Vårt behov av syndabockar då och nu

Ångermanland är det område i Sverige som drabbas värst av häxprocesserna under 1600-talet. Närmare hälften av alla avrättningar ägde rum här. Med utgångspunkten att det är möjligt att dra lärdom av detta för vår tid anordnades igår kväll ett kunskapsmöte på biografen Royal.

Talare var Håkan Sjöberg, välkänd guide från häxvandringar, Lars Högberg, arkivforskare och kartritare från Härnösand, Maria Nordlund, antikvarie och pedagog vid Murberget, och författaren och journalisten, med rötter i Härnösand, Kalle Holmqvist, som har skrivit en bok om häxprocesserna i Nordingrå.

Häxprocesserna utspelar sig under kristider, stormaktstidens alla krig har tömt landet på resurser och folk, framför allt män i arbetsför ålder, missväxtår drabbar de fattiga områdena särskilt hårt, dessutom råder den så kallade lilla istiden med extremt kalla vintrar. Behovet av syndabockar blir påtagligt för att vända folkets missnöje från de styrande.

Det är välkända mekanismer som går igen i historien, mest drastiskt i 30-talets Tyskland. Men inte heller vår tid är fri från dem.

-          Makt och pengar har inte alltid rätt, det är viktigt att tänka kritiskt och inte bara lyda order, sa Kalle Holmqvist.

Också Maria Nordlund pekade på stigmatiseringsprocessen. Under 1600-talet drabbade den till övervägande del kvinnorna, i Nordingrå var av 113 dömda 87 kvinnor och 26 män. På samma sätt drabbades under senare sekel judar, romer och homosexuella.

Maria Nordlund hoppades att Ångermanland på grund av sin historia ska ta täten i kampen mot olika former av uteslutning.

-          Vi ska vara världsbäst på att stoppa mobbning.

Behovet av syndabockar bakom häxprocessen i Nordingrå

BOK
Ondskan i Nordingrå. En norrländsk häxprocess 1675

Kalle Holmqvist
Murbruk förlag, 2012

Häxprocesserna är fascinerande att studera som psykologiska fenomen. Minst lika spännande, och mer givande ur ett större historiskt perspektiv, är de betraktade som sociologiska processer. Det är den sistnämnda synvinkeln som Kalle Holmqvist, med rötter i Härnösand, väljer i sin lila skrift om trolldomsprocessen i Nordingrå 1675.

Häxprocessen i Nordingrå är mycket lite studerad, vilket är märkligt. Det är faktiskt den största processen i Sverige med över hundra åtalade, vilket gör minst en tiondel av ortens befolkning. Vittnen var så många som omkring 200, vilket innebär att minst en tredjedel av alla Nordingråbor var indragna i det juridiska vansinne som pågick i maj 1675.

Processen i Nordingrå var inte en isolerad företeelse, utan utgjorde kulmen på den våg av häxprocesser som ägde rum i Sverige 1668-1676 (som i sin tur var en del av ett större europeiskt fenomen). Det är viktigt att notera att häxprocessernas höjdpunkt tilldrar sig inte under den ”mörka” medeltiden, utan flera sekel efter Renässansen, under det århundrade som såg den moderna vetenskapen födas.

Kalle Holmqvist har plöjt genom det rika rättegångsprotokollmaterialet, och fått fram bilden av hur processerna gick till. De flesta åtalade var kvinnor, 87 av 113, de första åtalade är äldre kvinnor, ogifta, ofta i konflikt med sina grannar. Sedan kommer turen till yngre kvinnor, och därefter män. Ingen i Nordingrå gick säker, anklagelser kunde riktas mot alla.

Vittnen är oftast ungdomar eller barn, det är inte ovanligt att barn vittnar mot sina föräldrar, äkta makar mot varandra. Anklagelserna är genomgående helt stereotypa, man åker om natten till Blåkulla och där ”äter, dricker, dansar och bolar” de med Djävulen. Det verkar som om dansandet uppfattades som syndigare än bolandet.

Det jag saknar är svaret på varför inga straff utmättes i denna väldiga process, en allvarlig brist i boken. I Torsåker året innan dömdes över 70 personer till döden.

Holmqvist visar mycket övertygande att processerna var resultatet av en mycket medveten politik. Det handlade inte om masshysteri eller religiös ortodoxi, utan dels om ett behov av syndabockar under tider av missväxt och nöd, men framför allt av det gamla bondesamhällets upplösning, och den starka centraliserade statens framväxt, och därmed behovet av att skapa nya lojalitetsband.

Eller överklassens klasskrig mot folket, om man så vill.

Kalle Holmqvist vill skriva en ”folkets historia”, samtidigt som han förespråkar historiematerialism, en marxistisk historiesyn. Dessa två är inte nödvändigtvis identiska. De teoretiska utläggningarna övertygar inte. Man behöver inte vara marxist för att inse betydelsen av materiella villkor för den historiska utvecklingen. Att konflikter är grundläggande i samhälliga processer är numera allmängods.

Klassanalysen är knappast klockren. Vilken klass är ”överklassen”?

Som folkets historia är Holmqvists berättelse i tunnaste laget. Rättegångsprotokoll kan förvisso vara torftiga som historiska källor, men nog tycker jag att Kalle Holmqvist kunde ha avtvingad dem betydligt mer om den folkliga kulturens föreställningar och idéer. Det är ingen tillfällighet att i en annars mycket utförlig litteraturförteckning saknas internationella auktoriteter på området som Peter Burke och Carlo Ginzburg.

Men som ett bidrag till den långa och trista historien av syndabockstänkande, stigmatisering och förtryck är Kalle Holmqvists bok mycket förtjänstfull. Och av självklart intresse för alla ångermanlänningar.