Den
ukrainska regeringens beslut att med militärt våld kväsa upproret i östra
Ukraina bådar inte gott för landets framtid.
Ett
malaysiskt passagerarflygplan störtade över östra Ukraina och 298 människor
omkom. Det är naturligtvis en stor tragedi.
Tragiskt är
också det sätt på vilket olyckan skamlöst exploateras av olika politiska
krafter för sina egna, inte alltid helt ädla, syften. Mest utmärker sig som
vanligt vår utrikesminister. Han var snabbast av alla att fastslå skuldfrågan
och fördöma de förment skyldiga.
Problemet är
bara att hittills har inga klara bevis presenterats för vilka som ligger bakom
den påstådda nedskjutningen. Ja, i själva verket finns det än så länge inte ens
avgörande bevis för att flygplanet sköts ner.
Det kan
naturligtvis mycket väl visa sig att flygplanet blev nerskjutet, och att det är
rebellerna, de så kallade ”separatisterna”, som är de skyldiga. Men det kan
lika gärna framkomma motsatsen. Det är rena söndagsskolan, det kan vara sant,
men det behöver det inte vara.
Att vår
utrikespolitik grundar sig på gissningar, spekulationer och ideologiska
fördomar är äventyrligt och direkt upprörande.
Inbördeskriget
i Ukraina ackompanjeras av ett massivt propagandapådrag, och än en gång
besannas den slitna klyschan att krigets första offer är sanningen.
Revolten på
Majdantorget som började i november 2013 hade sitt ursprung i ett berättigat
folkligt missnöje med ekonomisk stagnation och korruption. Dessvärre fick den
snabbt ett starkt inslag av högerextrema krafter och kom att exploateras av
västliga intressen, som såg sin chans att flytta fram NATO:s positioner.
Det var
emellertid en grov missberäkning från USA:s sida att tro att Ryssland
stillatigande skulle acceptera att få NATO direkt intill sina gränser. Det var
en lika stor felkalkyl att inte ta hänsyn till folkopinionen i östra Ukraina,
där man misstror den västukrainska nationalismen, och är mycket skeptisk till en
ryssfientlig politik, som man misstänker kan leda till att de blir andra
klassens medborgare i sitt eget land.
Men framför
handlar det om ekonomi. I östra Ukraina är många rädda att en EU-anslutning
kommer att leda till minskad handel med Ryssland, avindustrialisering och
arbetslöshet. Denna rädsla är klart befogad.
Det är
omöjligt att avgöra hur stort stödet är för rebellerna, men att de har stöd är
uppenbart. Rebellerna utgör ingen enhetlig styrka, utan består av olika
grupperingar, med skilda målsättningar. Att som DN:s ledarsida (24/7) kalla dem
för ”de värsta av östra Ukrainas politiska extremister, kriminella våldsverkare
och huliganer” som har skrapats ihop av Putin är ingenting annat än ett utslag
av cyniskt folkförakt.
Samtidigt är
Rysslands inblandning obestridlig. Omfattning av den är svår att bedöma, inte
minst på grund av den ryska propagandans notoriska lögnaktighet, men det är
tydligt att stödet är begränsat och halvhjärtat, vilket till stor del förklarar
den ukrainska arméns framgångar på senare tid.
Moskva har
helt klart visat att man inte är intresserad av ett delat Ukraina. Putinregimen
har dessutom blivit avskräckt av en del grupperingarnas radikala politiska
budskap, något som verkligen inte faller högermannen Putin i smaken.
Det bådar
inte gott för framtiden att Kievregimen har valt konfrontationens väg och
försöker att slå ner upproret i östra Ukraina med våld. Städer, industrier och
infrastruktur bombas, det finns civila offer redan. Minst 100 000 människor har
flytt undan bomberna till Ryssland.
Ett
inbördeskrig lämnar alltid stora sår efter sig, som tar mycket lång tid, flera
generationer, att läka. Mycket tyder på att Kievregimen kan uppnå en militär
seger, men en sådan löser ingenting av de problem som utlöste konflikten till
att börja med.
28/7 2014
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar