Han fick Folkets pris

August Strindberg tillhör den långa listan av stora författare som aldrig fick Nobelpriset. Men han fick istället svenska folkets kärlek och uppskattning. Det tog sig rent konkret uttryck i den insamling till ett ”folkets Nobelpris” som startade för exakt 100 år sedan.

Strindberg är en jätte utan motstycke i svensk litteratur, en veritable kung Midas, allt han rör vid blir till guld. Han skriver ”Röda rummet”, och det är den första moderna svenska romanen, han skriver en dikt, ”Esplanadsystemet”, och den blir inledningen till en förnyelse av den svenska poesin.

Inte helt oväntat är han en föregångare och en viktig inspirationskälla för arbetarlitteraturen. Strindberg var en i högsta grad politisk författare, och det går inte att ta fel på hans skarpa kritik av överheten. ”Nya riket” från 1882 står sig än idag som politisk satir och som ett hänsynslöst angrepp på makten. Något, eller möjligen ett par, år senare skrev han ”Lilla katekes för underklassen”, men den publicerades först 1913 efter hans död. Titeln talar för sig själv. Och inte för inte kallade den liberala tidskriften Strindberg för ”sinnesrubbad”, medan det publicerades karikatyrer som varnade skolungdomen för att läsa något av Strindberg (vilket förmodligen som vanligt fick motsatt verkan!), och biskop John Personne publicerade 1887 boken "Strindbergslitteraturen och osedligheten bland skolungdomen".
Störst betydelse för arbetarlitteraturen hade dock det delvis självbiografiska ”Tjänstekvinnans son” från 1886. Den har dels ett tilltal som inger självförtroende, den tar sig rätten att uttrycka den personliga erfarenhetens direkta betydelse. Så skriver Lars Furuland om Strindbergs betydelse för arbetardiktningen: ”Strindberg betydde mer än någon annan för utformningen av språket som ett redskap för en kritisk-realistisk diktning.”

Dels handlar det förstås om Strindbergs betoning av klassaspekten i sin uppväxt, alldeles oavsett att han – i vanlig ordning, frestas man säga – överdrev och diktade lite som det passade.

Även om Strindberg till hela sin karaktär var en bildstormande radikal förhöll han sig länge skeptisk till den framväxande arbetarrörelsen. Enligt honom själv berodde det på att han uppfattade socialismen som ”gudlös”. På äldre dagar kom dock Strindberg i kontakt med flera kristna socialdemokrater, vilket kom honom att ändra uppfattningen, och han kallade sig även offentligt för ”kristen och socialist”.
Arbetarrörelsen och den store författaren kom att dra ömsesidig nytta av varandra, och för Strindbergs del visade det sig mycket värdefullt inte minst när den så kallade Strindbergsfejden bröt ut 1910. Titanen i Blå Tornet gick till frontalangrepp på sitt gamla favorithatobjekt Karl XII, och genom honom på hans samtida beundrare, av vilka flera var den tidens främsta namn inom den intellektuella eliten. Strindberg förlöjligade Oscar Levertin, hånade Heidenstam och förringade Sven Hedin. Det var samtidigt tydligt för alla att målet för angreppet var överheten, militären, kungahuset och det konservativa etablissemanget.
När det blev uppenbart att Strindberg aldrig skulle tilldelas Nobelpriset i litteratur, föreslog en måleriarbetare och socialdemokratisk agitator, Adolf Lundgrehn, en insamling till ett anti-Nobelpris, eller ”Folkets Nobelpris”. Det blev förstås bråk och väldiga diskussioner, men i januari 1911 tog ordföranden i det socialdemokratiska ungdomsförbundet Zäta Höglund ett initiativ till en nationalinsamling. Ett upprop författades och publicerades i flera tidningar den 6 april 1911.

217 kända personer hade undertecknat, bland annat biskopen Nathan Söderblom, som fick en massiv kritik för detta.

På Strindbergs 63-årsdag den 22 januari 1912, som för övrigt blev hans sista födelsedag, redovisades insamlingens resultat: 45 000 kronor, som var en betydande summa på den tiden, det motsvarar drygt två miljoner i dagens penningvärde. Prins Eugen hade skänkt ett större belopp – det var på den tiden då kungligheter kunde ägna sig åt annat än att vända blad – men de flesta bidragen var små, de kom förmodligen från arbetare och så kallat ”vanligt folk”. Inte mindre än 40 000 personer hade bidragit.

För Strindbergs del kom pengarna i senaste laget. Han skänkte också bort det mesta, bland annat till arbetslöshetskassor.

Samma dag som pengarna överlämnades hyllades författaren genom ett fackeltåg med 15 000 deltagare längs med Drottninggatan som organiserades av Stockholms arbetarekommun. Uppslutningen var ännu större vid Strindbergs död samma år, då många tusen arbetare och andra följde honom till den sista vilan med fackföreningarnas fanor i spetsen.

Nästa år är det 100 år sedan August Strindberg gick bort. För många är det ett utmärkt tillfälle att fira Sveriges störste författare. Regeringen har efter stor vånda och lång tvekan anslagit 200 000 kronor till firandet. Det är tio gånger mindre än vad det enkla folket samlade ihop för 100 år sedan.
Dags för en ny Strindberginsamling?

Turistens klagan

Vintern är en fin årstid, men här i Norrland kan den vara i längsta laget. Vilken tur då att pappa på gamla dagar har blivit Floridapensionär, och tillbringar de tre vintermånaderna utanför West Palm Beach.

Nio timmar på ett flygplan är ganska segt, och det är en lättnad att landa i Newark, i New Jersey. Flygplatsen här heter med sedvanlig amerikansk känsla för svulstigt patos ”Liberty”. Det tar nästan två timmar att passera gränskontrollen, och amerikanernas totala oförmåga att organisera en kö får en att undra hur det kan vara möjligt att de är en världsmakt. Jag antar att det är därför världen ser ut som den gör.

De amerikanska gränspoliserna är lika charmiga som en gång deras kollegor i forna DDR.

Väl framme i Florida upptäcker vi snart det som jag har redan tidigare sett med en sådan upprörande tydlighet i sydstaterna, det amerikanska samhällets rassegregering. Semesterfirare är vita, de som arbetar är svarta. I Florida tillkommer dessutom en etnisk och språklig dimension, arbetarna här är ofta från Centralamerika och talar spanska.

Vi gör en utflykt till Miami, och där talar inte serveringspersonalen på flera ställen någon engelska alls.

Jag träffar en gammal klasskompis från grundskolan. Vi har inte setts på över 40 år. Han har bott i Florida sedan 1985, och vi hittade varandra genom internet.
Han driver en målerifirma och verkar framgångsrik. Fint hus, flott bil garaget, jo då, han tjänar bra. ”Men det blir ändå inte mycket över”, säger han. Och hur är det möjligt? Jo, avgifter för sjukförsäkringar, pensionsfonder, och andra försäkringar kostar en mindre förmögenhet. Och så är det rejält dyrt med sonens universitetsstudier.

Jag försöker leka djävulens advokat: ”Men i Sverige betalar vi mycket skatt”. Han replikerar blixtsnabbt, ”Ni förstår inte hur bra ni har det!”
Och lägger till, ”Om det inte vore för klimatet förstås”.

När man är i Nordamerika är det lätt att få en känsla av att Europa inte finns. Än mer Sverige. Nyhetsrapporteringen i media dominerades medan vi var där av två saker: revolten i Egypten, och senare också i Libyen, och den politiska kampen i Wisconsin.
Där har den republikanske guvernören föreslagit att facket ska berövas rätten till kollektivavtalsförhandlingar för de offentligt anställda. ”Det finns inga pengar att förhandla om”, säger guvernör Scott Walker.

Till saken hör att Wisconsin hade sina finanser i ordning. Sedan föreslog Walker skattesänkningar, mest för de rika så klart, och kan ni förstå – underskottet i delstatens budget motsvarar ganska precis storleken på sänkningarna.

Det är också uppenbart att det handlar om något annat än balans i budgeten. Facken har erbjudit att avstå lönehöjningar, mot att förhandlingsrätten inte rörs. Walker sa nej. Det är förhandlingsrätten han är ute efter. Utan den är facket, som komikern Jon Stewart sa i The daily show, ”ett gäng som har rätt att bära samma t-shirt”.
Rubriksättarna har högtidsdagar: ”Revolten i Mellanöstern och Mellanvästern”.
Plötsligt är Sverige inte så avlägset längre. Och två veckor går ju så fort.

Romskt från Näsåker på jubilerande Svanö

Svanö Kulturförening fyller 25 år, och man firar jubileumsåret med ett starkt program. På lördag kväll gästades Svanö Folkets hus av Mustat Silmät, en grupp från Näsåker som spelar finsk-romsk musik.

Det började 1986 när ett gäng inflyttade och besjälade av en ”nybyggaranda” efterfrågade ett annat kulturutbud än dåtidens Kramfors kunde erbjuda.

- Vi ville ha något annat än Lasse Lönndahl på Parken, säger Inga-Britt Sparring, som var med ända från början.

Mycket viktigt för föreningens verksamhet var tillgången till Folkets hus, en levande mötesplats på ön. I-B Sparring vill också lyfta fram den betydelse som ABF:s Rolf Eriksson hade.

- Han tog emot oss nykomlingar med öppen famn, och sa ja till i stort sett alla våra förslag.

Föreningen fick bra respons från början. I-B Sparring tror att det delvis berodde på att det då bodde fler människor på Svanö, delvis gav närheten till Sandöskolans dåvarande u-landsutbildning ett bra tillskott av potentiella besökare.

Tittar man på programmet från premiäråret är det svårt att inte imponeras. Teater av högsta kvalitet, filmvisningar, konst, musik, fester och danskvällar. Det finns mycket minnesvärt från de gångna åren, men en konsert med Ahmadu Jarr har lämnat de starkaste avtrycken.

- Det var jättemycket folk, hela lokalen gungade, vi trodde inte att golvet skulle hålla, säger I-B.

Föreningens verksamhet har haft en inriktning mot världsmusik, och lördagens konsert var helt i linje med det. Mustat Silmät betyder ”svarta ögon”, en melodi som är mest känd som rysk folkmusik, men är i själva verket en zigenarromans från början. Gruppen framförde mest romsk musik från Finland, men också några finska sånger, dock med svensk text. Det var mycket hjärta och smärta, och alla låtar, också de glada, gick i moll, frejdigt framförda av gruppen från Näsåker
.
Nästa program på Svanö är en Vysotskijkonsert med Dan Fägerquist på söndag.
Operaföreställningen med gruppen ConVoce som planerades till maj är tyvärr flyttad till hösten.

Veckan från hyllan 11

I början av veckan kunde vi läsa om en björn som anföll en pojke. Det var ren desinformation. I själva verket var det precis tvärtom. Björnen låg och sov när ett gäng pojkar kom åkandes på skidor där de definitivt inte borde.

Björnen väcktes, vilket man ska som bekant inte göra, och när en av pojkarna körde rakt över skallen på nallen, surnade hon till på riktigt, drog ner grabben i idet, bet honom, måttade in ett par rejäla slag och drog iväg från eländet.

Jag klandrar inte henne, jag skulle ta mig fan ha gjort likadant.
Tyvärr blev det tre små björnungar kvar i idet. Beslutet att vänta på björnmamman innan man gjorde något var väl klokt, chansen var säkert stor att hon skulle komma tillbaka. Men varför avlivades de små sedan, trots att Orsa björnpark var beredd att ta emot dem, och enligt flera experter skulle det vara möjligt att transportera dem fram till parken även om de var i dåligt skick? Luktar byråkratiskt själlöst krångel och tröghet lång väg. Synd på de små.

Hela händelsen får mig att tänka på "Djungelboken". Kiplings bok alltså, inte den filmatiserade Disneysmeten. Trots sin moraliserande ton förmedlar "Djungelboken" en bred kunskap om djurens värld, och en djup känsla av både respekt och förundran. Att människor framställs i tämligen ofördelaktigt dager är bara logiskt.

Kipling är annars mest känd som det brittiska imperiets främste skald och besjungare. Men visste ni att han också arbetade för den brittiska krigspropagandan under första världskriget?
Här en text i ämnet från 2005:

Rudyard Kipling var en man med många strängar på sin litterära lyra: sin tids mest läste engelske författare, imperiets hovskald, Nobelpristagare (1907), skapare av en de mest populära barnböckerna någonsin. Dessutom tycks han ha arbetat i den brittiska krigspropagandans tjänst under första världskriget. Det finns egentligen ingenting förvånande i det, många intellektuella har genom historien vässat sina pennor i maktens tjänst. Vad beträffar första världskriget läs gärna Svante Nordins "Filosofernas krig" (Nya Doxa 1998).

I Times Literary Supplement (13/1-2005) publicerades, tydligen för första gången, ett PM som Kipling har skrivit till lord Beaverbrook, chefen för informationsministeriet. Problemet som behandlas i skrivelsen är att de anställda i fabriker som tillverkar vapen, flygplan och andra krigsförnödenheter inte förstår användningen för och nyttan av det de producerar. "Okunnighet och misstänksamhet är ett bekymmer som utnyttjas." Lösningen är informationskampanjer främst med hjälp av filmer, och dessutom föreläsningar, helst av personer utan direkt regeringsanknytning.

Det som är lite anmärkningsvärt i Kiplings aktstycke är frånvaron av förslag till "upplysningsåtgärder" medelst det skriva ordet, något som borde falla sig naturligt för en författare. Det öppnar onekligen mycket intressanta perspektiv på vilka medier lämpar sig bäst för propaganda, och vilka som inbjuder till kritisk eftertanke.

Vid poolkanten

Hälsar på min far som på gamla dagar har blivit Floridapensionär utanför West Palm Beach. Här ser man med all önskvärd tydlighet hur sol och semester har färg. Alla som ligger vid poolen är vita, ingen är svart, det är däremot flera av dem som arbetar där.

Den behagliga tillvaron har också språk och etnicitet. De vid poolen talar engelska, de som arbetar, och inte är svarta, talar spanska och kommer från Centralamerika.

Och jag kan höra Maud Olofsson mästra: ”Det är ingen mänsklig rättighet att ligga vid poolen”. Nej, de som ligger där är förstås smarta och företagsamma medan de som sköter ruljansen runt om är dumma och oföretagsamma.

Och en hel kör borgerliga röster mässar: ”Det är i alla fall bättre att de har ett jobb”.

Ja, det är definitivt bättre för dem vid poolen.

Kulturtorget vecka 13

1. Det är första april i dag. Något bra kulturellt aprilskämt du vill lura läsarna med?

Kulturministern talar ut: Kultur är viktigt!

2. Astrid Lindgren Memorial Award gick i år till Shaun Tan. Stärks barn och ungdomslitteraturen av priset?

Jag kan inte mycket om barnlitteratur, och Shaun Tan är tyvärr ett okänt namn för mig. Men det är roligt att priset går till en visuell berättare, och att döma av kommentarerna är det ett modigt och kontroversiellt val. Självklart skänker en stor prissumma och Astrid Lindgrens strålglans en särskild prestige åt barn- och ungdomslitteraturen. Kanske så småningom så pass mycket att den kan bemötas på samma villkor som den så kallade vuxenlitteraturen.

3. Kan snaps vara kultur? Torgny Lindgrens roman ”Norrlands akvavit” – spelas på lördag som teater i Örnsköldsvik – beskriver Norrlands akvavit som ett kulturarv. Nya s-ledaren Juholt skämtade om att Sverige sålt ut snapsen Skåne till Finland och ansåg uppenbart att den var ett svenskt kulturarv.

Det är klart att dryckesvanorna är en del av ett kulturmönster. Och i Sverige är det särskilt tydligt då allt som har med alkohol att göra är så traumatiserat. Jag har alltid misstänkt att alla dessa sånghäften som regelmässigt delas ut i samband med diverse kräftskivor och andra fester är just ett medel att förvandla tillfället till något finare - man kan inte bara supa, det gäller att göra kultur av det också.

Fortsatt oro vid stormöte

Debattens vågor fortsätter att gå höga om placeringen av ambulansen mellan Kramfors och Ullånger. Centerpartiet bjöd in till stormöte om saken i Centrumhuset i Ullånger igår kväll.

- Det är viktigt att det blir så bra som möjligt för kommuninvånarna, och att alla kan känna sig trygga, sa Birgitta Widerberg.
- Det är också mycket viktigt att alla parter får komma till tals.


Ansvariga politiker, tjänstemän och anställda fanns på plats. I panelen som informerade och besvarade frågor satt kommunchefen i Kramfors Peter Carlstedt, landstingsrådet Hans Hedlund (C), Lars Norberg från ambulanssjukvården, flankerad av ambulansföraren och sjuksköterskan Lennart Fahlén, och chefen för vårdcentralen i Ullånger Margareta Sundberg Westin.

Mötet började med att bakgrunden till dagens situation skissades av de ansvariga. Kraven på ambulanssjukvårdens kompetens har skärpts under de senaste 10-15 åren, samtidigt har en ny arbetstidslag tillkommit som har gjort verksamheten betydligt dyrare, utan att organisationen har fått motsvarande resurser. Den relativt låga utnyttjande graden i kombination med krav på större effektivitet har lett till behovet av en ny organisation.

Redan 2003 inleddes samverkan mellan ambulanssjukvården, primärvården och kommunerna. De nya kraven på ambulanspersonalen har resulterat i nödvändigheten av större flexibilitet och effektivitet. De flesta platserna inom primärvården finns inom Kramfors-, Bollsta- och Nylandsområden, och då efterfrågan där är som störst på eftermiddagar och tidiga kvällar, beslutades att den ambulans som tidigare har varit placerad dygnet runt i Ullånger skulle nu utgå från Kramfors mellan klockan 16 och 22.

Detta har väckt en stor oro bland de boende i Ullånger och övriga Höga Kusten-området. I frågestunden som följde var det flera personer som uttryckte tvivel på att ambulansen verkligen skulle hinna fram inom 30 minuter i 95 procent av fallen, som det är tänkt. Det påpekades att i fråga om patienter med hjärtbesvär är tiden en avgörande faktor, och åtminstone en person, Bengt Johansson, berättade om egna erfarenheter i samband med hjärtproblem då väntetiden uppgick till minst 45-50 minuter.

Det framhölls också att sommartid ökade befolkningen i Höga Kusten avsevärt, och att det krävdes då större resurser, något som de ambulansansvariga sa sig inte märka av i sin verksamhet.

Trots att frågorna besvarades mycket utförligt var det påtagligt att det fortfarande finns en stor oro och en känsla av bristande trygghet bland många boende i Höga Kusten.