Arbetarnas situation värd kartläggning

Årets ranking från Svenskt Näringsliv av företagsklimatet i svenska kommuner har kommit. Och som vanligt kan några, oftast borgerligt styrda, kommuner sträcka på sig och förnöjt konstatera att nu har vi bevisat det igen.

Andra får lov att anlägga en allvarlig min och lova krafttag och nya prioriteringar, och gärna lägga in en tvivlande kommentar, att våra egna undersökningar visar att företagare i vår kommun minsann är nöjda, men oppositionen protesterar vilt och kräver krafttag och nya prioriteringar…

Bland de i mitten får man ta vara på de glädjeämnen som till äventyrs kan finnas. I min egen kommun jublar man över avancemanget på hela 20 placeringar och plats nummer 226 på listan, vilket av oklar anledning anses vara en stor framgång. Konsulter uttalar sig myndigt och tidningarna kommenterar.

För dem av oss som fortfarande vägrar att blint tro på den nya guden Tillväxt och dess profet Företagsamhet infinner sig frågan varför ingen rankar arbetarklimatet i vårt land. Någon, LO är väl den organisation som ligger närmast till hands, borde naturligtvis genomföra en motsvarande undersökning.

Färdigt att planka
Det är bara att kopiera Svenskt Näringslivs beprövade modell, och man kan rent av utgå från deras definition, låt vara i en något modifierad form, där lokalt arbetarklimat är detsamma som: summan av de attityder, regler, institutioner och kunskaper som möter arbetaren i vardagen. Sedan hämtar man data från SCB, till exempel: lönenivå, antal nyanställningar, nivån på arbetarskydd, grad av medbestämmande. Det går säkert att formulera fler parametrar.

Och så enkätundersökningen, där vi efterfrågar attityder till arbetare: allmänhetens, medias, kommunalpolitikernas, kommunaltjänstemännens och skolans. Det kanske finns fler.

Sedan har vi kommunens service till arbetare, regler och byråkrati, infrastruktur, och den måhända känsligaste frågan av alla – tillgången på kompetent företagsledning. Det sistnämnda är enkelt att kvantifiera, har chefer hög lön och generösa fallskärmar duger de högst sannolikt ingenting till.

Upplagt för uppmärksamhet
Slutligen hämtar vi in sammanfattande omdömen om arbetarklimatet i respektive kommun, väger in de olika faktorerna, det finns säkert kompetent folk inom LO som vet precis hur man gör, och så är det klart.

Alla Sveriges 290 kommuner rangordnade efter arbetarklimat, kommunalpolitikerna uttalar sig, massmedia rapporterar, ledarsidor kommenterar. En årligen återkommande undersökning som skulle kunna få oanade konsekvenser för samhällsklimatet i Sverige. Men det kräver mer än en reklamkampanj om vem som byggde landet. Det måste också finnas mod och vilja att formulera framtidsvisioner och ambition att bestämma dagordningen. Annars kommer någon annan att göra det. Precis som hittills.

Publicerat i LO-Tidningen 2006-05-26

Den dyraste koppen kaffe i mitt liv

På väg hem från semestern efter att ha blivit kvar på grund av askmolnet.

En dryg resa på sex dagar.

Första anhalten är Aten.

Resbyrån betalar ...
Av krisen syns här förstås ingenting. Vi bor på lyxhotell. Resebyrån betalar, tack och lov - billigaste rummet på det här stället kostar 4000 spänn.

De står också för maten. En tjusig middag i hotellrestaurangen serverad av gammaldags uniformsklädd personal.

... nästan allt ...
Kaffe ingår dock inte, det får vi betala själva. Priset - nio euro. En hundring för en kopp kaffe.

Crisis, what crisis?

Publicerat i LO-Tidningen 2010-05-05

En berättelse som griper tag

Anita Salomonsson har sina rötter i världens förmodligen författartätaste by, Hjoggböle mellan Skellefteå och Burträsk.

RelateratHon debuterade sent, först vid 59 års ålder. Sedan dess har det kommit en strid ström av romaner, skarpa kvinnoporträtt, öden som berör, alla fast förankrade i den västerbottniska myllan.

Den senaste romanen ”Lika som kärlek” (Norstedts) är inget undantag. Vi möter den vackra Margareta Johansdotter, en duktig och självständig kvinna, en smula egen, vilket väcker en hel del avund i nybyggarsamhället som präglas av ”sjukdomar, missväxt, svält och plågsamma husförhör”. Hon bär också på en längtan, bort från byns inskränkthet, till något bättre och vackrare, till en innerlighet, som det inte finns mycket av i det strikt skiktade hierarkiska samhället, där män och kvinnor i stor utsträckning lever i skilda världar.

Denna hennes längtan driver henne i armarna på den tjusige Pehr Eriksson, ”Stafträskarn”, och snart också mot undergången. Det är som ”Brott och straff” kombinerat med ”Uppståndelsen” i Västerbottens inland.

Hon överlever mot alla odds, tack vare en exceptionell inre styrka. Hon förmår också att återvända hem, och börja ett nytt liv, där nya generationer är redan redo att ta vid.

Anita Salomonsson skriver en vacker arkaiserande svenska med starka dialektala inslag. Bibliskt patos ligger hela tiden strax under ytan. Hela romanen är mycket konsekvent genomförd, och fram träder ännu ett fascinerande kvinnoporträtt, som ur historiens dunkel belyser sådana väsentliga frågor som frihetens olika dimensioner.

Romanens handling utspelar sig i början av 1800-talet, vilket kan tyckas avlägset, men det är faktiskt inte längre tillbaka i tiden än sex, sju generationer. Slutet är mycket känslosamt, men slutet här är också en början. Berättelsen är inte färdig, det blir den aldrig, utan den öppnar sig mot nya tider, nya öden.

På det sättet blir Margareta Johansdotters liv något oss angår oss idag. Angår och berör.

Maria Zennström är en författare som är en generation yngre än Anita Salomonsson. Hon debuterade 2001 med den kritikerrosade och prisbelönta ”Katarinas sovjetiska upplevelser”. Nu återkommer hon med en ny roman, med den något omständliga titeln ”Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek?” (Bonniers).

Det är en fråga som många onekligen skulle vilja ha ett svar på. Men det är tveksamt om Maria Zennström kan bidra med så värst mycket. I dagboksform berättar hon om sin längtan efter kärlek, efter sex, efter barn. Hon skriver också om sin komplicerade relation till sin mor, och någonstans i bakgrunden skymtar fadern, den legendariske kommunistiske kulturskribenten Per-Olov Zennström, här skildrad ganska ofördelaktigt.

Dessutom berättar hon om sina resor, faktiska och mentala, mellan Sverige och Ryssland, hennes två fosterländer, hennes mamma är nämligen ryska, och Maria Zennström har bott många år i Ryssland, i dåvarande Leningrad, och hon har bland annat gått ut Filmhögskolan i Moskva.

Som synes finns här åtskilligt stoff till flera spännande berättelser. Av det blir det tyvärr inte mycket. Dagboksanteckningarna är alltför fragmentariska och disparata. Framför allt är de privata utan att vara personliga, och berör därför inte. Maria Zennströms text angår bara henne, och hon lämnar läsaren i sticket.

Boktitelns fråga får vänta på sitt svar.

Publicerat i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda 2010-04-28

Eldiga tal i Kramfors med välfärd i fokus

Trots det kyliga vädret höll både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet välbesökta möten på torget i Kramfors. Röda fanor vajade överallt, och det hölls eldiga tal med udden riktad mot regeringens politik.
- Vi måste försvara världens bästa välfärd, sa V:s Thomas Lundberg.
- Tack vare sossarna är Sverige ett föregångsland, hävdade kommunalrådet Jan Johansson (S).

Förstamajfirandet i Kramfors inleddes av Vänsterpartiet. Föredömligt korta anförande varvades med musik av det lokala bandet ”Broder Tukt”. Partiets ordförande Thomas Lundberg betonade i sitt tal betydelse av miljöfrågor, också på lokalplanet i kommunen. Han underströk också vikten av att satsa på kvalitet i den offentligt finansierade välfärden.

Övriga talare var den unga Maria Thunberg som knöt ihop det förflutna med nuet, Olle Granath som talade om lärdomarna från sin morfar och Jon Björkman som kritiserade begreppet ”utanförskap”.

Socialdemokraterna tågade från Folkets Park med Kramfors Symfonic Band och Ytterlännes Paradorkester i spetsen, tät följda av den mäktiga fanborgen. ”Internationalen” och ”Arbetets söner” spelades. Huvudparollen var ”Jobb och nya möjligheter”. Men det fanns också plats för mer fantasifulla slagord som ”Vår stora sorg är Anders Borg” och ”Herre visa nåd, låt oss slippa Maud”.
Inledningsanförandet hölls av arbetarkommunens ordförande Thomas Näsholm. Därefter höll Jan Johansson tal. Förutom att kritisera regeringens politik framhöll han socialdemokraternas kampanj som innebär att en miljon människor ska uppsökas och övertalas att rösta på rätt parti i valet, ett val som Johansson beskrev som ”extra viktigt”.

Jan Johansson talade också om den stora betydelsen av facklig mobilisering.
I direkt polemik mot Sverigedemokraterna, som enligt Johansson kan bli ett stödparti åt den borgerliga alliansen, sa Jan Johannson att flyktingar var välkomna i Sverige.

Johansson utryckte också stor tillförsikt för Kramfors framtid.

Efter Jan Johansson följde tal av Eva Sonidsson, riksdagskvinna från Docksta, Peter Hedberg från SSU och LO-fackens representant Rainor Melander.

Publicerat i Tidningen Ångermanland 2010-05-03

Tre akutsjukhus kvar - ett löfte från Söderström

Socialdemokraterna i Sollefteå firade första maj med ett traditionellt demonstrationståg från Lillängets skola. Sollefteå Hornmusikkår och Ytterlännes Paradorkester medverkade. På grund av det bistra vädret tog man ett nytt grepp, och höll sitt möte inne på Hullsta gård, där det bjöds på kaffe och macka vid dukade bord.

Här som på andra håll var huvudparollen ”Jobb och nya möjligheter”. Bland de övriga parollerna märktes en påtaglig oro för framtiden för Sollefteå sjukhus. Detta ämne togs också upp i inledningsanförandet av kommunalrådet Elisabeth Lassen. Ett annat lokalt problem som hon talade om var de statliga ersättningsjobben som har försvunnit från Sollefteå.

Therisia Leifsdotter från SSU talade om ungdomsjobben, och hur viktiga de var för Sollefteås framtid.

Dagens mest kontroversiella anförande hölls av Lennart Örnblad från LO-facken. Han kritiserade hårt den borgerliga politiken, framför allt sänkningen av ersättningsnivåerna i de olika arbetsmarknadsförsäkringarna. Men han förespråkade också en radikal socialdemokratisk politik, och varnade för högertendenser inom partiet.

Han uttryckte dessutom en mycket hård kritik av media, som enligt honom istället för att kritiskt granska den borgerliga politiken ägnar sig åt ”förnedringsjournalistik, prinsessbröllop och kändisskvaller”. En smula förvånande inkluderades även Tidningen Ångermanland i denna kritik.

Huvudtalet hölls av Elvy Söderström, kommunalråd från Örnsköldsvik och ledamot av socialdemokratiska partiets verkställande utskott. Hon riktade skarp kritik mot framför allt Moderaterna och deras politik. Också Göran Hägglund och Maud Olofsson fick en släng av sleven.

Hon slog fast den socialdemokratiska politiken med satsningar på utbildning, klimatsmarta lösningar och stöd åt kommuner och landsting. Hennes uttryckliga löfte om att det ska finnas tre akutsjukhus kvar i Västernorrland belönades med dagens största applåd.

Tidigare under dagen hade Elvy Söderström talat på ett förstamajmöte i Näsåker.
Ett förstamajfirande hölls också i Junsele.

Publicerat i Tidningen Ångermanland 2010-05-03

Störst Valborg i Kramfors vid Gumåsviken

Det kyliga vädret skrämde inte Kramforsborna från att fira Valborg. Mest människor samlades vid majbrasan vid Gumåsviken. Valborgsfirandet där sköts sedan många år tillbaka av föräldrar till barn i ungdomslagen i Kramfors-Alliansen.

I år stod fotbollslagen för flickor födda 1998 och pojkar 00 för arrangemanget.
- Det är ett sätt att få in lite extrainkomster, som man kan göra roliga saker för, till exempel åka på cuper, säger Håkan Edman, pappa till en blivande fotbollsstjärna.
Det fanns servering med grill, där man kunde köpa hamburgare och korv, dessutom kaffe och läsk.

Det bjöds på ett brett utbud av aktiviteter: fiskdamm för dem minsta, pilkastning, paintball och målskytte för både barn och deras föräldrar. Fina priser kunde vinnas på ett lotteri. Ett improviserat flickband uppträdde. På ett inhägnat område sköts det fyrverkerier.

Den stora majbrasan brann länge och dess mäktiga lågor lyste upp kvällen vida omkring. När skymningen föll på strömmade fler och fler människor till Gumåsviken.


Publicerat i Tidningen Ångermanland 2010-05-03

Veckan som kommer Vecka 18 2010

Väl hemma efter min långa odyssé genom Europa efter att ha strandsatts av askmolnet från vulkanen med det tungvrickande namnet upptäckte jag bara att egentligen hade det varit bättre att stanna kvar där jag var. Hemma var det fullt med jobb, stress och hets.

Men nu har jag Valborg bakom mig, och det gick städat och allmänt civiliserat till, det är tydligt att man blir äldre, Första Maj är också avklarat, och som vanligt firade jag Arbetets helg med att arbeta.

Veckan börjar med att det är sista inlämningsdag för självdeklaration, det som på danska kallas för "självangivelse". I år blev det ovanligt lite kvarskatt, och då är det mycket lättare att instämma med Monas odödliga påstående "Det är häftigt att betala skatt".

Å andra sidan är det ingenting att glädjas åt. Lite skatt betyder också att inkomster har varit små.

På tisdag är det 148 år sedan en viktig händelse inträffade i svensk kulturhistoria, då Henrik Lindström vid ett besök i Kalmar introducerade Biff á la Lindström. Denna rätt är som alla bildade människor känner till en köttfärsbiff gjord på gul lök, potatis, rödbetor, köttfärs och kapris. Det svenskklingande namnet till trots har rätten förmodligen ryskt ursprung. Herr Lindström var född och uppvuxen i St. Petersburg.

På onsdag infaller födelsedag för två inflytesrika, och, skulle jag vilja påstå, idag synnerliga aktuella, tänkare, Søren Aabye Kierkegaard och Karl Heinrich Marx. Kierkegaard, född 1813, var fem år äldre. Det är inte känt om herrarna kände till varandras existens och tänkande, i varje fall har det inte lämnat några spår i deras skrifter. Vilket måhända är synd.

På torsdag är det årsdagen av skövlingen av Rom 1527, känt som Sacco di Roma, då kejsar Karl V:s brände, plundrade och skövlade den eviga staden. Händelsen är livligt skildrad i Mika Waltaris roman "Mikael Ludenfot".

Det är frapperande med europisk historia att de största katastroferna inte orsakas av terrorister, långväga inkräktare eller andra hot utifrån utan vi ställer till det själva, och genom historien går vi loss på varandra med liv och lust. På tal om europeiska värderingar.

Dessutom har européerna för vana att bära sig illa åt på andra kontinenter. På fredag är det 56 år sedan fransmännen förlorade slaget vid Dien Bien Phu. Därmed var den franska kolonialismens era i Vietnam till ända. I kulisserna väntade den stillsamme amerikanen. De kan de också.

På lördag firas Segerdagen, andra världskrigets slut. Åtminstone i Västeuropa, USA och Kanada. I Ryssland firar man dagen efter. Det finns visserligen en högst prosaisk förklaring, men visst är det symptomatiskt att inte ens i seger var de allierade överens.

På söndag när ryssarna tittar på segerparaden firas samtidigt Europadagen. Det var 1950 som Frankrikes dåvarande utrikesminister Robert Schuman la fram ett förslag, den så kallade Schumandeklarationen, om att skapa ett enat Europa. Det anses allmänt vara begynnelsen till dagens EU.

Tanken var god. Men resultatet imponerar uppriktigt sagt inte.

Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-05-02