Otrohet, lögner och en massa skratt

I mer än 20 år har Teaterspegeln i Örnsköldsvik roat med sina farsföreställningar. Förra året blev det av olika anledningar ett avbrott, men i år är man tillbaka med besked. Årets fars har den för genren kongeniala titeln ”Trassel”.

Pjäsen är skriven av den engelske farsmästaren Ray Cooney, en författare som Teaterspegeln har spelat tidigare, senast 2016 med den lilla pärlan ”Det stannar i familjen”.  Då fick handlingen en lokal anknytning och förlades på Örnsköldsviks sjukhus, nu blir sättningen inte lika lokal men fortfarande svensk. Den utspelar sig på Grand hotell i Stockholm, i en svit hyrd av ett mindre bemärkt statsråd i Stefan Löfvens regering (jojo!), och vars kättja står i omvänd proportionerlig relation till hans principfasthet.

Läs hela texten i Allehanda.se

Professionella amatörer roar med fars

Teaterspegeln i Örnsköldsvik har på senare år nischat sig med att spela fars. Det är en lättsam form av scenkonst, men därmed inte sagt att den skulle vara lätt att spela. Tvärtom, den kräver mycket, inte minst högt tempo och precision i uttrycket för att inte förvandlas till plump buskis, och kan vara en svår utmaning för icke-professionella skådespelare.

Teaterspegeln senaste uppsättning, ”Det stannar i familjen”, som hade premiär i lördags inför fullsatt salong på Gnistan i Gullänget, visar en häpnadsväckande professionalitet, och jag tvekar inte att utnämna dem till Ångermanlands bästa amatörteatergrupp.

Valet av pjäs är en fullträff. Ray Cooney är en klassiker inom genren, och eftersom Det stannar i familjen – ibland också spelad under titeln Paniken på kliniken – utspelas i sjukhusmiljö, landar den mitt i debatten kring landstinget och sjukhusfrågan.

Handlingen är varsamt flyttad till Örnsköldsviks sjukhus, och jag tycker nog att man hade kunnat göra mer av den lokala anknytningen och den aktuella sjukhusdebatten. Nu är det mest sjukhusdirektören Drake (med svenskt uttal!), skickligt spelad stelt auktoritärt av Peter Olsson, som med sin makalösa uppvisning av inkompetens, korruption och enfald, framkallar en viss igenkänning.

 Men Teaterspegeln har inte ambitionen att bidra till någon debatt eller förmedla ett budskap, de vill roa – Ett gott skratt förlänger livet är deras enkla motto.

Det stannar i familjen är en klassisk fars där huvudpersonen råkar i knipa och tvingas att ta till fler och fler lögner som sedan mynnar ut i en lång rad förvecklingar och missförstånd. Utgångspunkten är som vanligt utomäktenskapligt sex, och det finns fullt med dörrar där man kan springa in och ut, i en för övrigt professionellt sober scenografi.

Pjäsens huvudperson Dr. Frisk är också i Sörens Backs gestaltning föreställningens stora behållning. Sören Back agerar rakt genom professionellt – det är mycket svårt att tro att han bara är amatörskådespelare, han levererar repliker med absolut tajming och precision, han rör sig med avvägd scenmognad, och hans uttryck är perfekt nyanserade.

Han sekunderas väl av Jörgen Ödlings Svejkaktige Dr. Göransson, och hans högst beräknande tafatthet, Christer Wisten som Dr. Karlsson har inte bara en fysisk likhet med Nils Poppe, utan påminner också en del om hans stötiga agerande, och Erik Mårtensson är mycket trovärdig som trulig tonårig riden av häftiga känslostormar. Mahlin Hörnlund växer in i rollen som envist frågvis och hopplöst förvirrad poliskonstapel.

Alla gör fantastiskt bra ifrån sig.

Det är tolv skådespelare som medverkar i pjäsen, och även om alla är inte på scen samtidigt, är det med tanke på scenens litenhet synnerligen imponerande att det inte sker en olycka och någon hamnar utanför. Tala om exakthet i agerandet!

Det är bäddat för skrattfest. Avslutningen är som sig bör oväntad, Och eftersom jag ändå vill gärna ha ett budskap på teatern tolkar jag pjäsens andemening som att sanningen kommer alltid fram till slut, och att den som luras riskerar att själv bli lurad av dem hen tror sig lura.

Föreställningen spelas fredag, lördag och söndag fram till den 20 februari, med dubbla föreställningar på lördagar.

Det stannar i familjen

Gnistan, Gullänget i Örnsköldsvik

Medverkande: Sören Back, Jörgen Ödling, Christer Wisten, Svea Bylund, Peter Olsson, Gunilla Asp Lengyel, Olga Back, Kajsa Lundin, Mathilda Hörnlund, Erik Mårtensson, Carl-Axel Gimbergsson, Barbro Gimbergsson

Manus: Ray Cooney

Översättning: Sven Melander

Regi: Iso Porovic

Regiassistent: Marlene Ödling

Ljud och ljus: Björn Carpelan

Sufflörer: Rose-Mari Berglin och Lisa Johansson

Frisörfars firar framgångar

Show/föreställning: Nu är det klippt

Var: Hullsta gård i Sollefteå under torsdagskvällen. I kväll kommer föreställningen till Nolanskolan i Ö-vik och nästa torsdag till Härnösands teater.

Regi och manus: Robert Dröse.

Ensemble: Joakim Nätterqvist, Carina Lidbom, Sanna Ekman, Janne “Loffe” Carlsson, Daniel Träff, Mattias Olofsson, Pale Olofsson.

En frisörsalong är egentligen den perfekta platsen för en fars. På ett märkligt sätt är det en fredad zon där människor är beredda att öppna sitt inre, samtidigt som de här vågar göra saker som de inte skulle göra annars. Till exempel att läsa en herr- eller damtidning, "jag har läst det hos frisören."


Lägg därtill att då det numera inte så sällan också förekommer tatueringsstudion i samband med frisörsalongen, är det bäddat för smärre katastrofer och större missförstånd. En tatuering som misslyckas har ju konsekvenser som inte kan ändras eller raderas i första taget.

Allt detta tar Robert Dröses fars Nu är det klippt förtjänstfullt vara på. Handlingen utspelar sig på salong Boris & Boris, vars två ägare är ett omaka par, som kompletterar varandra, och vilkas olikheter driver pjäsen framåt. Det blir en lekfull drift med könsrollerna, om jag får utrycka det lite vitsigt, där alla tar ut svängarna ordentligt, precis som sig bör i en fars.

Sexskämten haglar vilt, små problem ska skyllas över genom stora lögner, det blir fler missförstånd och förvecklingar, problemen bara växer, alla drattar på ändan, och naturligtvis går larmet igång när det är som mest olämpligt.

Syftet är att underhålla, och det går inte att ta fel på att publiken stortrivs, och skratten är många. Mot slutet av första akten mal det lite på tomgång, men det tar sig igen efter pausen.

Föreställningen lever högt på sina duktiga skådespelare. Joakim Nätterqvists vågar vara så där osannolikt fjollig som ingen egentligen är. Hans kompanjon som spelas av Daniel Träff har ett kroppsspråk som inte ligger John Cleese efter. Carina Lidbom är lika stilsäker som en sjungande skatteinspektör, en farsens egen Mona Sahlin, som i rollen som den manhaftiga och svartsjuka polisen med den mycket stora batongen.
Sanna Ekman och Mattias Olofsson gör båda habila roller, utan att glänsa.

Och så Loffe Carlsson. Visst har han åldrats, men är still going strong. Samma perfekta tajming i replikerna, ett brett register, och ett förvånansvärt piggt kroppsspråk.

Sammantaget, en hårresande framgång...