Tysk höst

Många är vi som har plågats i skolans historieundervisning med att älta årtal och diverse datum. För åtskilliga, kanske de flesta, har det medfört en livslång avsky för allt vad historia heter. Vi andra som av olika skäl har klarat oss med historieintresset i behåll har insett att plugga datum är lika ointressant som onödigt. Det finns ett historiens innehåll som är mycket väsentligare.

Det finns dock vissa datum som är svåra att gå förbi. Den 9 november är ett sådant datum. Det återkommer med viktiga händelser under hela den tyska 1900-tals historien med en envishet som gränsar till det magiska. Och Tysklands historia har alltid varit central för utvecklingen i Europa.

Det börjar den 9 november 1918 är Vilhelm II, den tyske kejsaren, av sin morbror den blivande Edward VII kallad ”Historiens mest lysande fiasko”, abdikerar och tar sin tillflykt till sitt gods i Holland, där han dör 1941. Familjen Hohenzollern var Europas äldsta regerande dynasti, med anor tillbaka i tiden till 1061. Vilhelms abdikation innebar ett radikalt brott i den tyska historiens kontinuitet, och gjorde säkerligen tyskarna mer benägna att söka efter radikala lösningar. Kejsarens fanflykt, och så uppfattades det av många, förstärkte också ytterligare ”dolkstötslegenden”, uppfattningen, som exploaterades hårt av nazisterna, att Tyskland besegrades aldrig på slagfältet, utan förrådes av inre fiender.

Den 9 november 1923 är det dags igen. Hitler genomför sin så kallad ölkällarkupp i München, när han försöker med vapen i hand ta makten i Bayern. Kuppen misslyckas, och Hitler ställs inför rätta anklagad för högförräderi. Efter en farsartad rättegång döms Hitler till lagens absolut mildaste straff, 5 års fängelse, av vilka han sitter inne i 9 månader, under luxuösa förhållanden, då han skriver färdigt på sitt bisarra verk ”Mein Kampf”, och bedriver partipolitisk verksamhet. Det här markerar på ett ödesdigert sätt Weimarrepublikens oförmåga och ovilja att konfrontera sina fiender, något som inom mindre än tio år skulle leda till dess undergång. Hitler hade lärt sin läxa och förstått att makten skulle mycket lättare vinnas med tålamod och lagliga medel. Låt gå för att han vid behov drog sig aldrig att ta till de olagliga också.

Kristallnatten den 9 november 1938 är en tydlig fingervisning om vad nazistregimen är kapabel till. Människor dödas, butiker plundras, synagogor brinner. Världen fortsätter att blunda, och andra världskriget och Förintelsen lurar redan runt hörnet. Västeuropa och USA ät förtvivlat angelägna om att slippa att åter uppleva det första världskriget fasor som fortfarande är ett plågsamt minne för generationer av européer och amerikaner. Och naturligtvis hoppas man att kunna använda Hitler som en murbräcka mot den kommunistiska fästningen i Sovjetunionen.

Den 9 november 1989 börjar människor under stor entusiasm att börja riva Berlinmuren. Den reellt existerande socialismen är till ända, Tyskland är återförenat, kalla kriget är slut. Lika mycket innebär det slutet på det som den brittiske historikern Eric Habsbawm kallade ”det korta seklet”, det som började i augusti 1914, fortsatte med två fruktansvärda krig, och kom att radikalt förändra vår värld.

Historien består naturligtvis inte av datum, de markerar bara mer eller mindre betydelsefulla händelser, och gör det möjligt för oss att ordna dem på ett för oss meningsfullt sätt. Det går nu en osynlig gräns, föga förvånande tvärs genom Tyskland. I det gamla Central- och Östeuropa finns redan mycket besvikelse och frustration som ger upphov till sociala och politiska spänningar. Det finns en uppenbar risk, och den föreligger också på en del ställen i Västeuropa, att det förflutna kommer att kasta sina långa skuggor, och erbjuda lösningar i chauvinismens och intoleransens tecken. Vi får inte låta oss luras av att dessa rörelser ofta idag uppträder i en skenbart förändrad, modern skepnad. De är samma andans barn och vi har ett stort ansvar när det gäller att hantera dessa problem, och förhindra fler framtida utbrott av barbari.

Det är människorna själva som skapar sin egen historia, och vi kan alltid välja. Vilket är ett annat sätt att säga att det som hände behövde egentligen inte hända. Och inte ens den 9 november.

Legenden Jesse Owens

Han föddes för 100 år sedan i Oakville Alabama som James Cleveland Owens. Han blev känd i hela världen som Jesse Owens, och var en av de bästa idrottsmän någonsin i historien.

Under en tävling 1935 i Michigan sätter Owens under loppet av 45 minuter tre världsrekord och tangerade ett. Rekordet i längdhopp uppmättes till 8,13, och stod sig i 25 år. Det skulle ge honom en hygglig placering i vilken internationell tävling som helst än idag.

Höjdpunkten i Jesse Owens karriär var OS i Berlin 1936. Han tog fyra guld, på 100 och 200 meter, längdhopp och stafett 4x100.

Längdhoppstävlingen ingår som en del i Leni Riefenstahls berömda film om Berlin-OS. Tävlingen stod i centrum för intresset inte minst därför att en tysk idrottsman, med det synnerligen lämpliga namnet Long, var favorit. Jesse Owens besegrade dock sin tyske rival, och på en bild från prisceremonin kan man se hur Lutz Long gör Hitlerhälsning mot hedertribunen, något som alla tyska idrottsmän – och även en del utländska – hade för vana att göra.

En skröna har det till att Hitler flydde fältet för att inte behöva skaka hand med den svarte Jesse Owens. Det stämmer inte, Führern var visst på plats. Men dagen innan hade han bara skakat han med de tyska vinnarna, vilket var oförenligt med de olympiska traditionerna. Hitler ställdes inför valet att gratulera alla eller ingen alls, och han valde det senare.

Owens berättade dock att när han var på väg till en radiointervju fick han en skymt av diktatorn som han bugade för. Hitler bugade tillbaka och vinkade.

Senare skickade han ett signerat foto till Owens, en ära som förmodligen unnades samtliga guldmedaljörer.

Jesse Owens var däremot förbittrad på sin egen president. F D Roosevelt bjöd honom inte till Vita Huset, som seden annars var, han skickade inte ens ett telegram. 1936 var ett valår i USA och Roosevelt var antagligen rädd att stöta sig med viktiga väljargrupper i den amerikanska Södern.

Owens brukade senare också påpeka att i det nazistiska Tyskland bodde han på samma hotell som alla andra, medan han i USA som svart var portförbjuden på en lång rad segregerade etablissemang.

Efter OS förlorade Owens sin amatörstatus. Han ägnade sig åt spektakulära lopp mot hästar, och hade diverse jobb. Han fick ekonomiska problem, drog på sig skatteskulder och försattes i konkurs, innan han rehabiliterades i slutet av 60-talet, och blev amerikansk goodwill ambassadör.

Han var en inbiten rökare hela sitt liv, och dog 1980 av lungcancer.

Historien är alltid en del av nutiden

Om ni inte redan har sett den - årets teaterföreställning!

Vår klass

Av Tadeusz Slobodzianek
Övers: Jarema Bielawski
Regi: Natalie Ringler
Scenbild, ljus: Sutoda
Kostym: Zofi Nilsson
Musik: Pelle Ossler
Medverkande: ­Hannes Meidal, Lina Englund, Freddy Åsblom, Monica ­Stenbeck, Carl Magnus Dellow, ­Johan Wahlström, Simon Reithner, Peter Luckhaus, Lena Nilsson, Pierre Wilkner.
Teater Galeasen, Skeppsholmen, Stockholm

År 2001 publicerades Jan Tomasz Gross bok ”Grannar” i Polen, och där avslöjades ett mord som begicks 1941 på omkring 1500 judar av deras polska grannar i samhället Jedwabne i nordöstra Polen. Massakern var inte helt okänd, men av den officiella historieskrivningen tillskrevs den de tyska ockupanterna.

Avslöjandet kom som en chock för många, och skakade i grunden den polska självbilden som ett offer för nazismen. Snart kom dessutom i dagen flera liknande brott, alltid med samma scenario: Röda armén drar sig tillbaka, tyskarna rycker in, och pogromer mot judar kommer igång, oftast på polskt initiativ, med samarbete med sovjeterna som förevändning, och utan nämnvärd tysk inblandning.

Nästa chock som drabbade Polen var debatten som följde på avslöjanden. Från framför allt högernationalistiskt håll och katolska kyrkan försökte man att förneka brotten eller bagatellisera dem, om man inte försökte bortförklara dem med hänvisning till det gamla antisemitiska argumentet om judekommunism.

Debatten delade landet i två oförsonliga läger.

Det är utgångspunkten för Tadeusz Slobodzianeks pjäs ”Vår klass”, hittills spelad med stor framgång ibland annat London, USA, Ungern, Spanien, Brasilien, Tjeckien, Kanada, Litauen, Japan, och givetvis Polen. Nu har pjäsen haft skandinavisk urpremiär på Teater Galeasen i Stockholm, och spelas för utsålda hus fram till början av december.

Scenen är en bedagad restauranglokal, lite lagom smaklöst dekorerad, med ett tafatt försök till lyx, och en omisskännlig stämning av sorgset förfall. Som klippt och skuret för en återträff för vår klass.

Klassen består av tio elever, hälften etniska polacker, och självklart katoliker, och hälften judar. De är alla födda mellan 1918-1920, tidpunkten för det självständiga Polens återfödelse efter drygt 100 år av delningar, och genom 14 ”lektioner” får vi följa deras öden. Samtidigt är det lika mycket landets historia det handlar om.

Det börjar under mellankrigstiden och dess framväxande antisemitism, och motsättningar strax under ytan, och någon gång ibland i öppen dag. Sedan kommer den sovjetiska ockupationen 1939, något som av många judar uppfattas som ett klart bättre alternativ att föredra framför nazisterna. En uppfattning som definitivt inte delas av polackerna.

1941 bryter kriget mellan Nazityskland och Sovjet ut, och nu tas det en gruvlig hämnd. Inte mot de förment skyldiga, inte de som samarbetade, oavsett anledning, utan mot alla, barn, gamla, kvinnor och män. Det plundras, våldtas och mördas. Ingen försöker ens att stoppa vansinnet, efteråt påstår sig en del ha velat göra det, men det gick inte, alla tittade ju på!

Mördarna skryter med sina bravader, drar roliga vitsar om hemskheterna, men glömmer inte heller att berömma sig av att man minsann tog livet av judarna på ett ”kristet sätt”.

Och sedan uppstår en tystnadens kultur, förstärkt av en anda av ömsesidiga utpressningshot.

Ett par judar lyckas trots allt överleva, gömda av sina polska grannar. Och så lever de vidare, genom den tyska ockupationen, befrielsen, stalinismens år, tövädret efter 1956, Solidaritetsåren under 80-talet.

Handlingen drivs framåt genom en polyfon berättelse, där alla får komma till tals, och historien är som ett pussel av samtligas röster. Tonen är saklig och osentimental, orden åtföljs av kraftfullt kroppsligt utspel, med uttrycksfull åskådlighet.

Man sjunger folkvisor, skanderar ramsor, det är folkligt och fartfyllt, och inte ett dugg festligt.

Pjäsens karaktärer är ett episkt galleri av antihjältar. Översittaren Zygmunt, den kanske otäckaste av dem alla, lysande spelad av en Johan Wahlström, med en aura av forcerad självrättfärdighet, alltid flytande ovanpå, mer förövare än offer. Den folklige antisemiten Heniek, strålande gestaltad av Pierre Wilkner, blir logiskt nog präst, och kröner sin kyrkliga karriär med att återvända till barndomsstaden, där han naturligtvis låtsas om ingenting.

De flankeras av strebern Menachem, spelad med rå brutalitet och antydan till oborstad charm av Carl Magnus Dellow, och som under 50-talet gör får en högt uppsatt position inom säkerhetstjänsten. Ja, Slobodzianek backar inte inför några tabun med sin skoningslösa exorcism av de polsk-judiska relationernas onda andar.

Den kanske mest tragiska figuren är Monica Stenbecks Rachela vel Marianna, som räddas genom att tvångsdöpas och tvångsgiftas, och som väljer – kan man verkligen göra ett sådant val? – att förtränga hela sitt liv, och fly in i tv-tittande, där hon helst ser på kanaler som inte visar människor.

Det är teater som upprör och gör ont.

En fara är förstås att vi frestas ser föreställningen som något uteslutande om Polen och polacker.

Så är det naturligtvis inte. Dels visar Slobodzianek att det finns i Polen en beundransvärd vilja- och förmåga – att ta uti och ompröva sin egen historia, inte minst dess mindre tilltalande och ädla sidor. Dels är det uppenbart att problematiken gäller idag, historien är alltid en del av nutiden, på de mest iögonfallande sätt i länder som Grekland och Ungern.

Men också i Sverige. Tillhör landet alla som bor här, eller är det ”vårt”, och ”de” får också vara här, åtminstone som länge de anpassar sig till ”vår” kultur, oftast något oklart vad de innebär. Och när tiderna blir kärva, då kanske ”de” inte får vara här längre, och får dra till sina ”hemländer”, och om inte det går kan vi skicka dem till – Madagaskar?

Angeläget, välspelat, originellt, teater när det är som bäst, och något av det absolut bästa jag sett på mycket mycket länge.

Kampen för Sollefteå sjukhus fortsätter

Opinionsarbetet för att rädda Sollefteå sjukhus fortsätter. Akutgruppen hade kallat till ett nytt möte igår kväll, den här gången i Bollsta Folkets hus. Också nu riktades mycket skarp kritik mot att landstinget vill flytta canceroperationer till Örnsköldsvik och Sundsvall.

-          Det är ett katastrofalt beslut för Sollefteå och Kramfors, sa JT Lindh.

Även denna gång visade JT Lindh ett bildspel, som var en genomgång av de konsekvenser som man anser att landstingets agerande får för Sollefteå sjukhus framtid som akutsjukhus. Risken är överhängande att vid flytt av canceroperationer försvinner hela kirurgkompetensen, vilket också påverkar BB-avdelningen. JT Lindh påpekade att tack vare den utbildning och specialisering som bedrivs vid Sollefteå sjukhus får man tillgång till läkare under minst sju och ett halvt år. Många stannar givetvis längre.

Stora investeringar har genomförts i Sollefteå relativt nyligen, och sjukhuset förfogar nu över Europas modernaste operationssalar. Det är också fastslaget, enligt JT Lindh, att så kallade lågvolymsjukhus, som Sollefteå, är lika bra som de stora sjukhusen. Ja rent av bättre:

-          Närhet ger trygghet, sa JT Lindh.

Kostnaderna för stafettläkare under förra året i Västernorrland uppgick till omkring 150 miljoner, och man befarar att flytten kan spä på den siffran ytterligare.

Det gäller också för sjuktransportkostnader, som under de tre senaste åren har fördubblats.

Bildspel ska nu skickas till Socialstyrelsens regionala enhet, även om JT Lindh har fått indikationer att den redan har inlett en granskning av landstingets beslut. Dessutom ska materialet inges till Förvaltningsdomstolen och landstingsfullmäktige.

-          Vi måste stoppa smygnedläggningen, utropade Bo Grafström från Akutgruppen.

Flera manifestationer planeras fram till årsskiftet från gruppens sida.

Vårt behov av syndabockar då och nu

Ångermanland är det område i Sverige som drabbas värst av häxprocesserna under 1600-talet. Närmare hälften av alla avrättningar ägde rum här. Med utgångspunkten att det är möjligt att dra lärdom av detta för vår tid anordnades igår kväll ett kunskapsmöte på biografen Royal.

Talare var Håkan Sjöberg, välkänd guide från häxvandringar, Lars Högberg, arkivforskare och kartritare från Härnösand, Maria Nordlund, antikvarie och pedagog vid Murberget, och författaren och journalisten, med rötter i Härnösand, Kalle Holmqvist, som har skrivit en bok om häxprocesserna i Nordingrå.

Häxprocesserna utspelar sig under kristider, stormaktstidens alla krig har tömt landet på resurser och folk, framför allt män i arbetsför ålder, missväxtår drabbar de fattiga områdena särskilt hårt, dessutom råder den så kallade lilla istiden med extremt kalla vintrar. Behovet av syndabockar blir påtagligt för att vända folkets missnöje från de styrande.

Det är välkända mekanismer som går igen i historien, mest drastiskt i 30-talets Tyskland. Men inte heller vår tid är fri från dem.

-          Makt och pengar har inte alltid rätt, det är viktigt att tänka kritiskt och inte bara lyda order, sa Kalle Holmqvist.

Också Maria Nordlund pekade på stigmatiseringsprocessen. Under 1600-talet drabbade den till övervägande del kvinnorna, i Nordingrå var av 113 dömda 87 kvinnor och 26 män. På samma sätt drabbades under senare sekel judar, romer och homosexuella.

Maria Nordlund hoppades att Ångermanland på grund av sin historia ska ta täten i kampen mot olika former av uteslutning.

-          Vi ska vara världsbäst på att stoppa mobbning.

Sollefteå lyste upp höstmörkret

I Sollefteå förbannar man inte mörkret utan tänder ett ljus. Ja, många ljus. Men först blev det mörkt med enbart levande ljus som belysning längs med stadens gator. Två av fjolårets lyckade evenemang – Spökkväll och ljuständning – slogs i år ihop till en stor fest.

Dessutom var det tjejkväll med modevisning på Kläddax.

 Mörker rådde i Sollefteå i går kväll, lyckligtvis fanns det marschaller utplacerade över hela staden. Överallt kunde man se grupper av häxor, trollkarlar, skelett och andra Halloween-figurer, mest i barnstorlek, men även i vuxenformat.

Så småningom samlades en stor publik vid Orrtorget. Där bjöds det på en suggestiv eldshow av Manuel Bojén från Näsåker. Sedan var det dags att skicka upp eldlyktor, och snart fylldes natthimlen av levande ljuspunkter som så sakteliga svävade iväg, först uppåt, och sedan i riktning mot Övergård.

Efter det förvandlades mörker till ljus när julbelysningen tändes på gågatan. Butikerna hade kvällsöppet till klockan nio, och priser utlottades. Så förenade man en ny tradition med en gammal, Halloween med jul.

På Kläddax var det tjejkväll med modevisning som programmets höjdpunkt. Angelica Jonsson underhöll med sång, det bjöds på dryck och tilltugg, och Jan Röhlander var konferencier.

Höstens mode visades upp. De trender som gäller är guld med djurprint, och bordeaux- och plommonfärgat för accessoarer. Dessutom är jeans och stickat som alltid gångbart.

Förutom att ha trevligt och få klädinspiration var den viktigaste anledningen till kvällen att få in pengar till cancerforskning. Fem procent av kvällens försäljning skänktes till föreningen "Just i dag är jag stark", som samlar in medel för att utveckla cancerforskningen i Norrland.

Dessutom skänkte Jan Röhlander halva sitt gage till samma ändamål.

– Det är för oss en viktig kväll, med ett jättelyckat koncept, säger Kläddax ägare Pernilla Sundin.

Politiskt och privat vid förra sekelskiftet

Det har varit ett längre uppehåll i bloggandet. Det känns bra att börja åter med en text om en uppskattad författare och vän.

Amerikauret

Vibeke Olsson

Libris förlag

Vibeke Olssons romanserie om Bricken på sågverkskusten i Sundsvallstrakten har nu hunnit till den fjärde boken och millennieskiftet. Året är 1899, och när Bricken ser tillbaka på de gångna åren kan hon inte annat än känna djup tillfredsställelse. Även om det inte har varit någon dans på rosor, hårt arbete och många födslar har slitit ut den blott 30-åriga kvinna i förtid, men ändå tycker hon att hon har fått allt det som hon har drömt om: en bra man med ett fast arbete, fina barn, ett eget hem där alla kan trivas.

Amerikauret är en slags symbol för stigande välstånd då strävsamma arbetare kan kosta på sig ”överflödiga” lyxvaror som en tjusig väggklocka.

Det kan också tänkas stå för hur verksarbetarna har internaliserat den mekaniska tidsuppfattningen, så väsensskild från bondesamhällets naturbundna.

Det är nu som ett starkt proletärt etos utvecklas, det gäller att göra rätt för sig, att hålla rent och snyggt omkring sig, och att sträva på; ”Sköter man sig och är arbetsam kan det mesta glömmas.”

För även om så mycket har blivit bättre, hungerspöket har jagats bort från dörrtröskeln, är fortfarande arbetarnas situation i alltför hög grad beroende av brukspatronernas välvilja. Bostaden tillhör bolaget, och följer med anställning, liksom gratis ved och vid behov kredit i bolagets butik. Om olyckan är framme förändras ens liv i ett enda slag, och misären lurar runt hörnet. Emigration till Amerika och flytt till malmfältens gruvor är för många lika mycket ett löfte som ett hot.

Och rätten att organisera sig är fortfarande starkt ifrågasatt. Under stor del av 1899 pågår föreningsrättsstriden, som slutar med en avgörande seger för arbetsgivarna.

Barnarbete är en självklarhet, som arbetarna själva slår noga vakt om. Bricken tvingas att tackla ett intrikat problem, när det visar sig att hennes äldste son har ”gott läshuvud”, och en lärare med moderna idéer vill låta honom studera vidare. Att bli främmande för sin egen klass, och hamna utanför i sin nya omgivning, är inte en framtid som Bricken önskar för sitt barn.

Med en imponerande detaljkunskap om de historiska miljöerna blandar Vibeke Olsson stort och smått, politiskt och privat, och låter vardagens poesi blomma ut för fullt. Kvinnoperspektivet är här om möjligt ännu starkare än i de tidigare böckerna.

Jag ser redan nu fram emot Brickens fortsatta öden i det nya seklet.