik Direkt är en tävling som egentligen inte alls vill vara en tävling. Arrangörerna ser det snarare som ett tillfälle för unga musiker att få uppträda på riktigt under professionella förhållanden.

Och många tar chansen, drömmen om en artistkarriär är stark där ute. Ungdomar mellan 13 och 21 år som spelar musik i alla genrer och i olika konstellationer är välkomna.  Allt tal om spännande mötesplats till trots är tävlingsmomentet ofrånkomligt. Juryn, som består av personer på olika positioner inom musiklivet, gör en bred bedömning som bygger på fyra kriterier: musikalisk kvalitet, kommunikation och utstrålning, originalitet och personlig tolkning och sist men inte minst sceniskt helhetsintryck.

Först som sist handlar det om det personliga uttrycket.

Och det är inte lätt. Den andra deltävlingen i Västernorrland avgjorde på söndag kväll i Sundsvall på charmigt genuina rockklubben Pipeline. Det bjöds på sju akter, som varvade band med soloartister eller duon. De flesta sjöng på engelska, låtarna var tämligen konventionella, liksom framförandet.

Till det positiva hörde att så gott som alla låtar var egenskrivet material av artisterna själva, och texterna hade ofta en personlig touch.

Mina absoluta favoriter under kvällen var utan tvekan bandet Urban Projekt. De spelar en skön soul, med härlig feeling och bra gung. Skickliga musiker, med en redan starkt utvecklad mognad, bjöd på några fina solon i en låt präglad av avancerade improvisationer, och lika mycket mod som tålamod. Duktig sångare, och ett säkert scenuppträdande, fullt i klass med den musikaliska kvalitén.

Juryn delade tydligen min uppfattning, eftersom Urban Projekt gick vidare, och de får sällskap till länsfinalen av Klara Li, Erik & Annie, som spelar melodiös soffrock, singer songwritern Lina Fransson Norberg, och Tribe Friday, ett band med bra energi i sin Håkan Hellström-inspirerade rock.

De fyra rankas alltså som vinnare utan inbördes ordning.

En annan favorit var duon Lovevind, två uttrycksfulla tjejer med bra röstresurser som sjunger tuffa låtar med en feministisk vinkel. Starkt och annorlunda.

De blev också tävlingens joker, och det står mellan dem och Anton Larsson från Örnsköldsvik vem som kommer med länsfinalen.

Den äger rum på Härnösands Teater den 2 april 2017. Det lär bli en explosion av ungdomlig musikkreativitet.

Flytta Teater Västernorrland till Härnösand!

Teater Västernorrland har under Iso Porovics ledning genomgått en fantastisk utveckling. Satsningar på konstnärlig kvalitet och samhällsangelägna teman har skapat spännande föreställningar, som har rosats av kritikerna, lockat stor publik, och gjort det möjligt för ensemblen att nå sin fulla potential.

Låter som en framgångssaga, allt frid och fröjd, och en lysande framtid för teaterlivet i vårt län.

Men märkligt nog är det inte så. Det är inte utan en viss förvåning, och definitivt med bestörtning, som man kan läsa Iso Porovics debattartikel i Sundsvalls Tidning (23 mars) med den talande rubriken ”Att koka en god soppa på en rostig spik”, där han bland annat skriver: ”Idag, med den situation som föreligger, pressas vi in i det ekonomiska systemet, och istället för att ge alla möjlighet sitter vi och räknar pengar./../ Teater Västernorrland är en av dessa kulturinstitutioner, och man kan fråga sig hur det är tänkt att vi ska kunna fullgöra vårt uppdrag under de förutsättningar teatern har. Det finns en gräns för hur mycket vi kan avstå och offra utan att det karvar på kvalité och resultat.”

Kulturen är som Iso Porovic skriver oumbärlig, och man kan faktiskt tycka att just i svajiga tider av ekonomisk kris borde dess roll vara ännu viktigare.

Så ser man det tydligen inte i Sundsvall. Risken är mycket stor att anslagen till teatern minskar, samtidigt som man genom hyreshöjningar ytterligare försämrar teaterns ekonomi. Dessvärre lägger sig klåfingriga politiker i verksamheten, visserligen på politikers vis mest indirekt, och försöker styra mot en mer publikfriande, lättsam och mindre krävande verksamhet. Bröd och skådespel!

Teater Västernorrland lockades en gång i tiden från Härnösand till Sundsvall. Året var 1992, och lockbeten var dels en sammanhållen scenisk verksamhet, vilket inte genomfördes fullt ut då Norrdans är huvudsakligen kvar i Härnösand, och dels ett nytt teaterhus. Av det bidde det inte ens en tumme, och drygt 20 år senare är utsikterna att det ska förverkligas minimala. För att uttrycka det mycket snällt.

Att man fortsätter verka i den gamla – förvisso charmiga – teatern innebär sämre tillgänglighet för publiken, en orimlig arbetsmiljö, och faktiskt ökade utgifter, då dryga viten för arbetsmiljöbrott måste i praktiken tas in i budgeten!

Sundsvallspolitikernas ointresse i kombination med de orimliga arbetsförhållandena borde få teaterledningen att fundera över en återflytt till Härnösand.

Härnösandsteatern har ändamålsenliga lokaler av högsta klass, två scener, den stora har en tillräckligt rymlig salong, här finns också kontorslokaler och andra nödvändiga utrymmen. Läget är perfekt mitt i stan, men ändå lite avskilt. Dessutom vore en flytt till Härnösand en välkommen markering norrut, till en eventuell framtida regionsbildning med Västerbotten.

Härnösands politiska ledning är kulturvänlig, både kommunalrådet Fred Nilsson och oppositionens Anders Gäfvert har visat ett genuint kulturintresse. Här finns också en kulturtörstande publik, och en högst kompetent kulturchef, med en väl fungerande organisation. Härnösand är redan nu en av de kommuner i Sverige som satsar mest på kulturlivet. Lärdomsstadens traditioner förpliktigar.

Jag kan inte annat än enbart se fördelar med en flytt.

Satsa på teater! Flytta Teater Västernorrland till Härnösand!

Gammaldags skönhet och politisk skärpa

ROMAN
Sågspån och eld
Vibeke Olsson
Libris förlag, 2011

Vibeke Olssons hjältinna Bricken Eriksson på Svartvik sågverk utanför Sundsvall stretar vidare. Den tredje romanen i serien – som planeras att gå fram till 1939, de två tidigare är ”Sågverkskungen” och ”Bricken på Svartvik” – utspelar sig i slutet av 1880-talet. Sundsvall brinner ner, emmigrationen till Brasilien tar fart, rösträttskampen fortsätter och Saxon Lindströms populärpress tar ställning för det arbetande folket.

Nu har Bricken tagit klivet ut i vuxenlivet, och det blir svårt och komplicerat, inte minst det där med karlar. Män är notoriskt opålitliga, super och slåss, tar inget ansvar och smiter när det gäller. Det är det ”svaga könet” som står för styrka och håller ihop familjerna, och i förlängningen också samhället. ”Sågspån och eld” är i alla avseenden en riktig kvinnoroman.

Det är också en högst politisk bok, dock utan att det står ”politik” skrivet någonstans, med vare sig små eller stora bokstäver. Vibeke Olsson låter de stora frågorna lyftas fram av vardagens bekymmer och konflikter. Så syr hon skickligt ihop sina två stora käpphästar, frikyrkans och arbetarrörelsens gemensamma kamp, Vibeke är själv som bekant både socialist och baptistpastor.

Hon lyckas också skildra en av arbetarrörelsens stora identitetsfrågor i skarp relief: innebär kampen för jämställdhet och lika möjligheter, där också människor ur arbetarklassen får chansen att studera och bli ”herrskapsfolk” att man sviker sin klass, och är i själva verket en nedvärdering av arbetet och arbetaren? Se där en fråga som fortfarande väntar på sitt svar.

Olsson måste ha lagt ner en oerhört stor möda på research, hennes kunskaper är imponerande, oavsett om det gäller timmerhantering, tidens politiska spörsmål och enskilda historiska händelser, bostadsförhållanden, matvanor eller språkliga uttryck och vändningar längs med sågverkskusten. Det skapar en stark känsla av äkthet.
Vibeke Olsson skriver en levande prosa, läsaren hör maskinerna och larmet i hamnen, känner dofterna från sågverken, förnimmer Brickens sorg och längtan. Det är också vackert på ett anspråkslöst sätt, inte minst om kärlekens kraft. Stilen är arkaiserande, nästan biblisk i anslaget, vilket för en inpiskad hedning som undertecknad kan bli en smula tröttsamt i längden. Men visst är det vackert på ett gammaldags vis.

1890-talet bryter in, sekelskiftet närmar sig, det finns trots allt mycket optimism, ”Detta är vår tid”, säger Bricken. Jag ser fram emot att följa hennes vidare öden.

Spöklikt med lyckligt slut

Sundsvalls teater
Oscar Wilde: Spöket på Canterville
Dramatisering: Jonathan Lehtonen
Regi: Anna Sjövall
Scenografi/kostym: Magdalena Stenbeck
Musik: Henrik Rylander
Ljus: Magnus Stolpe
Mask: Birgitta Rasmusson
Medverkande: Kim Anderzon, Gisela Nilsson, Ingmar Virta, Iso Porovic, Tobias Andersson, Stina Samson och Olle Jernberg

På annandagen nåddes Västernorrland av snöstormen och Sundsvall av Spöket på Canterville. Det var Teater Västernorrland som hade premiär på Oscar Wildes klassiska lilla saga, skickligt överförd till scenen av Jonathan Lehtonen.
Scenografin lämnar inget över till publikens fantasi – Canterville är ett spökslott, med alla tillhörande attribut, inklusive något som skulle se ut som fladdermöss. Och naturligtvis ett 300 år gammalt spöke, spelat med stor kroppslig närvaro av Iso Porovic.

Hit flyttar familjen Otis, Gisela Nilsson och Ingmar Virta spelar föräldrarna, och de gör vad man kan förvänta sig. Stina Samson är den besvärliga tonårsdottern Virginia, och hon ger rollen en trulig uppkäftighet och ett trevande sökande som känns äkta. Olle Jernberg och Tobias Andersson spelar tvillingar med en djärv akrobatik och fysisk samtidighet som är beundransvärd.

Handlingen bygger på den oundvikliga konflikten mellan å ena sidan spökets värld, som står för det irrationella och det andliga, och de nya ägarnas rakt genom förnuftiga inställning till livet i allmänhet, och spöken i synnerhet. Deras rationalitet är dessutom materiellt präglat, med en genuin krämarattityd, där allt kan föras ner till en ”bra deal”.

Med på husköpet följer en hushållerska, och i den rollen firar Kim Anderzon stora triumfer, med sin uttrycksfulla mimik och suggestiva kroppsspråk. Hon är väktaren av traditionen, och ett bevis på att allt var nog ändå inte bättre förr.

Pjäsens två outsiders, Spöket och Virginia, möts i en förlösande katharsis, empati är nyckelordet, och budskapet blir att konsten är störst, ”ars longa, vita brevis”, inte helt oväntat när det kommer från Oscar Wilde.

Det börjar ganska trevande i första akten, man kunde märka av premiärnerver, inte minst monologerna satt inte riktigt ännu. Men det tar sig i andra akten, och pjäsen fyller mer än väl upp kostymen.

Det blir som sig bör en riktig happy end, då ju pjäsen är en komedi.

Henrik Rylanders musik tillhör föreställningens höjdpunkter, det illustrerar lika mycket som det skapar stämningar på ett mycket följsamt sätt.