Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

söndag 24 augusti 2014

Kievregimen på väg mot Pyrrhusseger



Den ukrainska regeringens beslut att med militärt våld kväsa upproret i östra Ukraina bådar inte gott för landets framtid.

Ett malaysiskt passagerarflygplan störtade över östra Ukraina och 298 människor omkom. Det är naturligtvis en stor tragedi.

Tragiskt är också det sätt på vilket olyckan skamlöst exploateras av olika politiska krafter för sina egna, inte alltid helt ädla, syften. Mest utmärker sig som vanligt vår utrikesminister. Han var snabbast av alla att fastslå skuldfrågan och fördöma de förment skyldiga.

Problemet är bara att hittills har inga klara bevis presenterats för vilka som ligger bakom den påstådda nedskjutningen. Ja, i själva verket finns det än så länge inte ens avgörande bevis för att flygplanet sköts ner.

Det kan naturligtvis mycket väl visa sig att flygplanet blev nerskjutet, och att det är rebellerna, de så kallade ”separatisterna”, som är de skyldiga. Men det kan lika gärna framkomma motsatsen. Det är rena söndagsskolan, det kan vara sant, men det behöver det inte vara.

Att vår utrikespolitik grundar sig på gissningar, spekulationer och ideologiska fördomar är äventyrligt och direkt upprörande.

Inbördeskriget i Ukraina ackompanjeras av ett massivt propagandapådrag, och än en gång besannas den slitna klyschan att krigets första offer är sanningen.

Revolten på Majdantorget som började i november 2013 hade sitt ursprung i ett berättigat folkligt missnöje med ekonomisk stagnation och korruption. Dessvärre fick den snabbt ett starkt inslag av högerextrema krafter och kom att exploateras av västliga intressen, som såg sin chans att flytta fram NATO:s positioner.

Det var emellertid en grov missberäkning från USA:s sida att tro att Ryssland stillatigande skulle acceptera att få NATO direkt intill sina gränser. Det var en lika stor felkalkyl att inte ta hänsyn till folkopinionen i östra Ukraina, där man misstror den västukrainska nationalismen, och är mycket skeptisk till en ryssfientlig politik, som man misstänker kan leda till att de blir andra klassens medborgare i sitt eget land.

Men framför handlar det om ekonomi. I östra Ukraina är många rädda att en EU-anslutning kommer att leda till minskad handel med Ryssland, avindustrialisering och arbetslöshet. Denna rädsla är klart befogad.

Det är omöjligt att avgöra hur stort stödet är för rebellerna, men att de har stöd är uppenbart. Rebellerna utgör ingen enhetlig styrka, utan består av olika grupperingar, med skilda målsättningar. Att som DN:s ledarsida (24/7) kalla dem för ”de värsta av östra Ukrainas politiska extremister, kriminella våldsverkare och huliganer” som har skrapats ihop av Putin är ingenting annat än ett utslag av cyniskt folkförakt.

Samtidigt är Rysslands inblandning obestridlig. Omfattning av den är svår att bedöma, inte minst på grund av den ryska propagandans notoriska lögnaktighet, men det är tydligt att stödet är begränsat och halvhjärtat, vilket till stor del förklarar den ukrainska arméns framgångar på senare tid.

Moskva har helt klart visat att man inte är intresserad av ett delat Ukraina. Putinregimen har dessutom blivit avskräckt av en del grupperingarnas radikala politiska budskap, något som verkligen inte faller högermannen Putin i smaken.

Det bådar inte gott för framtiden att Kievregimen har valt konfrontationens väg och försöker att slå ner upproret i östra Ukraina med våld. Städer, industrier och infrastruktur bombas, det finns civila offer redan. Minst 100 000 människor har flytt undan bomberna till Ryssland.

Ett inbördeskrig lämnar alltid stora sår efter sig, som tar mycket lång tid, flera generationer, att läka. Mycket tyder på att Kievregimen kan uppnå en militär seger, men en sådan löser ingenting av de problem som utlöste konflikten till att börja med.


28/7 2014

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar