Mormor shakade loss på Babelsberg

Kramfors kulturskolas dansensemble hade sin avslutningsföreställning på lördag kväll på Babelsberg. Fyra av gruppens sex medlemmar tar studenten snart, och deras vägar skiljs efter att ha dansat tillsammans i ett år. Deras sista show döptes till ds. al fine, och är en scenisk skildring av dansens historia under 1900-talet.


Tidigare under dagen bjöd ensemblen på en barnföreställning med valda nummer ur kvällens stora uppförande. Barnföreställningen hette ”Mormors fotoalbum”, och dansläraren Christina Kronlid hade ett riktigt fotoalbum, hon visade bilder för barnen på mormor, morfar, deras föräldrar och barn, grannar och vänner, och presenterade på det sättet de olika danserna som framfördes av ensemblen. Det var charleston, twist, bugg, shake, akrobatisk swing, det steppades, och både klassisk och modern balett framfördes, dessutom två sånger av Jojje Wadenius.

Det var medlemmar i dansensemblen som själva hade valt vilka nummer som skulle framföras. Ambitionen var att visa dansens historiska plats i samhället, men som en av dansarna Enja Kronlid påpekade så skulle det vara roligt också. Också barnen i publiken fick chansen att pröva på några danssteg, men det var mest blygt värre.

De tidstypiska dräkterna hade designats och sytts av dansläraren Christina Kronlid, som hade letat i gamla förråd och tillämpat återvinningsprincipen. Det var också hon stod för barnföreställningens koreografi.

Under våren kommer ensemblen att turnera runt med föreställningen bland kommunens förskolor och lågstadieklasser.

Veckan från hyllan 19-2012

Det är 100 år sedan OS i Stockholm invigdes. Jag har aldrig förstått varför en del envisas med att kalla idrott för kultur, idrott är väl sig själv gott nog (om man inte förfäktar den groteska idén att kultur är allt), men visst förvarar ett OS sin plats även i en kulturtidskrift.


Det skrivs naturligtvis böcker om idrott, och inte så få heller. En del av dem är faktiskt riktigt bra kulturhistoriska studier, välskrivna dessutom.

Men det är mer än så. Konst har varit en OS-gren, ja till och med flera. Och det började just i Stockholm 1912.

De moderna olympiska spelens grundare Pierre de Coubertin hade som ideal en fredlig uppfostran för både kropp och själ och ville förena idrott och konst. 1912 i Stockholm kunde konsten introduceras. Man tävlade i fem grenar: arkitektur, litteratur, musik, målning och skulptur. Som småningom infördes olika underavdelningar till samtliga grenar.

Enligt reglerna skulle varje bidrag vara inspirerat av idrott, och inte var publicerat före OS. De litterära verken var begränsade till 20 000 ord, fick skrivas på respektive språk men med ett sammandrag på engelska eller franska. Musiken presenterades i notform.

En kuriositet i sammanhanget är det sovjetiska deltagandet i konsttävlingarna vid OS 1924, annars bojkottade Sovjet de olympiska spelen som ansågs vara ett ”borgerligt spektakel”. Två IOK-presidenter har deltagit i konsttävlingar: självaste de Coubertin som under pseudonym vann litteraturtävlingen 1912, och Avery Brundage som var med i litteratur 1932 och 1936. Två personer har lyckats att vinna olympisk medalj både i konst och i traditionell idrott: amerikanen Walter Winans som hade vunnit ett guld och ett silver i skytte, vann dessutom ett guld i skulptur i Stockholm. Ungraren Alfred Hajos vann två guldmedaljer i simning 1896 för att 28 år senare ta silver i arkitektur.

Ingen av deltagarna i de olympiska konsttävlingarna har lämnat några bestående spår efter sig inom konstvärlden. Däremot kan OS-konsten ståta med några riktiga högdjur bland jurymedlemmar, framför allt 1924 då Selma Lagerlöf dömde inom litteraturen och Igor Stravinskij inom musiken. Konst-OS kan också visa upp den äldste deltagaren, den 73-årige britten John Copley.

Sverige har inte skördat några större framgångar på den olympiska konstens område. Den enda medaljen är ett brons som vanns 1948 av Nils Olsson inom kategorin stadsplanering för sim- och sporthall i Göteborg.

1949 la IOK fram en rapport som konstaterade att eftersom så gott som alla deltagare i konsttävlingar var professionella, hade de ingen plats inom den olympiska idrottens amatörvärld. Den har ersatts med utställningar och föreställningar i samband med spelen.

Idag när amatörreglerna har övergivits inom OS borde det åter finnas förutsättningar för konstens återinträde i den olympiska gemenskapen. Tanken på att tävla i konst kanske tar emot för många, men faktum är att det redan tävlas i musik, litteratur, arkitektur. Pierre de Coubertins gamla tanke var nog inte så dum ändå.



Nyligen utkomna böcker om OS:


Christer Isaksson – Stockholm 1912, Ekerlids förlag

Hans Bolling & Leif Yttergren (red) - Stockholmsolympiaden 1912 – Tävlingarna, människorna, staden, Stockholmia förlag

Utbildning för jobb S-krav i Kramfors

I strålande solsken gick det socialdemokratiska 1 maj-tåget i Kramfors från Folkets park till torget. Man började med plakatmålning och fika, för att därefter avtåga anförda av Ådalens blåsorkester till tonerna av Internationalen. Det vackra vädret bidrog säkert till den goda uppslutningen.


Årets huvudparoll var Kunskap och arbete bygger Sverige, och illustrerades för tydlighetens skull av en uggla. Andra paroller som fanns på plakaten i tåget var Bort med Fas 3, Jobb, tillväxt, solidaritet, Mer pengar till vård och omsorg, Sänkt skatt åt pensionärer, Stoppa utförsäkringarna, Ja till tillväxt och Hållbart arbetsliv för alla.

Väl på torget hälsade arbetarkommunens ordförande Thomas Näsholm välkommen. Därefter tog Jimmi Edlund från SSU vid. Han talde om den arabiska våren, och krävde stopp för svensk vapenexport till diktaturer. Liksom andra talare krävde Edlund satsningar på utbildning. Han kritiserade regeringen, som han kallade för skyll-dig-själv-regeringen, för skattesänkningar och nedskärningar i välfärden, och manade till kamp tillsammans.

Också Laila Lindholm från LO var kritisk till regeringens politik när hon tog upp situationen för de sjuka, arbetslösa och de unga. Hon var också upprörd över förslag om sänkta löner för vissa grupper, framför allt de unga.

Huvudtalare i både Kramfors och Sollefteå var ekonomen, författaren och debattören Carl Hamilton.

Tidigare på dagen höll Vänsterpartiet ett torgmöte. Deras huvudparoll för året var Fler jobb – bättre välfärd. Talare var Maria Thunberg, ordförande i V i Kramfors, Thomas Tejle från V i Sollefteå, och Thomas Lundberg, V:s distriktsordförande för Västernorrland. Patrik och Ubbe stod för musikunderhållningen.

”Kapitalism med mänskligt ansikte”

Socialdemokraterna i Sollefteå strålade ikapp med solen när 1 maj-tåget gick från Lillängets skola till Hullsta gård. Här var parollerna mycket radikala: Ut med Reinfeldt, in med Löfven, Solidaritet, Socialism, Utmaning (första bokstaven i varje ord bildar SSU), och Kapitalismens kris, socialismens bevis.


Budskapen i de korta appeltalen som inledde mötet vid Hullsta präglades också av radikalism. Lennart Örnblad från IF Metall ironiserade över rankingen av näringslivsklimatet från Svenskt näringsliv, som han menade företräder storkapitalets intresse. Han sa att han var stolt över att leva och verka i en kommun som har placerats sig sist i rankingen.

Eva Olofsson från LO talade om organisationens program för full sysselsättning.

Mest radikal var Didrik Forsberg från SSU, som ansåg att regeringens politik har fört oss tillbaka till 1800-talets klassamhällen, han citerade Marx om kapitalismens strävan att sänka löner, och manade till kamp för socialism.

Också huvudtalaren Carl Hamilton var mycket kritisk till de senaste åren utveckling.

- Vore jag liberal skulle jag skämmas.

Hamilton beskrev det som han kallade ”Den nya marknadsstaten”. Dess avregleringar och privatiseringar har lett till ett fullständigt fiasko. Det har blivit sämre för medborgarna och dyrare för kunderna. Inte minst framhöll han skolans sönderfall.

En ohämmad kapitalism gynnar bara ett fåtal, och måste därför hållas i strama tyglar av en politik som väger emot, i form av starka gemensamma institutioner.

- Aldrig har Europa behövt socialdemokrati så mycket som nu, sa Carl Hamilton.

Han avrundade med att citera Olof Palmes berömda ”Politik är att vilja”.

Mötet avslutades med fika, och underhållning på dragspel av Nils-Gunnar Molin.

Nytändning i Frånö

Valborg firades traditionsenligt på många platser i Kramfors. Frånö Folkets hus har länge dragits med stora problem, och varit nära nedläggning, men har rest som fågel Fenix ur askan, och verksamheten är nu i full gång. Till Valborg bjöd man på ett stort arrangemang som lockade många. En praktfull majbrasa tändes, och Frånöprofilen Hans-Olof Johansson höll ett uppskattat tal som knöt ihop bygdens historia med nutiden. Egiel med kören hade allsång, syskonen Sylvia och Sten Sandin underhöll, och på senare på kvällen var det disco. Korv och fika serverades, och det fanns godispåsar till barn i alla åldrar.

Klyschigt om klyschor

70-talets utmaning att livet är en fest har numera helt förlorat sin ironiska udd. Det är till och med värre än så, nu SKA livet vara en fest. Vilket på fullt allvar hävdas av strömlinjeformade politiska broilers, hurtfriska managementkonsulter och författare av lukrativa självhjälpsböcker. Med flera.


Satsa på dig själv är parollen, och misslyckas du är det bara för att det är något fel på dig.

Riksteaterns föreställning ”Vårens nyckelord är ångvält” tar tidens glättiga klyschor till sin utgångspunkt, och driver med alla dessa schabloner. Pjäsen är uppbyggd kring ett antal seriefigurer av tecknarna Nina Hemmingsson, Sara Granér och Nanna Johansson, vilket möjligen bereder ett nöje för dem som är bekanta med dessa figurer, men lämnar oss andra enbart helt häpna.

Det börjar i rasande tempo, stämningen är uppskruvad och lätt absurd. Tyvärr blir snabbt upprepningarna ganska tröttsamma, det är samma uppblåsta klyschor som ska punkteras om och om igen. Materialet räcker inte till en hel föreställning.

Värre är att driften med schablonerna är ganska schablonmässig själv. Det är fyrkantigt, som sämsta plakatteatern från 70-talet, fast med färgglada ballonger. Skrattet fastnar aldrig i halsen, det blir till en utdragen gäspning.

Politikern som kläcker ur sig cyniska plattityder är så uppenbart avskyvärd, så uppenbart berusad, så uppenbart hycklande, att man kan nästan börja tro på vad han säger.

Det blir inte bättre av att man försöker bryta mot sexuella ”tabun, som inte har varit tabu i minst 30 år. Det är inte ens fnittrigt, bara pinsamt.

Det är möjligt att pjäsens egna schabloner låser fast skådespelarna rollgestaltningar. Vi får se några skickliga förvandlingsnummer från ung till gammal, men i övrigt förblir registret smalt och begränsat, som Johannes Wanselows ryckiga kroppsspråk och forcerade röstläge eller Eva Rexeds glättigt hoppiga figur.

Pjäsen avslutas med repliken. ”Nu är det roliga slut”. Inte då. Det hade inte ens börjat.

Fest och stämning i Högsta

För tredje året i rad hölls på lördag Högstadagen vid södra infarten till Kramfors. Temat var som vanligt hem- och husförberedelse inför våren. Många knallar mötte upp och det bjöds på olika aktiviteter.


Tyvärr var vädret länge inte det bästa, vilket förmodligen påverkade folktillströmningen negativt. Det var åtminstone vad flera av deltagarna trodde. Dessutom som någon påpekade ligger området lite vid sidan om. Å andra sidan är just själva poängen med Högstadagen att locka publiken ut ur centrum.

– Det viktiga för oss är att få visa upp at vi finns. Blir någon dessutom kund, så mycket bättre, sa Erik Andersson från Garant.

Inne på butikerna i Högsta var det full fart. Inne på Mekonomen visade Räddningstjänsten en film om brandsäkerhet, och utanför kunde man få information i samma ämne av Räddningstjänstens personal, som dessutom visade upp sina fordon: släckningsbil, tankbil och beredskapsbil.

På Colorama är det alltid bråda dagar så här års, men under Högstadagen var det ändå mer folk än vanligt.

– Alltid roligt med fest och stämning i byn, sa Coloramas Åsa Westman.

Magnus Fredriksson från Kramfors Trädgård var lite besviken över att våren dröjde så länge, men hoppades på bättre väder snart, och var ganska nöjd med att så många hade kommit i all fall.

I matväg bjöds det på rullrån, tunnbröd, bullar och vårrullar. Trädgårdsverktyg och annat som hemmafixare behöver såldes, dessutom kunde man köpa kläder och kepsar i en oändlig variation, och allt möjligt och omöjligt hos flera loppis. Byggleasing var också där, med de riktigt stora maskinerna.

– Det här är ett jättebra initiativ, som jag hoppas fortsätter, sa Åsa Westman.