Kievregimen på väg mot Pyrrhusseger

Den ukrainska regeringens beslut att med militärt våld kväsa upproret i östra Ukraina bådar inte gott för landets framtid.

Ett malaysiskt passagerarflygplan störtade över östra Ukraina och 298 människor omkom. Det är naturligtvis en stor tragedi.

Tragiskt är också det sätt på vilket olyckan skamlöst exploateras av olika politiska krafter för sina egna, inte alltid helt ädla, syften. Mest utmärker sig som vanligt vår utrikesminister. Han var snabbast av alla att fastslå skuldfrågan och fördöma de förment skyldiga.

Problemet är bara att hittills har inga klara bevis presenterats för vilka som ligger bakom den påstådda nedskjutningen. Ja, i själva verket finns det än så länge inte ens avgörande bevis för att flygplanet sköts ner.

Det kan naturligtvis mycket väl visa sig att flygplanet blev nerskjutet, och att det är rebellerna, de så kallade ”separatisterna”, som är de skyldiga. Men det kan lika gärna framkomma motsatsen. Det är rena söndagsskolan, det kan vara sant, men det behöver det inte vara.

Att vår utrikespolitik grundar sig på gissningar, spekulationer och ideologiska fördomar är äventyrligt och direkt upprörande.

Inbördeskriget i Ukraina ackompanjeras av ett massivt propagandapådrag, och än en gång besannas den slitna klyschan att krigets första offer är sanningen.

Revolten på Majdantorget som började i november 2013 hade sitt ursprung i ett berättigat folkligt missnöje med ekonomisk stagnation och korruption. Dessvärre fick den snabbt ett starkt inslag av högerextrema krafter och kom att exploateras av västliga intressen, som såg sin chans att flytta fram NATO:s positioner.

Det var emellertid en grov missberäkning från USA:s sida att tro att Ryssland stillatigande skulle acceptera att få NATO direkt intill sina gränser. Det var en lika stor felkalkyl att inte ta hänsyn till folkopinionen i östra Ukraina, där man misstror den västukrainska nationalismen, och är mycket skeptisk till en ryssfientlig politik, som man misstänker kan leda till att de blir andra klassens medborgare i sitt eget land.

Men framför handlar det om ekonomi. I östra Ukraina är många rädda att en EU-anslutning kommer att leda till minskad handel med Ryssland, avindustrialisering och arbetslöshet. Denna rädsla är klart befogad.

Det är omöjligt att avgöra hur stort stödet är för rebellerna, men att de har stöd är uppenbart. Rebellerna utgör ingen enhetlig styrka, utan består av olika grupperingar, med skilda målsättningar. Att som DN:s ledarsida (24/7) kalla dem för ”de värsta av östra Ukrainas politiska extremister, kriminella våldsverkare och huliganer” som har skrapats ihop av Putin är ingenting annat än ett utslag av cyniskt folkförakt.

Samtidigt är Rysslands inblandning obestridlig. Omfattning av den är svår att bedöma, inte minst på grund av den ryska propagandans notoriska lögnaktighet, men det är tydligt att stödet är begränsat och halvhjärtat, vilket till stor del förklarar den ukrainska arméns framgångar på senare tid.

Moskva har helt klart visat att man inte är intresserad av ett delat Ukraina. Putinregimen har dessutom blivit avskräckt av en del grupperingarnas radikala politiska budskap, något som verkligen inte faller högermannen Putin i smaken.

Det bådar inte gott för framtiden att Kievregimen har valt konfrontationens väg och försöker att slå ner upproret i östra Ukraina med våld. Städer, industrier och infrastruktur bombas, det finns civila offer redan. Minst 100 000 människor har flytt undan bomberna till Ryssland.

Ett inbördeskrig lämnar alltid stora sår efter sig, som tar mycket lång tid, flera generationer, att läka. Mycket tyder på att Kievregimen kan uppnå en militär seger, men en sådan löser ingenting av de problem som utlöste konflikten till att börja med.

28/7 2014

Så olika men ändå så lika

Den kontroversielle polske högerpolitikern och EU-parlamentarikern Janusz Korwin-Mikke (JKM) har i ett tal i EU-parlamentet om ungdomsarbetslösheten använt uttrycket *Europas negrer*.

Det blev häftiga protester i kammaren, hans ordval ansågs rasistiskt, och det framfördes högljudda krav på en offentlig ursäkt, disciplinära åtgärder och hans avgång.

En som har reagerat upprört är den svenske EU-parlamentarikern och centerpartisten Fredrik Federley.

”Hans utläggning är chockerande” säger Federley, och han har också skrivit ett brev till talmannen och krävt ”repressalier” mot JKM.

JKM är en bisarr figur, ledare för ”Nya Högern”, som med drygt sju procent av rösterna i EU-valet 2014 fick fyra mandat. JKM är extremt nyliberal, anser att skatt är stöld, han är monarkist, emot kvinnlig rösträtt, och kallar demokrati ”väldens dummaste system”.

Den berättigade upprördheten över JKM:s rasistiska ordval tog helt och hållet bort intresset från innehållet i hans tal. Det handlade om ungdomsarbetslöshet. ”20 miljoner unga européer är Europas negrer”, sa han.

Roten till det onda enligt JKM är minimilöner, som måste avskaffas, och fackföreningarnas makt, som måste krossas.

Fredrik Federley har alltid konsekvent tagit avstånd från alla former av rasism. I det avseendet befinner han sig på en annan planet än den bisarre högermannen JKM. Men innehållet i deras ekonomiska politik är detsamma.

Enligt statistik från Svenskt Näringslivs Ekonomifakta låg den svenska ungdomsarbetslösheten i maj 2014 på 25,1 procent. Det betyder att 163 700 unga människor mellan 15 och 24 år var utan arbete. Den säsongsjusterade siffran är 22,1 procent. I sju län överstiger ungdomsarbetslösheten 25 procent, och är därmed berättigade till EU:s särskilda stöd till krisområden.

Inget borgerligt trixande i världen kan dölja det faktum att det är fullständigt skrämmande siffror.

Den borgerliga regeringens, och där har C gått i bräschen, patentmedicin har varit ”sänkta trösklar”, det vill säga längre löner, sänkta arbetsgivaravgifter och riktade skattesubventioner till utvalda branscher, och ”flexibilitet”, i vilket i klartext betyder otrygga anställningar.

Resultatet har blivit högre vinster för företagen – och högre arbetslöshet, i synnerhet för ungdomar.

Vilket inte hindrar C att förespråka mer av samma medicin. Och det är samma som ordineras av extremhögermannen JKM.

Att Centerpartiet hamnar i knät på nyliberala knäppgökar som JKM visar än en gång med all önskvärd tydlighet att partiet har kapat sina folkrörelserötter och står nu politiskt någonstans till höger om Djingis khan.

Tjeckoslovakien 1968 - början till slutet

”Lenin vakna, Brezjnev har blivit galen!” Graffitin på en husvägg i Prag 1968 uttrycker förtvivlan och vanmakt. Ingen som är gammal nog kommer att glömma bilder från Prag, allra minst kanske bilden av konfunderad rysk stridsvagnssoldat som, istället för de fascister han trodde sig bekämpa, konfronteras med gråtande tjecker som ber honom att åka hem.

Natten mellan den 20 och 21 augusti 1968 invaderas Tjeckoslovakien av närmare en halv miljon soldater och 6.000 stridsvagnar från Sovjet och de andra ”broderländerna” inom Warszawapakten. Pragvåren och dess löften var därmed brutalt krossade.

Bakgrunden till Pragvåren och dess tragiska slut står att finna i 1960-talets ekonomiska kris. Den tjeckoslovakiska ekonomin hade stagnerat med liten eller ingen tillväxt alls. Missnöjet växte, och det ledde till politiska krav på reformer.

Det var för övrigt en situation som fanns ungefär samtidigt i östblockets andra länder. Tjeckoslovakien var emellertid ett land som på många sätt utgjorde ett undantag inom den socialistiska familjen. Landet hade en hög grad av industrialisering och åtnjöt under mellankrigstiden en relativt bra levnadsstandard. Den sovjetiska modellen, med forcerad industrialisering med tyngdpunkt på tung industri, lämpade sig särskilt illa för Tjeckoslovakiens del. Tjeckoslovakien hade också varit en väl fungerande parlamentarisk demokrati, till skillnad från sina grannar som styrdes av auktoritära och kvasi­fascistiska regimer.

Det tjeckoslovakiska kommunistpartiet var starkt och välorganiserat, och kunde i de allmänna valen på 1920- och 30-talet samla som mest omkring 20 procent av rösterna. Partiets styrka och inflytande växte i samband med Münchenöverenskommelsen 1938, ett svek från västmakterna som inte glömdes i första taget, och den påföljande nazistiska ockupationen. Sovjetunionen uppfattades verkligen i Tjeckoslovakien som befriare, och det fanns en utbredd sympati för Ryssland, ryssar och rysk kultur. Det var något unikt inom Sovjetblocket, och det var definitivt ingen tillfällighet att Pragvårens reformprogram kom till just i Tjeckoslovakien.

Under 1967 förekom det arbetarprotester på flera arbetsplatser runt om i landet. Det blev snart klart att det dåvarande ledarskapet med Antonin Novotný var isolerat inom partiet, och framför allt att det saknade Sovjets stöd. Flera reformvänliga politiker valdes in i politbyrån och i januari 1968 blev Alexander Dubcek vald till partiets förstesekreterare.

Det är mycket viktigt att poängtera att Pragvårens program skedde helt och hållet inom det socialistiska systemets ramar, det handlade om att utveckla inte avveckla; partiet åtnjöt en stor och växande popularitet; majoriteten av befolkningen, framför allt arbetarklassen, var för socialismen och, viktigast av allt – det fanns ingen risk för återgång till kapitalism.

Mycket av den politiska inspirationen hämtades från Lukács och Kolakowskis marxistiska humanism. Partiet skulle demokratiseras, större politisk pluralism och öppenhet, dock fortfarande inom ramarna för en nationell enhetsfront, intresseorganisationer skulle få verka fritt, censuren skulle avskaffas, decentralisering, slut på ”Pragocentrism” och en verklig federation mellan två jämställda republiker utlovades.

Säkerhetstjänsten skulle bantas, och ägna sig åt landets säkerhet, framför allt ett effektivare kontraspionage, i stället för att maniskt avlyssna och förfölja medborgare som misstänktes hysa fel åsikter. Utrikespolitiskt stod man orubbligt fast vid vänskapen med Sovjet och sitt medlemskap i Warszawapakten.

Det ekonomiska programmet förutsatte en viss decentralisering, större inslag av marknadsmekanismer, friare roll för företagen, där arbetar- och företagsråd skulle få ökat inflytande. Privat småföretagsamhet skulle tillåtas växa, och kooperationen skulle få en mycket större roll inom ekonomin.

Än en gång är det viktigt att betona att också förändringar inom den ekonomiska sfären var avsedda att ske inom socialismens hägn. Staten skulle förbli den i särklass största ekonomiska aktören, och kontrollera stora delar av ekonomin. Landets ekonomiska liv skulle fortfarande planeras på ett översiktligt och strategiskt plan.

Under hela våren 1968 sjöd det politiska livet i Tjeckoslovakien. Överallt diskuterades reformprogrammet, det uppstod nya organisationer, media, framför allt tidningar och tidskrifter publicerade livliga debatter och idéförslag, på arbetsplatserna tog de anställda alltmer ansvar. Den vitalisering av samhälls­livet som partiet eftersträvade tog form medan själva reformarbetet pågick. Det uppstod en dialektisk situation mellan partiet och samhället, partiets initiativ ledde till krav på fördjupade reformer och större frihet och öppenhet. Partiets reformprogram hade ett mycket brett stöd, men det fanns stor otålighet och ett uppdämt frihetsbehov i samhället, och många krävde att reformerna skulle bli både djärvare och genomföras snabbare. Författaren Pavel Kohout gav ett träffande uttryck åt dessa stämningar i sin uppmaning till partiet: ”Vi är med er, var med oss!”

Det uppstod också en opposition som kan beskrivas som borgerlig, med Vaclav Havel, som ju senare blev president både i Tjeckoslovakien och Tjeckiska republiken, som främsta representant. Deras krav var framför allt ett parlamentariskt partisystem fullt ut och utan dröjsmål. Dubcek och hans krets var inte helt främmande för tanken, men talade om en etappvis utveckling, under kanske 20 års tid.

De borgerliga gruppernas inflytande var starkt begränsat, men deras aktiviteter bidrog till att oroa den sovjetiska ledningen.

Under våren och sommaren blev det tjeckoslovakiska partiets ledning allt mer trängt mellan sin egen befolknings radikala krav och sovjetledarnas krav på rättning i ledet. Det var en svår balansgång, som till slut visade sig omöjlig.

Det var flera fenomen i den tjeckoslovakiska utvecklingen som gav ledarna i Moskva huvudvärk. Man oroade sig för säkerhetstjänstens förändrade organisation, och de förestående utrensningarna av alla som var förknippade med stalinismens terror. Man tyckte definitivt inte om den fria pressen, som man befarade skulle börja publicera antisovjetiska budskap. Förekomsten av borgerliga partier och oberoende organisationer sågs som ett potentiellt hot, och de sovjetiska ledarna uttryckte upprepade gånger farhågor att Dubcek riskerade att släppa ifrån sig makten, åtminstone utmålade de ett sådant hot på sikt.

Ett stort bekymmer vållade kooperationens ökade roll och framför allt självförvaltningssystemet med arbetar- och företagsråd, en styrelseform som de styrande i proletariatets fosterland länge hade varit totalt allergiska emot.

En viktig roll i sammanhanget spelade påtryckningar från de andra socialistiska ländernas ledare som högljutt krävde att ordningen skulle återställas, givetvis med våld om nödvändigt. Mest aktiva i hetsen mot Pragvåren var Polens Gomulka och Bulgariens Zjivkov, som – förmodligen med rätta – oroade sig för att den tjeckoslovakiska smittan kunde sprida sig till deras länder. Tjeckoslovakerna försvarades ivrigast av Ceausescu, som var visserligen så långt från Pragvårens reformprogram man kunde vara, men som i eget intresse försvarade deras rätt till en egen väg, och ungraren Kádár som, tydligen vis av sina erfarenheter från 1956, försökte inta en medlande roll.

Så sent som i början av augusti tilltalar Brezjnev Dubcek per ”Alexandr Stepanovitj” eller rent av ”Sasha”, men mycket snart förlorar den sovjetiska ledningen helt förtroendet för Dubceks avsikter och hans förmåga att kontrollera situationen, och beslutet om invasion fattas.

Efter invasionen försöker Sovjet etablera en lojal tjeckoslovakisk regering, men alla de tilltänkta kandidaterna är alltför komprometterade. Försöket misslyckas och leder till ett interregnum, vilket ger upphov till vitsen: ”Vad gör ryssarna så länge i Tjeckoslovakien? Letar efter dem som bjöd in dem!” Under tiden bjuder det tjeckoslovakiska folket ett konsekvent och hårdnackat motstånd under icke-våldsformer.

I stället återställer man ordningen med hjälp av delar av den gamla regeringen, också Dubcek, nu under ledning av den tidigare reformanhängaren Husák. Reformprogrammet ersätts av den process som kallas normalisering, ett begrepp som än idag har en dålig klang i Öst- och Centraleuropa.

Tack vare tillgång till nytt arkivmaterial vet vi idag att Sovjetledarna tvekade in i det sista inför invasionsbeslutet, väl medvetna om att de skulle kräva ett högt pris. Den omedelbara effekten blev också att Sovjets prestige internationellt sjönk till en bottennivå. Även de kommunistiska partierna i Västeuropa drabbades hårt, trots att de i allmänhet tog bestämt avstånd från invasionen. En av de mest resoluta kritikerna var VPK-ledaren CH Hermansson, och inte desto mindre fick han senare under året uppleva ett katastrofalt dåligt valresultat.

I ett längre perspektiv kan man se invasionen som början till slutet för starka kommunistpartier i länder som Italien, Frankrike, Finland och Portugal. Det som var kvar av den sovjetiska modellen var en ideologi som består av tomma ord och naket maktintresse. För oppositionen inom Sovjetblocket blev det samtidigt uppenbart att systemet inte kunde reformeras utan måste krossas. Därmed fanns det inte längre ett realistiskt socialistiskt alternativ i västvärlden.

Den polske nationalekonomen W Brus har sagt att Pragvåren var realsocialismens sista chans. De sovjetiska ledarnas katastrofala beslut blev början till slutet på det socialistiska projekt som började med Oktoberrevolutionen 1917. Det banade också väg för den rövarkapitalistiska restaurationen efter 1989. Socialismen med mänskligt ansikte förvandlades till kapitalism utan mänskligt ansikte. Med professor E Goldstückers ord begravdes Pragvåren två gånger, första gången den 21 augusti 1968, den andra på hösten 1989.

Sovjetiska stridsvagnar på Prags gator ger en extra skärpa åt Jan Myrdals och Lars Gustafssons uttryck ”den onödiga samtiden”.

Blott Polen svenska piroger har

Hittade en "svensk" restaurang i centrala Kraków, som serverade "svenska" piroger.

Stället hette Svensson Bis (?), och pirogerna såg riktigt smarriga ut. Skulle kunna bli en hit i Sverige också. 

Utan snöre dock.

Han skildrar ett annat USA

Hört talas om Willy Vlautin? Tänkte väl det. Vlautin är en amerikansk författare utgiven på lilla Bakhåll förlag som har mycket ambitiös utgivning och knappt några resurser till marknadsföring.

   Att Vlautin publiceras på Bakhåll och inte på ett stort förlag som kanske också börjar på B är ingen tillfällighet. Hans hjältar är inga arkitekter bosatta på övre Manhattan som lider av existentiell ångest, inte heller unga författarförmågor från Brooklyn som upptäcker det konstnärliga skapandets innersta väsen. De är inte ens mäklare från New Jersey med potensproblem.

   Personerna i Vlautins romaner är snarare antihjältar. De befolkar det andra Amerika, fattig-USA, småstädernas avfolkningsbygder, de har hoppat av skolan, hankar sig fram på tillfälliga jobb, vet knappt vilka deras föräldrar är, de dricker öl från tidiga morgonen, med donuts som tilltugg, drygar ut dieten med snabbmat, de super för mycket, riskerar att bli utsatta för övergrepp, och saknar sjukförsäkring.

   USA har ingen arbetarlitteratur, mig veterligt är det bara Sverige som har det, men det finns en radikal tradition i det stora landet i väster av samhällsskildringar med ett nerifrånperspektiv. Vlautin som faktiskt har fått en del uppmärksamhet i hemlandet, brukar nämna John Steinbeck, Raymond Carver och William Kennedy som sina viktigaste litterära inspirationskällor.

   Själv blev jag tipsad om Vlautin av en bekant som har deckarförfattaren George Pelecanos som sin favorit.

   Willy Vlautin arbetar i en realistisk tradition, som utan överdrift kan kallas hårdkokt. I debutromanen *Motellivet* (2011, Övers: Mats Zetterberg) inleder han med att en fågel kraschar in genom fönstret i rummet på det motell där bröderna Frank och Jerry Lee har sitt hem, samtidigt som den kraftigt berusade Frank kräks i en tröja som han plockar upp från golvet, medan Jerry Lee berättar om en dramatisk otursnatt, med en dödsolycka som kulmen.

   Det är brutalt och drastiskt, men inte fullt så spektakulärt som det kan låta. I Vlautins romaner händer inte så värst mycket egentligen, de är snarare vardagsskildringar, där livets triviala sidor får en energiladdning inte minst genom språket, vardagligt, rikt, med en spänstig dialog med absolut gehör.

   Detaljrikedomen är minutiös, men även om Vlautin inte besparar sina läsare något av livets mindre glamourösa sidor, dömer han aldrig sina personer, utan förmår att framställa dem i en försonande komplexitet. Det är inte utan att det rent av kan finnas ett stråk av ett romantiskt skimmer över dessa samhällets olycksbarn.

   Småaktig elakhet varvas med vanlig hygglighet, och det finns alltid en öppning med antydan om ett bättre imorgon, trots allt.

   Det är en humanism som är befriande ren från sexism. Miljön är så gott som helt vit, även om i romanen *Norrut* (2012, Övers: Mats Zetterberg) konfronteras läsaren med aggressiv rasism och främlingsfientlighet.

Berättargreppen skiftar från jag-perspektiv som i *Motellivet* och *Lean on Pete* (2013, Övers: Mats Zetterberg och Martin Uggla), till en allvetande berättare som i *Norrut*.

   I den senaste romanen *De fria* (2014, Övers: Martin Uggla) kopplar Vlautin ett mer sofistikerat grepp med tre distinkta berättarröster, som vävs samman på ett skickligt sätt. De som talar är Freddie som sliter med flera olika jobb, utan att ändå få ihop ekonomin, Leroy som kommit hem skadad och traumatiserad från kriget i Irak, och Pauline som arbetar som sjuksköterska på det sjukhus där Leroy ligger i koma efter ett självmordsförsök.

   Det finns ett fjärde spår också, och det är Leroys febriga fantasier med dystopiska bilder av ett fascistiskt USA, där medborgargarden som kallar sig ”De fria” jagar och dödar alla dem som ”har märket”.

   Allt handlar om att vara fri, men ingen är det.

   *De fria* är en lysande samtidsskildring av ett underklass-USA, samtidigt som den är en illusionslös uppgörelse med fundamentala amerikanska ideologimyter.

   Willy Vlautin är en Jack London för vår tid.

Mycket mer än bara sparka boll

Fotbolls-VM är i gång, en gigantisk tävling som får alla andra evenemang, med undantag för OS, att framstå som beskedliga distriktsmästerskap. Och som vanligt handlar VM om så mycket mer än bara att sparka boll.

   Det andra VM:et 1934 spelades i Italien och blev en stor propagandaseger för den fascistiska regimen. När Il Duce beordrade landslaget att vinna, hade de inget val än att ta hem segern, under ivrigt fotograferande där laget gör fascisthälsning.

   Fyra år senare spelas VM i krigshotets skugga. Italiens andra vinst var bara logiskt, liksom Tysklands semifinalplats. Tragiskt nog bestod det tyska laget av flera österrikiska spelare, tvångsanslutna efter Anschluss, även om några vägrade att vara med.

   I matchen mellan Polen och Brasilien, som slutade med brasiliansk seger 6-5 efter förlängning, gjorde Polens Ern(e)st Willimowski fyra mål, vilket länge var rekord i VM-sammanhang. Willimowski var förmodligen tuneringens bäste spelare, och ett drygt år senare när det nazistiska Tyskland ockuperar Polen, anses han i egenskap av schlesier som tysk, och får representera det tyska landslaget. Han har gjort mål både mot och för Tyskland, vilket gör honom helt unik i fotbollens historia.

   Sedan blir det tolv års avbrott på grund av andra världskriget, och när VM-turneringen återuppstår 1950 i Brasilien får Tyskland inte vara med. De tar igen det med råge 1954 i Schweiz när de helt otippat lyckas besegra de ungerska favoriterna. Och när den tyske radioreportern vrålade oavbrutet ”Det är över! Det är över” syftade han inte på slutsignalen, utan på att Tysklands utfrysning som ett resultat av nazismens brott äntligen var till ända.

   Det ungerska laget skingras ett par år senare över hela världen efter den sovjetiska invasionen 1956.

   Fotbollens ursprungsland England deltar inte i de tre första turneringarna, då engelsmännen ansåg det vara helt överflödigt, eftersom det ändå var klart att de var bäst. 1950 kommer de med, och får snöpligt respass ur turneringen av..USA!

   Revanschen kommer 1966 då de på hemmaplan lyckas att mer eller mindre fuska sig till en VM-seger.

   Hemmalag går det ofta bra för, ännu har inget lag på hemmaplan misslyckats att gå vidare från första omgången. Intressant nog har inget europiskt lag någonsin lyckats vinna i Sydamerika. Däremot har Brasilien lyckats vinna i Europa, bland annat i Sverige 1958, och de är mesta segrarna med fem titlar, de är också enda laget som varit med i alla VM-turneringar.

   Men sitt eget VM 1950 lyckades de inte att vinna, efter en chockartad förlust mot lilla Uruguay. Det traumat påstås de inte ha hämtat sig från än, och det ska bli intressant hur de hanterar det i årets turnering.

   I Brasilien har fotbolen ställningen av religion, och det har på fullt allvar föreslagits i parlamentet att man ska byta ut globen i landets flagga mot en fotboll! Men också i det fotbollstokiga landet börjar allt fler ifrågasätta det förnuftiga i att lägga ner astronomiska summor på idrott istället för välfärdssatsningar, och protesterna fortsätter.

   Det är lätt att instämma, också för en entusiast som ser så mycket som möjligt av fotbollsfesten.

En kämpe och överlevare

Anders Sjögren recenserar min roman "Knockout" i Västerbottens-Kuriren:

"Insiktsfullt om boxardoldis

Szapsel Rotholc var en kämpa såväl i som utanför ringen. Nu finns en roman om den polskjudiske boxarens liv, skriven av Grzegorz Flakieski.

Hört talas om Szapsel Rotholc, polskjudisk boxare på 1930-talet?

Viktklass: fjäder. Främsta merit: bronsmedalj vid EM i Budapest 1934

.

Inte?

Inte jag heller förrän jag läste Grzegorz Flakieskis roman Knockout.

Vår okunskap om Rotholc är rimlig. Brons i EM 1934 och ett antal medaljer i polska mästerskap är knappast noterbart för andra än polska boxningshistoriker eller redaktörer för uppslagsverk om judiska idrottsutövare.

Det finns emellertid en annan ingång till Rotholcs liv. Han tjänstgjorde som judisk polis i gettot i Warszawa, en befattning som kan jämföras med koncentrationslägrens kapo. Men inte heller här är han mer än en fotnot i historieböckerna; han var ju bara en av många judar som, mer eller mindre motvilligt, mer eller mindre tjänstvilligt, lät sig tas i bruk av nazisterna. De blev samarbetsmän i hopp om att rädda sitt och sina närmastes liv.

Rotholcs insats som en gettots ordningsman gjorde varken till eller från för de polska judarnas öde. Han var en liten fisk i ett blodrött hav- inte minst i jämförelse med till exempel Chaim Rumkowski, det judiska rådets ordförande i gettot i Lodz.

Skillnaden är, för att tala boxningstermer, fjädervikt kontra tungvikt.

Om Rumkowski, och livet i det getto som denne administrerade åt den nazistiska ockupationsmakten, skrev Steve Sem-Sandberg De fattiga i Lodz. En lika lysande som isande roman.

Att jämföra Flakieskis roman med Sem-Sandbergs låter sig inte göras. De går i olika litterära viktklasser. Vilket inte hindrar att Knockout, i sitt mindre format, är mycket läsvärd. Det visar sig nämligen att berättelsen om Szapsel Rotholcs uppgång och fall rymmer samma tunga frågor om politik och moral, om motstånd och samarbete, om omöjliga val som den mer kända historien om Rumkowski.

Flakieski växlar i sin roman mellan tre parallella spår. Det första är Rotholcs egen berättelse, nedtecknad i jagform, det andra är ett judiskt vittnes observationer och redogörelser för det politiska och sociala livet i Warszawa fram till katastrofen, det tredje utspelas i Kanada, långt senare, där tre judiska kvinnor, alla förintelsens överlevare, regelbundet träffas för att äta mat, umgås och diskutera.

Det är sinnrikt uppbyggt. Till en början finns ingen direkt koppling mellan de tre berättelserna. Men allt eftersom, under romanens gång, går de in i varandra, kompletterar, kommenterar eller motsäger varandra. Och när trådarna från de parallella historierna inte möts, finns det en mening i det också; då anas eller blottläggs förträngningar, ”minnesluckor”, tabubelagda frågor om varför och hur vissa överlevde, andra inte. Sådant man helst inte talar om.

Bäst fungerar de två första berättarnivåerna. Både var för sig och tillsammans. Flakieski tecknar ett levande porträtt av Rotholc och skildringen av boxningsvärlden har spänst och precision. Det första dilemma Rotholc ställs inför – hur vara både judisk förebild och polsk idrottshjälte när det judiska intresset kolliderar med polsk nationalism och antisemitism? – skildras insiktsfullt och känsligt. Och det är alltså bara den första prövningen, ännu har han inte tvingats ersätta de polskjudiska boxarhandskarna med den tyskjudiska polisbatongen

.

Rotholcs syn på omvärlden är begränsad. Han är en överlevare, både i och utanför ringen. Han är inte den som lägger näsan i blöt om han inte måste. Det är här det judiska vittnets berättelser kommer in. Det är han som ger läsaren översikt, det är han som placerar Rotholc i ett större politiskt sammanhang.

Samspelet mellan Rotholc och vittnet berikar och fördjupar var och ens berättelse.

Jag har svårare för vissa inslag i spåret med de överlevande kvinnorna i Kanada. Särskilt när de diskuterar filmer och tv-serier om Förintelsen. Då blir det ibland polemiskt platt och för mycket redovisande av de vanligaste argumenten för och emot en viss film eller serie. Och recepten till de maträtter som kvinnorna samlas kring kunde jag definitivt ha klarat mig utan.

Grzegorz Flakieski kom till Sverige från Polen 1969 och är numera bosatt utanför Kramfors i Västernorrland. Om detta sägs ingenting i boken eftersom den saknar författarpresentation. Någon omslags- eller försättstext som upplyser om vad för slags roman Knockout är finns inte heller.

Till detta kan läggas bristfällig korrekturläsning och typografiska missar som att nya stycken saknar indrag.

Knockout har med andra ord inte fått den inramning som den förtjänar. Det är synd, mycket synd."