Veckan som kommer - Vecka 35

Frankrike massutvisar romer. Det rasistiska tilltaget applåderas av Italien. Omvärldens protester är lama. Vad är det för värld vi lever i, 65 år efter att nazismen besegrats?

På måndag är det 139 år sedan Ernest Rutherford föddes. Han kallas för atomfysikens fader, och var en fasligt klok man Nobelpristagare (i kemi dock!), och allting. Frågan är om det var så bra.

Intressant också att han var född på Nya Zeeland, och flyttade till Storbritannien. En annan klok man, Karl Popper, hamnade på Nya Zeeland på sin flykt undan nazismen, och först efter kriget kunde flytta till England. Olika falla ödets lott.

På tisdag är det årsdagen av Sandöbrons ras 1939. Dagen efter bröt andra världskriget ut. Gissa vilken händelse som fick de största rubrikerna i svensk press?

Samtidigt med årsdagen av andra världskrigets utbrott på onsdagen firar Slovakien sin nationaldag. En ren tillfällighet som kan se ut som en tanke. Varje stolt nation behöver ha ett storslaget förflutet, och eftersom det aldrig har funnits en slovakisk stat genom historien, får de stackars slovakerna ta till det lilla som bjuds. Dessvärre är det Tisos avskyvärda marionettrepublik, tillsatt och i praktiken styrd av nazisterna. Och dessvärre anknyter slovakerna till den, och utan att rodna skönmålar de den.

Ni vet vad som är definitionen på en nation? Jo, en grupp människor som har missförstått sitt gemensamma förflutna.

På torsdag är det årsdagen av Japans officiella kapitulation. Den skedde ombord på USS Missouri i Tokyobukten, sedan japanerna har accepterat ovillkorlig kapitulation den 14 augusti.

Inte undra på att de gjorde det, efter två atombomber i skallen.

På fredag är det 71 år sedan Frankrike och Storbritannien förklarade Tyskland krig 1939. Precis som de var skyldiga till enligt avtalet med Polen. Men de två västmakterna lyfte inte ett finger för att hjälpa sin bundsförvant, utan gjorde just ingenting, förutom att bomba Berlin med..flygblad.

Ett knappt år senare invaderar Tyskland Frankrike, och krossar Europas största armé på tre veckor.

Och samma dag fyra år senare börjar den allierade invasionen av det italienska fastlandet. Därmed inleds andra världskrigets kanske sämst genomförda krigsoperation.

På lördag är det årsdagen av vapenstilleståndet mellan Finland och Sovjet i fortsättningskriget. Finnarna tvingades acceptera hårda fredsvillkor, men landet behöll sin självständighet, med sin mellanställning mellan Öst och Väst, och förödmjukades aldrig, trots att man faktiskt var det nazistiska Tysklands allierade.

På söndag firar vi den tyske romantiske konstnären Caspar David Friedrichs födelsedag. Han var född 1774 i Greifswald i dåvarande Svenska Pommern, vilket gör honom lite svensk. Mycket lite, trots att han hela sitt liv var svensk medborgare. Han har mer skandinavisk anknytning då han studerade vid Konstakademin i Köpenhamn. Han är min favoritmålare. Beklagligt nog var han också Hitlers favorit. Vad ska man dra för slutsats av det? Att också onda människor kan uppskatta god konst?

Något annat vill jag inte tänka på.

Staten dumpar löner - Bemanningsföretag i oseriösa upphandlingar

Enligt en nyligen publicerad LO-rapport dumpar stora statliga infrastrukturprojekt lönerna. Underleverantörer anlitas som använder sig av bemanningsföretag med utländsk arbetskraft. Lönerna är långt under svenska kollektivavtal, och arbetsmiljön är grovt eftersatt. De rödgröna vill skärpa lagstiftningen, samtidigt som man har en annan tolkning av existerande ramverk än de borgerliga.

LO har tillsammans med Seko, Byggnads och Transport granskat Citytunneln i Malmö, Norra länken i Stockholm och Citybanan i Stockholm. Samtliga har svenska staten som beställare. Många arbeten utförs av utländska arbetare vars löner ligger mellan 55 och 80 procent av svenska löntagares. Arbetsmiljön är dålig och arbetsplatsolyckor förekommer ofta.

Representant att förhandla med

Socialdemokraternas ekonomiske talesperson Sven-Erik Österberg säger till Flamman att problemen inte är helt nya, men att de har accelererat kraftigt sedan 2006. Han hänvisar till socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiska tiopunktsprogram. Dess viktigaste inslag är att Lavallagen ska rivas upp, att ILO 94, som garanterar löner och villkor vid offentlig upphandling, ratificeras och implementeras, och framför allt ett ökat ansvar för huvudentreprenörer.

- Det är också viktigt att vi får en så kallad filiallag, säger Sven-Erik Österberg, det måste finnas en representant här i Sverige för utländska företag som facket kan förhandla med.

En sådan lag är verklighet i många andra EU-länder, Österberg nämner Tyskland, och den svenska regeringens egen utredare har också konstaterat att den inte på något sätt strider mot EU-rätten.

- Vi måste få bättre ordning och reda på arbetsmarknaden, säger Sven-Erik Österberg.

Mindre anslag till Arbetsmiljöverket

Ulf Holm, Miljöpartiets representant i riksdagens arbetsmarknadsutskott, poängterar den överenskommelse som har uppnåtts i en av de rödgröna arbetsgrupperna.

- Vi är helt eniga om att huvudentreprenörer måste ta större ansvar.

Ulf Holm är noga med att säga att ingen vill klämma åt bemanningsföretag, och att det är viktigt att vi välkomnar utländsk arbetskraft. Men naturligtvis måste det ske på acceptabla villkor.
När det gäller många bemanningsföretag tror Ulf Holm att det är betydelsefullt med information, eftersom många av dem inte vet vad som gäller i Sverige. Han understryker också att det existerande regelverket är solklart, inte minst på arbetsmiljöns område.

- Tyvärr har den borgerliga regeringen minskat Arbetsmiljöverkets resurser, säger Ulf Holm, vilket har gjort det svårare både att informera och att genomföra nödvändiga kontroller.

Entreprenörernas ansvar

Josefin Brink, Vänsterpartiets arbetsmarknadspolitiska talesperson och som också sitter i riksdagens arbetsmarknadsutskott, säger till Flamman att LO-rapportens avslöjanden är knappast förvånande, men naturligtvis helt orimliga.

- Staten måste kunna garantera att upphandlingar går rätt till.

Därför måste lagen om offentlig upphandling skärpas, så att de svenska kollektivavtalen efterlevs, och där en rad etiska krav kan ställas.

Josefin Brink tycker också att entreprenörernas huvudansvar måste öka, men hon lyfter fram en annan aspekt av frågan. Det som kallas entreprenörsavdrag bör införas, och det finns mycket riktigt som en punkt i Socialdemokraternas åtgärdsprogram. Det innebär i korthet att huvudentreprenören är skyldig att betala sociala avgifter och skatter för hela entreprenaden.
Brink tycker också att filiallagen är viktig, och påminner om att det har tidigare funnits ett krav på representanter för utländska företag på plats i Sverige, men att det har slopats av den borgerliga regeringen.

- Alliansen gömmer sig ofta bakom EU för att försämra arbetsrätten, men det stämmer aldrig vid närmare granskning, säger Josefin Brink.

Nya riket har kommit till Kramfors

Idag har kungen invigt Botniabanan. Tåg är bra, kungliga invigningar mindre bra. Dagen till ära publicerar jag ett utdrag ur Strindbergs "Nya riket". August som vanligt lika aktuell:


"Det anspråkslösa, försynta och hyggliga Svenska Folket är troligen det mest representerade av alla folk; det uppträder numera, sedan regeringen förklarat den folkvalda representationen sitt höga missnöje, och uppfunnit de ambulatoriska riksdagarne i stationshus vid dukade bord, mest i landshövdings- och banvaktsuniformer, men kan även synas i bara frackar och benor i nacken på galaspektaklen, i djup sorgdräkt vid likbårar, isynnerhet alla kungliga, i studentmössor vid jubelfester, och för övrigt vid alla stora middagar där det finns tre sorters vin och en Vasaorden.

Hans majestät skall inviga en ny bibana uppe i Kolbottens bergslag; det är visserligen bara en
enskild smalspårig banbit, men den har statsanslag och grundlagarne ålägga som bekant konungen att övervaka all hushållning med statsanslag. Ryktet sprider sig som en elektrisk gnista och Svenska Folket skyndar att infinna sig efter spann i landshövdingemössa, i kalesch och landssekreteraruniform, på kärra i länsmansornat, till fot i prästkappa och på dressin
i banvaktsmundering; chefen för Kolbottens militärdistrikt med stab kommer ridande, de indelta soldaterna omringa stationshuset och banvakterna bilda en oöverskådlig och entusiasmerad folkmassa bakom dessa.

Kungen kommer. Smörgåsbordet angripes. Soppan serveras. Korkarne smälla. Fågeln är uppäten. Champagne! Tal! -- En ny pulsåder är öppnad (= en ny åderlåtning)! Nytt blod (= pengar) skall strömma genom den svenska statskroppen, vars hjärta ligger på Slottsbacken; nationen (d. v. s. järnbruksbolaget Kolbotten) skall andas lättare, då nya syremängder tillföras. Talaren känner sig lycklig och rörd av den hyllning som hans trogna folk (de otrogna synas icke!) visat honom! Höjer sitt horn (= champagneglas) för Kolbotten, en urgammal härd för
svenskmannatrohet. (Obs.: alla nya järnvägsstationer äro sådana härdar.)

Fanfarer; folket (banvakterna) sjunger Ur svenska hjärtan.

Landshövdingen har ordet. Svenska Folket har alltid älskat sina konungar (såsom Erik av Pommern, Albrecht av Mecklenburg, Christian II), och stridit och blött för dem (mycket sant!); Svenska Folket, vars representanter talaren ser samlade här (talaren tror sig se riksdagsmän genom champagneglaset), har alltid varit troget sina konungar (såsom Erik
av Pommern, Erik XIV, Gustav III, Gustav IV) och skall alltid förbli så. Järnvägarne äro en bild av denna trohet, ty de förena konung och folk med järnband, svenska järnband (gjorda i England). Detta band skall alltid (genom lättade trupptransporter) sammanhålla konungafamiljen och folket, lättare kunna så att säga umgås med varandra och de skola lära känna varandra i botten (på glaset). Vi ha sett ett yrvaket barbariskt folk nyligen bära hand på en ädel furste och tillåtit sig ett nesligt mord (avrättning); Svenska Folket har aldrig burit hand
på någon konung (utom de sju som vräktes i en brunn vid Mula ting och utom Carl XII, Gustav III och Gustav IV) och därför är också Svenska Folket det lyckligaste i Europa (vilken lycka är så stor att den icke kan bäras här hemma, utan måste njutas i ett annat land, Amerika).

Fanfarer! Omigen Ur svenska hjärtan!

Landshövdingen blir kommendör. Byggnadschefen får vasen och banvakterna brännvin!

Militärdistriktets chef anser i ett bildrikt tal att järnvägarne skola bidraga till folkupplysningen, (den ”sanna” folkupplysningen nämligen) genom vilken allenast vårt folk kan lyckliggöras med den allmänna livbeväringen, vilken å sin sida skall sätta nytt liv i nationen, hämma utvandringen (betala officerarnas skulder) och borttaga den sista rest av råhet (=självkänsla) som ännu kan finnas från förgångna tider (genom det bildande umgänget med befälet).

Kyrkoherden tror att järnvägarne (till Kolbotten) skola stadfästa den sanna religionen (det finns bara en sådan!), att den rena läran (Augsburgska bekännelsen) skall återvinna de förlorade och att tronen skall få ett säkrare stöd.

Vagnarne rassla fram. En folkskolelärare uppläser på perrongen ett versstycke från »de djupa
lederna» till konungahuset. Han blir på stället utnämnd till seminarierektor, oaktat hans protester (tysta) att han icke vill övergiva detta folk, som han älskar så högt, och den ringa plats han valt för sin del.

Tåget avgår. Indelta armén hurrar icke, ty man har glömt ge dem brännvin. Den oöverskådliga
folkmassan (banvakterna) hurrar.

Skott. Regementsmusik. Flaggor.

*

Men ute på åkern går bonden bakom sina oxar och kör i trädan. Vad den jorden är hård; kokorna rulla som stenar ner från fårornas ryggar, oxarna spjärna i leran så att man hör hur det knakar i deras halsar; eftermiddagssolen bränner hett som ovett på bondens rygg; hans bruna hand håller plogskaftet som ett roder; svettdropparna pärla från hans panna och falla så tyst i den öppnade jorden.

Han stannar, ty han hör ett buller som han icke känner; oxarna sätta mularne i vädret som om de ville lyssna med näsborrarne; nu dånar det uppe i skogen, dån och rassel, rassel och dån. Oxarne sätta svansen i vädret, plogen ryckes ur sin bana, bonden släpper taget och nu bär det av över trädan, in i höstrågen, där en lång gata, rät som en järnbana, drages ut.

En kammarherre, som haft den lyckan att först få syn på det roliga uppträdet, måste fästa sina
grannars uppmärksamhet på detsamma. Synen är för befängd och väcker allmänt bifall.

Gapskrattet dör i en vacker granitskärning, men bondens förbannelser, de dö icke!

Men tåget brusar fram igen och lämnar efter sig en svartblå rökstrimma av stenkol och
havannatobak.

-- Det är ett vackert land, vi ha, herr landshövding! Landshövdingen saknar större vattendrag, ty han är född vid kusten.

-- Vad säger överintendenten över Svenska Folkets oljefärgstavlor och akvareller?

Överintendenten anser att åkrarne störa tavlan (såsom tavla).

De störa verkligen, ty de stå så torra, så torra. Vår Herre har icke givit regn på sex veckor och
landshövdingen kommer icke med sin femårsberättelse förrän om tre år, så att det kan nu icke hjälpas.

Men druckna ögon hava icke märkt, att ett moln stigit upp i vindsidan. Det är icke större än en
hand, men det är en stor svart hand som lägger sig tung över solen, och snart ser himlen ut som en stenkolsrök. En blixt öppnar en sluss, och nu häller regnet ner i de öppna festvagnarne. Inga paraplyn! Hovmarskalken är i förtvivlan! Signalera lokomotivföraren! Han hör inte! Regnet piskar ner sotet på gula band och blå och gröna. Plymagerna lägga sig som våta höns på hattarne, uniformsguldet blir grönt, ty det är bara 8 karat, sablarne rosta, havannacigarrerna släckas, trafikchefen springer över barriären för att stoppa, men fastnar i koltendern. Tåget rusar fram, fram och överröstar kammarherrarnes förbannelser. Men ute på åkern står bonden med mössan i hand och välsignar himmelen som gav honom ett välsignat regn."

En problematisk fråga får sin slutgiltiga lösning

30-talets Polen är ett land som dras med svåra problem. Arbetslösheten är skyhög, det råder social oro med strejker och arbetarprotester som ofta leder till blodiga sammanstötningar, också med dödsoffer, förslumningen i städerna tilltar, stora delar av landsbygden sitter fast i efterblivenhet och fattigdom. Inget av detta står emellertid högst på den politiska dagordningen. Istället är det ”judefrågan” som främst tycks uppta alla inom den politiska sfären.

Av Polens 35 miljoner invånare är omkring tio procent judar. De flesta av dem lever isolerat, med få kontakter med det omgivande samhället, de bekänner sig till en annan religion, de klär sig annorlunda, talar ett annat språk och många av dem kan ingen eller mycket lite polska, de ägnar sig huvudsakligen åt hantverk och handel i liten skala, kommersiella sysselsättningar i ett övervägande agrart samhälle.
För extremhögern är lösningen enkel, judarna är ett främmande element och de ska ut. Vart spelar ingen roll, bara de försvinner. Som hjälp på traven tar man till trakasserier, våld och bojkott. Den mäktiga katolska kyrkan tar avstånd från våldet, men stöder bojkotten.

Lagstiftarna drar sitt strå till stacken genom ”numerus clausus” (begränsning av antalet platser) för judar vid universiteten, som så småningom blir till ”numerus nullus”.

De facto är judar portförbjudna vid statliga industrier, och kan inte inneha kommunala eller statliga ämbeten. De särbehandlas på en rad andra områden.
Den civiliserade högern, liksom de politiska mittenkrafterna, vill inte sparka ut judarna, däremot anses det nödvändiga att på ena eller andra sättet ”integrera” dem. De måste börja klä sig som folk, sluta tala sin rotvälska och lära sig polska istället – det här är Polen! – upphöra med sina barbariska sedvänjor, som att tvinga gifta kvinnor att bära peruk, sluta isolera sig och hålla ihop, och helst skaffa *riktiga* jobb.

Högern ansåg att de också borde avsvära sig sin primitiva religion och konvertera – en sann polack är en katolik – medan de mer liberala kunde till nöds acceptera att de förblev mosaiska bekännare.

I mellankrigstidens Polen finns andra minoritetsgrupper, omkring en tredjedel av landets befolkning utgörs av etniska icke-polacker, ukrainarna är den största minoriteten med minst fem miljoner människor, sedan finns det framför allt vitryssar och tyskar. Också de utsätts för diskriminering, trakasserier och poloniseringssträvanden.

Så sent som 1939 när krigshotets mörka moln tornade upp sig över landet intog judefrågan främsta platsen i den offentliga debatten.
1 september bryter kriget ut, och inom loppet av ungefär tre år har nazisterna löst problemet en gång för alla.

Maud drar av

I Sverige belönas man som bekant för lång och trogen tjänst med att få betala högre skatt på sin pension. Maud Olofsson försvarade straffskatten i radions partiledarutfrågning med att ”Det kostar att arbeta”, det är resor till och från jobbet, arbetskläder.

Helt korrekt. Och kan naturligtvis inte tolkas på något annat sätt än att Centerpartiet lovar att förbättra avdrag för ”intäkternas förvärvande”. Varför inte låta arbetstagarna dra av för arbetsresor fullt ut, samtidigt som milersättning höjs. Då behövs ingen straffskatt längre.

Kriget och den lilla människan

Kristallnatten
Öyvind Foss
Övers: Jan Wibom
Optimal förlag

Ivans krig. Liv och död i Röda Armén 1939-1945
Cathrine Merridale
Övers: Kjell Waltman
Historiska Media

Tysk höst
Stig Dagerman
Norstedts

Andra världskriget fortsätter att fascinera. Nytt arkivmaterial ger ny kunskap och nya infallsvinklar på avgörande händelser och fenomen.

En viktig milstolpe i den utveckling som ledde till Förintelsen var Kristallnatten. Den 7 november 1938 skjuter den 17-årige polske juden Herschel Grynszpan den tyske legationssekreteraren på ambassaden i Paris. Två dagar senare går en våg av pogromer genom Tyskland. Synagogor och affärer stacks i brand, judar misshandlas, närmare 1500 dödas, 30 000 skickas till koncentrationsläger.

Om detta har den norske prästen och teologen Öyvind Foss skrivit en detaljerad redogörelse. Han bränner mycket krut på att leda i bevis att Grynszpans handling var inte, som den nazistiska propagandan påstod, en del i en världsomspännande judisk komplott mot det ”Nya Tyskland”, utan ett homosexuellt svartsjukedrama. Förutom att bevisning övertygar inte, är det egentligen helt irrelevant. Attentatet mot vom Rath var bara en förevändning, det hade säkert gått lika bra att hitta någon annan handling som ingick i den ”judiska världskonspirationen”.
Foss påpekar något intressant när han konstaterar att Kristallnatten inträffar då den tyska statskassan är i det närmaste tom. Nu konfiskerar nazisterna stora mängder judisk egendom, dessutom får judarna betala ”ersättning” för skadegörelsen!

Annars är Kristallnatten den sista stora händelsen i Nazityskland med spontana inslag.

Kristallnatten markerar en viktig propagandistisk punkt i den nazistiska politiken mot judarna. Men nu är det slut med pöbelaktioner på gatorna, nu vidtar en industrialiserad och systematisk aktionsplan, som efter att ha skrämt många till utvandring, börjar ägna sig åt isolering och förvaring, för att så småningom kulminera i utrotning.

Den brittiska historikern Cathrine Merridales bok om Röda Arméns soldater under andra världskriget är ytterligare ett historiskt verk som inriktar sig på ”den lilla människan” istället för diplomatiska förvecklingar eller det politiska spelet.

Fördelen med att närma sig historien från det hållet blir uppenbar i Merridales skildring. Den ryske soldaten, ”Ivan”, upphör att vara den grova karikatyr som västvärlden har direkt övertagit från den nazistiska propagandan, lika mycket som den stereotypa hjältebild som förmedlades från sovjetiskt håll.

En av de stora förtjänsterna med Merridales bok är naturligtvis att hon förmår visa den oerhört centrala roll som andra världskriget spelar i det kollektiva historiska minnet i framför allt Ryssland. Det var en kamp på liv och död, med ett ofattbart lidande som följde i dess spår, och med förluster i människoliv som är svåra att föreställa sig.

Den sovjetiska historien om andra världskriget har en sammansatt och ibland motsägelsefulla karaktär. Å ena sidan den kraftfulla vågen av patriotism som sveper över landet efter det nazistiska angreppet 1941. Kretsen kring Stalin var inte sen att utnyttja det. Inte för inte kallas kriget för Det Stora Fosterländska kriget, man byter nationalsång, från Internationalen till betydligt mer ryskchauvinistiska tongångar, ordnar och medaljer namnges efter forna tiders ryska militärhjältar.

Samtidigt lever bitterheten och hatet efter tvångskollektiviseringen kvar bland befolkningens breda lager. I kombination med missmodet och besvikelsen efter de inledande motgångarna vid fronten – och de var betydande! – medförde det ett samarbete med ockupanten av inte så liten omfattning.

Överlöparna var inte så få, och på en del håll hälsades rent av tyskarna som befriare. Det är nazisternas grymhet och brutalitet i behandlingen av krigsfångarna och de civila i vad som inte kan kallas för något annat än ett förintelsekrig som får den antikommunistiska vågen att vända.
Skräckväldet och flykten från ansvaret var länge ett påtagligt problem för Röda Armén. Den blinda tilltron till Ledaren bäddade för katastrofen 1941.

Här visade Stalin så småningom ett gott omdöme genom att överlåta allt mer av det militära ansvaret på sina generaler.

Den forcerade industrialiseringen med satsningen på tung industri visade sig ha avgörande betydelse, precis som förmågan att massmobilisera som gjorde det möjligt att montera ner och flytta hela industriapparaten österut.

Det är påtagligt i många av de brev som soldaterna skickar från fronten hur lite politisk rädsla det finns i dem, nästan som om krigets skräck befriat människornas sinnen. Där finns också många förhoppningar om en bättre framtid, ett friare samhälle. I någon mening infriades det också. Tiden efter 1945 upprepar aldrig 30-talets skräckvälde.

Kriget var vunnet, och stalinismen om än så lite men dock transformerad. Men priset som det sovjetiska folket betalade var fruktansvärt.

Ett intressant bidrag till skildringen av krigets efterspel har skrivits av den svenske författaren Stig Dagerman. 1946 reser han genom Tyskland för att skriva en reportageserie för Expressens räkning. Resultatet blev boken ”Tysk höst”, som nu finns i nyutgåva.

Dagerman beskriver initierat och insiktsfullt om misären och nöden, bitterheten bland de besegrade, och inte minst om ytliga, genomkorrumperade och fullständigt parodiska avnazifieringsprocessen.

Framför allt är boken ett stycke oöverträffad journalistisk prosa. Jag tror inte att det går att skriva bättre reportage.

Gammlomra på Hamnmagasinet i Nyland

Musikcafésäsongen på Hamnmagasinet i Nyland avslutades på onsdag kväll. Uppslutningen var som vanligt mycket bra, det var gott och väl ett hundratal Nylandsbor som trotsade regn och kyla för att söka sig till underhållningen i ortens äldsta byggnad. I pausen delades det ut blommor till trotjänare från föreningen Hamnmagasinets vänner, som har dragit det tyngsta lasset i arrangerandet av musikcaféerna.

För underhållningen stod bandet Gammlomra, något som det har gjort varje gång på Hamnmagasinets avslutningar de senaste åren.

- Egentligen hade jag velat att vi hette ”Gammlomra med ungtuppa”, berättar bandets nestor Bert Holmsten, men ungtupparna var inte med på det!

Man bjöd på ett blandat program. Började med ”Ynglingen” från en skivinspelning gjord av Berts numera avlidne bror, tillika pappa till bandets trumslagare Mikael Holmsten. Sedan blev det Boteåkupletter, gamla godingar som ”Only You”, önskelåtar på begäran, för att avlutas med allsång så att taket höll på att lyfta.

- Vi kör det gamla Lomrastuket, säger Bert, underhållning och bus. Fast det blir mest underhållning förstås.

Arrangemangen av musikcaféerna sker tack vare många ideella krafter från föreningen Hamnmagasinets vänner. De två ”tyngsta ångloken”, som föreningens ordförande Eira Edström kallade dem, har dock i tio år varit Doris Wallin och Gunnel Mattsson. De belönades i pausen med var sin praktfull blombukett.

- Det är mycket folk här idag, säger Doris Wallin, och vi har haft en bra sommar. Och om humöret och hälsan tillåter finns det gott hopp om musikcafé här på Hamnmagasinet också nästa år.